{"id":752,"date":"2026-09-11T20:52:42","date_gmt":"2026-09-11T18:52:42","guid":{"rendered":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/?p=752"},"modified":"2026-09-11T20:52:42","modified_gmt":"2026-09-11T18:52:42","slug":"thors-anders-del-5","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/?p=752","title":{"rendered":"Thors Anders del 5."},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n



Forts,

T\u00e5get kommer in p\u00e5 sp\u00e5r 2 och det \u00e4r mycket folk i r\u00f6relse, de har kostat p\u00e5 sig en 2:a klass biljett.
– Ska jag \u00e5ka till Stockholm en g\u00e5ng i livet s\u00e5 jag sitta som en g\u00e5rdfarihandlare, skrattade Anders.
– Man kanske skulle b\u00f6rja s\u00e4lja p\u00e5 t\u00e5g, sa Olof.
– S\u00e5 tankspridd som han \u00e4r, s\u00e5 skulle Olof gl\u00f6mma att kliva av f\u00f6re Sundsvall, kontrade Ingeborg.
– Usch hur det skakar, ska de det, fr\u00e5gade Erik som var lite blek.
– Erik f\u00e5r fr\u00e5ga Ingeborg, hon k\u00e4nner en lokf\u00f6rare.
– Det \u00e4r helt normalt, lokf\u00f6rare Lund\u00e9n skakar ocks\u00e5 s\u00e5d\u00e4r.
S\u00e4llskapet fr\u00e5n \u00c5sbyn i Malung skrattar nu s\u00e5 ljudligt, s\u00e5 att hela vagnens resen\u00e4rer v\u00e4nder sig om f\u00f6r att se vad som var p\u00e5 g\u00e5ng.

Efter j\u00e4rnv\u00e4gen ner till Kilafors, s\u00e5 satt Thors Anders och pekade och upprepade.
– D\u00e4r har jag varit.
– Och d\u00e5 skulle ni ha varit med.
– D\u00e4r k\u00f6pte dom fyra ur, vad dom nu skulle med de till.

T\u00e5get passerade Kilafors och tog sikte mot Ockelbo, som f\u00f6r resen\u00e4rerna var ok\u00e4nda trakter och kommentarerna \u00e4ndrade karakt\u00e4r.
– D\u00e4r har dom inte f\u00e5tt upp potatisen \u00e4n.
– Sm\u00e5 g\u00e5rdar, precis som hemma.
– S\u00e5g ni h\u00e4sten, det var en mager stackare.

Holmsveden och Lingbo passerades och n\u00e4r de kom fram till Ockelbo, s\u00e5 var det tio minuters uppeh\u00e5ll.
S\u00e4llskapet gick ut p\u00e5 plattformen och str\u00e4ckte lite p\u00e5 benen. Thors Anders var intresserad av j\u00e4rnv\u00e4g, ett intresse som v\u00e4cktes n\u00e4r han s\u00e5g hur de tyska baningenj\u00f6rerna h\u00f6ll p\u00e5 med sina instrument i godsmagasinet i mitten p\u00e5 70-talet.
– Det d\u00e4r sp\u00e5ret m\u00e5ste g\u00e5 till Dalarna, till Linghed, sa Anders.
– Vart g\u00e5r det d\u00e4r d\u00e5, fr\u00e5gade Ingeborg.
– Det g\u00e5r till Storvik och till Krylbo.

\u201dJag undrar var Wij bruk ligger\u201d t\u00e4nkte Anders, n\u00e4r t\u00e5get sakta l\u00e4mnade Ockelbo station.
– Nu \u00e4r det inte l\u00e5ngt till Gefle, sa Anders, som nu hade tagit p\u00e5 sig reseledarrollen.
– Hinner vi \u00e4ta i Gefle, fr\u00e5gade Erik och Olof i mun p\u00e5 varandra.
– Vi har en timme p\u00e5 oss, svarade Anders.

Ingeborg och Erik hade en hemlig \u00f6verenskommelse, n\u00e4mligen den att se till s\u00e5 att Thors Anders s\u00e5 l\u00e5ngt det var m\u00f6jligt, skulle h\u00e5lla sig nykter under resan och vistelsen i Stockholm. Det var en utmaning, de visste de.

S\u00e4llskapet skulle byta t\u00e5g i Gefle och Anders minns n\u00e4r Str\u00e5hle ber\u00e4ttade om den \u00f6desdigra branden d\u00e4r f\u00f6r m\u00e5nga \u00e5r sedan \u201dhur ser det ut nu\u201d
T\u00e5get rullade in i Gefle och folket fr\u00e5n \u00c5sbyn tr\u00e4ngdes vid t\u00e5gf\u00f6nstret f\u00f6r att kunna se.
– Oj vad fint.
– Till v\u00e4nster har vi havet.
– Men vilket vackert stationshus.
– Av branden syns det ingenting.
De besl\u00f6t sig f\u00f6r att \u00e4ta inne p\u00e5 j\u00e4rnv\u00e4gsrestaurangen.
Alla fyra best\u00e4llde str\u00f6mming med mos och till det en pilsner.
– Nu skulle det sitta fint med ett par supar, f\u00f6reslog Thors Anders.
– Tag in en till pilsner Anders, sedan kan vi g\u00e5 en kort promenad innan vi kliver p\u00e5 t\u00e5get, svarade Ingeborg.
– Jass\u00e5, \u00e4r det ransoneringstider sa Anders och gav Ingeborg blicken.

T\u00e5get rullade ut fr\u00e5n Gefle i riktning mot Skutsk\u00e4r och Anders slumrade till. Han dr\u00f6mde \u00e5terigen om dramat n\u00e4r pigan Britta kom springandes mot honom bl\u00f6dande och i panik. Han vaknade med ett ryck n\u00e4r folk tr\u00e4ngdes i vagnen.
– Var \u00e4r vi?
– Vi \u00e4r i Skutsk\u00e4r, sa Olof.
– Fan, jag skulle beh\u00f6va pissa.
– Det finns ett dass i andra vagnen, upplyste Ingeborg.

V\u00e4l inne p\u00e5 vagnsdasset och efter utr\u00e4ttat behov, s\u00e5 tog Anders fram st\u00e5lkammen och tittade sig sj\u00e4lv i spegeln \u201ddet \u00e4r som om \u00e4rret framtr\u00e4der, n\u00e4r jag t\u00e4nker p\u00e5 Britta och Str\u00e5hle\u201d t\u00e4nkte Anders.

De reste nu som i en dr\u00f6m, s\u00e5h\u00e4r l\u00e5ngt s\u00f6derut hade dom aldrig varit. Stor\u00f6gda imponerades de av den vidstr\u00e4ckta Uppsalasl\u00e4tten. Resen\u00e4rerna som r\u00f6rde sig vid stationen i Uppsala var uppkl\u00e4dda och de s\u00e5g ocks\u00e5 en hel del studenter, vilket de aldrig hade gjort tidigare.
Anders b\u00f6rjade k\u00e4nna sig os\u00e4ker \u201dvar det verkligen en god id\u00e9 att \u00e5ka till Stockholm\u201d t\u00e4nkte han, men sa inget. Ingeborg var p\u00e5 sitt vanliga hum\u00f6r.
– St\u00e4ng munnen Erik, du ser ju inte klok ut.
– P\u00e5 tal om st\u00e4ngda munnar, svarade Erik.
– Kommer vi att f\u00e5 se slottet, fr\u00e5gade Olof.
– Ska du fr\u00e5ga mig om det, sn\u00e4ste Anders.

Det som fr\u00e5n b\u00f6rjan hade k\u00e4nts som en sp\u00e4nnande och trevlig utflykt, hade nu f\u00f6rbytts till nervositet, os\u00e4kerhet och en viss irritation.
– Fan, jag skulle ha stannat hemma, utbrister Anders.
– Det \u00e4r f\u00f6rsent att vissla n\u00e4r l\u00e4ppen \u00e4r borta, svarade Ingeborg. Som i den h\u00e4r stunden var den som b\u00e4st kunde beh\u00e5lla det lugna hum\u00f6ret.

Olof var ansvarig f\u00f6r hotellbokningen och hade bokat ett rum med extras\u00e4ngar p\u00e5 Hotell Continental mitt emot Centralstationen. N\u00e4ra och bra.
Tre n\u00e4tter var best\u00e4llda.

N\u00e4r de kom fram till Stockholm, hade det blivit sen eftermiddag. I den stora ankomsthallen s\u00e5 h\u00e4ngde det stora affischer p\u00e5 och om den \u201dAllm\u00e4nna konst och Industriutst\u00e4llningen\u201d. Stadsbuden ryckte i reses\u00e4llskapets v\u00e4skor och fr\u00e5gade vart de skulle, restauranter och caf\u00e9er basunerade ljudligt ut sina erbjudanden, tidningspojkar skrek ut sina budskap och inget i \u00f6vrigt kunde inte heller f\u00f6rknippas med n\u00e5got i \u00c5sbyn Malung. Erik s\u00e5g hur vilsen och blek Thors Anders blev.
– Kom far, vi g\u00e5r ut h\u00e4r och tar oss lite luft.

H\u00e4stskjutsar och sp\u00e5rvagnar skramlade f\u00f6rbi utanf\u00f6r centralstationen.
Erik, Olof, Ingeborg och Anders satte sig p\u00e5 en ledig b\u00e4nk utanf\u00f6r centralstationen och pustade ut.
– Olof, var ska vi nu.
– Om du tittar rakt fram Anders och p\u00e5 den d\u00e4r husfasaden, s\u00e5 st\u00e5r det Hotell Continental, dit ska vi.
– Bra, d\u00e5 g\u00e5r vi.
– Nej, nu sitter vi h\u00e4r en stund, kopplar av och studerar gatulivet, sa Ingeborg. Ha, ha, ha, titta p\u00e5 de d\u00e4r. De \u00e4r nog ocks\u00e5 i Stockholm f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen. Oj, det var n\u00e4ra.
– N\u00e4ra.
– De h\u00f6ll p\u00e5 att bli \u00f6verk\u00f6rda av ett gatut\u00e5g.
– Det heter sp\u00e5rvagn Ingeborg, sa Erik.
– Hej vart ska ni, fr\u00e5gade ett stadsbud.
– \u00d6ver gatan, svarade Anders.
– Jag tar v\u00e4skorna f\u00f6r femtio \u00f6re.
– F\u00f6r femtio \u00f6re?
– Ja.
– Aldrig i livet.

De gjorde sig hemmastadda p\u00e5 hotellrummet och enligt Anders fickur var klockan 19.15.
– Jag tar g\u00e4rna en promenad och tittar var utst\u00e4llningen \u00e4r, sa Ingeborg
Olof och Erik var \u00f6verens med Ingeborg
– Vi f\u00f6ljer med. Ska du med Anders?
– Nej, jag \u00e4r tr\u00f6tt.

Hotellportiern beskrev v\u00e4gen.
– Tag till v\u00e4nster och g\u00e5 rakt fram till str\u00f6mmen och sedan f\u00f6ljer ni vattenlinjen till v\u00e4nster \u00e4nda fram till ni ser utst\u00e4llningen. Den g\u00e5r inte att missa.
– Tack s\u00e5 mycket. Kan man se slottet p\u00e5 v\u00e4gen dit?
– Ja, man kan se slottet.

Det var en fin septemberkv\u00e4ll och de gjorde som portiern sa. Kring kajerna l\u00e5g pr\u00e5mar och mindre fartyg, gods lassades av och p\u00e5. Stora kols\u00e4ckar bars fram till en stor k\u00e4rra och det var mycket folk i r\u00f6relse kring b\u00e5tarna. P\u00e5 andra sidan gatan spatserade herrar med h\u00f6g hatt och k\u00e4pp och kvinnorna hade stora hattar med fj\u00e4drar i.
– Vi st\u00e5r p\u00e5 r\u00e4tt sida gatan, sa Ingeborg. H\u00e4r \u00e4r arbetarklassen och d\u00e4r \u00e4r \u00f6verklassen.
– Det skulle inte far t\u00e4nka p\u00e5, sa Erik.
– Jag vet, svarade Ingeborg.
– Ska vi inte g\u00e5 \u00f6ver till andra sidan \u00e4nd\u00e5, h\u00e4r \u00e4r ju s\u00e5 st\u00f6kigt, sa Olof.
– G\u00f6r som ni vill, h\u00e4r g\u00e5r jag.

\u00d6ver vattnet kunde man se slottet och allt k\u00e4ndes som ett stort \u00e4ventyr. V\u00e4l framme vid entr\u00e9n till utst\u00e4llningen kunde man l\u00e4sa att Oscar II firade tjugofem \u00e5r som regent och att inne p\u00e5 omr\u00e5det fanns det fyra tusen utst\u00e4llare
– T\u00e4nk, h\u00e4r vi, det k\u00e4nns overkligt, sa Erik.
– Att vi hittade, sa Olof.
– Kommer vi vilse, d\u00e5 g\u00e5r jag och fr\u00e5gar Annas far p\u00e5 slottet, sa Ingeborg.
– Sluta nu Ingeborg, s\u00e4g nu vem som \u00e4r far till Anna.
– Det \u00e4r en dr\u00e4ngslarver fr\u00e5n F\u00e4rila, men inte ett ljud till Anders, lova mig det.
– Vi lovar.

V\u00e4l hemma p\u00e5 hotellet igen, s\u00e5 knackar Ingeborg p\u00e5 d\u00f6rren till deras rum. Inte ett livstecken. Har Thors Anders somnat?
Ingeborg g\u00e5r ner till hotellportiern och ber om en nyckel. Rummet \u00e4r tomt och klockan \u00e4r 21.30.
– Han har inte g\u00e5tt ut ensam i Stockholm, s\u00e5 v\u00e4l k\u00e4nner jag min far, s\u00e4ger Erik.
– Var \u00e4r han d\u00e5, fr\u00e5gar en m\u00e4rkbart uppr\u00f6rd Ingeborg.
– Vi g\u00e5r ner i restauranten.

D\u00e4r sitter Thors Anders Ersson m\u00e4rkbart berusad i en livlig konversation med en man fr\u00e5n \u00c5storp
– Han \u00e4r fr\u00e5n Sk\u00e5nes \u00c5sbyn, n\u00e4mligen \u00c5storp, s\u00e4ger Anders och Malungsm\u00e5let liksom gungar fram.
– Kom nu far, det \u00e4r en dag i morgon ocks\u00e5, s\u00e4ger Erik.
– Jag har ber\u00e4ttat f\u00f6r sk\u00e5ningen h\u00e4r om hedersmannen Str\u00e5hle, h\u00f6rde ni det, om Str\u00e5hle.<\/p>\n\n\n\n

Innan alla somnade hade Thors Erik tagit av sin fars skor och den gamle g\u00e5rdfarihandlararen hade ljudligt deklarerat att \u201ddet var roligt att vara i St\u00f4ckh\u00f4lm\u201d.

N\u00e4r Anders, Erik och Olof vaknade, s\u00e5 var Ingeborg redan uppe.
– Vad g\u00f6r hon uppe s\u00e5 tidigt.
– Jo det ska jag s\u00e4ga er mina herrar, maken till snarkningar har jag d\u00e5 aldrig upplevt. Om det finns den minsta m\u00f6jlighet att ordna ett eget rum f\u00f6r mig, en v\u00e4rnl\u00f6s kvinna, s\u00e5 tar jag den.
– S\u00e5 farligt kan det v\u00e4l \u00e4nd\u00e5 inte vara?
– Jag sover hellre p\u00e5 ett fabriksgolv, om ni f\u00f6rst\u00e5r vad jag menar.

Ingeborg ordnade ett eget rum f\u00f6r sig och efter frukost s\u00e5 tog s\u00e4llskapet sikte p\u00e5 Djurg\u00e5rden och utst\u00e4llningen.
– Har Anders biljetterna?
– Jag har dom i innerfickan.
– Tror han att det blir problem, det st\u00e5r ju Anders namn p\u00e5 alla fyra biljetterna?
– Det har vi vetat hela tiden. Lugn, det h\u00e4r ordnar jag.

V\u00e4l framme vid entr\u00e9n visar Thors Anders upp sin fyra fribiljetter.
– Att tre av er kan heta Thors Anders Ersson \u00e4r inte min sak att avg\u00f6ra, men att frun d\u00e4r heter Anders har jag sv\u00e5rt att tro.
– Vi har \u00e5kt l\u00e5ngt och vi har s\u00e5lt mycket av de varor vi k\u00f6pt av dessa firmor som finns \u00e5tergivna p\u00e5 biljetten, s\u00e5 om herr entr\u00e9vakten urs\u00e4ktar, s\u00e5 \u00e4r mitt namn Anders blott f\u00f6r en dag, sa Ingeborg och klev best\u00e4md in p\u00e5 omr\u00e5det.
– Ja, ja, stig p\u00e5 d\u00e5, sa entr\u00e9vakten.

– Vi b\u00f6rjar med kaffe, sa Ingeborg, helt obekymrad av vad som nyss blivit sagt vid entr\u00e9n.
Olof h\u00e4mtade fyra stora programblad i ett st\u00e4ll.
– Vad f\u00e5r det lov att vara, fr\u00e5gade en servitris p\u00e5 dalm\u00e5l.
– Fyra kaffe och en mjukbulla var, svarade Ingeborg.
– Det ska bli, g\u00e5r det bra med en varsin kardemummabulle?
– Det blir bra.
– \u00c4r s\u00e4llskapet fr\u00e5n Malung?
– H\u00f6rs det, fr\u00e5gade Erik.
– Ja, det h\u00f6rs. Sj\u00e4lv \u00e4r jag fr\u00e5n N\u00e5s och heter Sonja.

Det var ingen stress den h\u00e4r dagen och Sonja satte sig en stund vid bordet hos s\u00e4llskapet fr\u00e5n \u00c5sbyn, det visade sig att de hade en del gemensamma bekanta.
N\u00e5gra Malungsflickor jobbade n\u00e4mligen p\u00e5 cigarr \u2013 och tobaksfabriken i N\u00e5s.

I programbladet fanns en karta och en f\u00f6rteckning \u00f6ver utst\u00e4llarna.
– Leta efter FM Mattsson Erik, jag ser s\u00e5 d\u00e5ligt, sa Anders.
– Dom ska vara i den stora industrihallen, jag kan f\u00f6lja med far dit.
– Innan vi skiljs \u00e5t, s\u00e5 best\u00e4mmer vi att vi tr\u00e4ffas utanf\u00f6r entr\u00e9n kl. 15.00. \u00c4r vi \u00f6verens, Ingeborg, Olof, fr\u00e5gade Anders.
– Ja.

Anders och Erik klev in i den gigantiska industrihallen ritad av Ferdinand Boberg.
– Herregud Erik, h\u00e4r har du framtiden. Jag har v\u00e4l aldrig sett p\u00e5 maken och d\u00e5 har jag \u00e4nd\u00e5 upplevt masugnen i Siljansfors, skrockade Anders.
– Undrar om det \u00e4r s\u00e5 h\u00e4r det ser ut i Amerika, fick Erik ur sig.

Erik och Anders letade sig fram till en skylt d\u00e4r det stod FM MATTSSON \u00d6STNOR MORA SWEDEN.
Thors Anders gick fram till disken.
– Hej, tr\u00e4ffas Frost Matts?
– Vem kan jag h\u00e4lsa ifr\u00e5n?
– Han kan h\u00e4lsa ifr\u00e5n Thors Anders Ersson fr\u00e5n Malung.
– Ett \u00f6gonblick.
– J\u00e4vla fjant, sa Erik tyst.
– V\u00e4nta h\u00e4r ett \u00f6gonblick, s\u00e5 kommer Frost Matts snart. F\u00e5r jag bjuda p\u00e5 aperitif.
– Ja, svarade Anders.
– Vad \u00e4r det f\u00f6r n\u00e5got, viskade Erik.
– Det f\u00e5r vi snart reda p\u00e5.

Efter en stund dyker Frost Matts upp
– Men \u00e4r det inte sj\u00e4lvaste Thors Anders, en av de b\u00e4sta och trognaste f\u00f6rs\u00e4ljarna jag har haft och vem har du med dig.
– Det \u00e4r min son Erik.
– Tv\u00e5 stiliga Malungskarlar, s\u00e5 f\u00f6rbannat roligt. N\u00e4r var det vi tr\u00e4ffades f\u00f6rsta g\u00e5ngen Anders?
– Det \u00e4r drygt trettio \u00e5r sedan. Jag tittade in i verkstaden v\u00e5ren -67.
– Titta p\u00e5 oss nu. Ingenting av det h\u00e4r du ser nu, hade funnits om det inte hade varit f\u00f6r oss Anders. Eller hur Erik?
– Jo, nej menar jag.
– Jag \u00e4r h\u00e4r f\u00f6r att plocka ihop lite av v\u00e5ra grejer. Han vet, utst\u00e4llningen st\u00e4nger om ett par veckor och d\u00e5 ska hela hallen monteras ned och upp till Dalarna.
– Till Dalarna?
– Ja, det \u00e4r inte klokt. Erik Johan Ljungberg, han som driver Domnarfvets Jernwerk har k\u00f6pt hallen, f\u00f6r att s\u00e4tta upp ett pappersbruk i n\u00e4rheten av Jernwerket.
– T\u00e4nk vilka tider det har blivit.
– Jag \u00e4r 58 \u00e5r nu och det h\u00e4r f\u00e5r bli den sista utst\u00e4llningen jag \u00e4r med p\u00e5, det tar p\u00e5 krafterna, trots att jag har duktiga medarbetare. Nej, det h\u00e4r g\u00e5r inte, f\u00e5r jag bjuda Anders och Erik p\u00e5 middag ikv\u00e4ll?
– Det vore trevligt, men vi \u00e4r i s\u00e4llskap med tv\u00e5 till, syskon till min hustru.
– Inga problem, var bor ni.
– P\u00e5 Hotell Continental.
– Jo, jo, fint ska det vara. Jag h\u00e4mtar er utanf\u00f6r kl. 19.00. Vi ses d\u00e5.

– Erik, vi g\u00e5r ut.
– Ja far.
– Det \u00e4r inte klokt, Frost Matts ska bjuda en enkel g\u00e5rdfarihandlare med s\u00e4llskap p\u00e5 middag. Fan, nu m\u00e5ste jag ha en riktig sup, efter den d\u00e4r parfymen vi fick.
– Far, \u00e4r det en s\u00e5 bra id\u00e9?
– Det \u00e4r den b\u00e4sta id\u00e9n jag kan komma p\u00e5 just nu.

Kl. 19.00. kom Frost Matts till Hotell Continental och utbrister
– Nu g\u00e5r vi till Grand Hotell och \u00e4ter sm\u00f6rg\u00e5sbord. Vill ni ha mer \u00e4n tv\u00e5 supar, s\u00e5 f\u00e5r ni betala sj\u00e4lva. Jag har best\u00e4llt bord. F\u00f6lj efter mig.
– Kan man g\u00e5 s\u00e5h\u00e4r, fr\u00e5gade Ingeborg. Som hade satt p\u00e5 sig en ljusbl\u00e5 blus, en gr\u00e5 veckad kjol och en vit v\u00e4st
– Det g\u00e5r utm\u00e4rkt.

S\u00e4llskapet fr\u00e5n \u00c5sbyn l\u00e4t sig v\u00e4l smaka. Thors Anders och Frost Matts var upptagna i samtal om gamla tider och skrattade, mest hela tiden.
Ingeborg satt och beundrade festsalens blomdekorationer och viskade efter en stund till Olof.
– T\u00e4ck mig, s\u00e5 ska jag nypa n\u00e5gra skott.
– S\u00e5 f\u00f6rbannat typiskt, precis i samma stund som man lugnat sig n\u00e5got, d\u00e5 ska hon \u2026
– Schh, f\u00f6lj med h\u00e4r.

Erik nj\u00f6t av maten och smickrades n\u00e5got av den ivriga uppvaktningen fr\u00e5n de kvinnliga servit\u00f6rerna.
– Vill min herre ha en till \u00f6l?
– S\u00e4g bara till om ni \u00f6nskar dessert.
– \u00d6nskas det kaffe och avec?

Thors Anders best\u00e4llde in tv\u00e5 extrasnapsar.
– Det minsta jag kan g\u00f6ra f\u00f6r att \u00e5terg\u00e4lda Frost Matts generositet \u00e4r att bjuda honom p\u00e5 en sup.
– Nej tack Anders, det har varit en l\u00e5ng dag och jag ska dra mig hem\u00e5t. Sitt f\u00f6r all del kvar och tack f\u00f6r en trevlig afton.

– Sitt nu kvar en liten stund, vi beh\u00f6ver inte ta rygg p\u00e5 Frost Matts, sa Anders.
– H\u00e4r har jag tv\u00e5 blomskott, s\u00e4ger Ingeborg.
– Man f\u00e5r vara tacksam, det blev i vart fall ingen boxningsmatch, sa Anders och s\u00e5g sig om.
– Nej nu g\u00e5r vi, sa Olof.
– Lugn, jag har en sup kvar. \u00c4r ni andra klara.
– Jaa.

M\u00e4tta, d\u00e4sta och salongsberusade stod fyra Malungsbor utanf\u00f6r Grand.
Folk r\u00f6rde sig i vimlet, sp\u00e5rvagnar och h\u00e4stskjutsar passerade, vid kajerna var det nu lugnt och man h\u00f6rde v\u00e5gskvalpet mot skrov och kaj. De insuper atmosf\u00e4ren och k\u00e4nner sig \u00f6versk\u00f6ljda av intryck.

– Nu g\u00e5r vi h\u00f6gerut och f\u00f6ljer kajkanten och sedan tar vi h\u00f6ger igen d\u00e4r framme, d\u00e5 \u00e4r vi snart framme vid Hotell Continental, s\u00e4ger Anders.
– Vi kom den v\u00e4gen Anders, svarade Ingeborg.
– Ja just ja, det gjorde vi.

Tv\u00e5 dagar senare kliver s\u00e4llskapet av vid Bolln\u00e4s station, Stockholms\u00e4ventyret var \u00f6ver.
Olof och Ingeborg g\u00e5r upp till Marit och Olofs hem i S\u00e4fverstad och Anders och Erik tar in p\u00e5 G\u00e4stgiveriet.
– N\u00e4men det var inte ig\u00e5r Thors Anders. Hur \u00e4r det med vargdr\u00e4paren och finnmarkens m\u00e4stare i armbrytning, fr\u00e5gade Johan Larsson.
– Jo tack, vi \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g hem fr\u00e5n en utst\u00e4llning i Stockholm.
– D\u00e4r ser man, d\u00e4r ser man. Du f\u00e5r ta ditt gamla rum och han d\u00e4r?
– Jag och Erik delar rum.

Anders och Erik kom hem till Hindikg\u00e5rden, till de sina. B\u00e5de Hindrik Brita Matsdotter och Helje Kerstin tyckte det var sk\u00f6nt att ha karlarna hemma.
– Hur var det i Stockholm Anders, fr\u00e5gade Brita.
– Jovars, det var annorlunda, mycket folk och skitigt.
– Vi \u00e5t p\u00e5 Grand Hotell, det hette sm\u00f6rg\u00e5sbord mor, f\u00f6rklarade Erik.
– Fick ni ingen mat?
– Vi har inte svultit och Ingeborg fick ett eget rum.
– Fick hon?
– Ja, hon p\u00e5stod att vi snarkade.
– Ha, ha, ha. Tr\u00e4ffade ni n\u00e5gon hemifr\u00e5n?
– Ja, en j\u00e4nta fr\u00e5n N\u00e5s.
– Jaha.
– Vi s\u00e5g det nya riksdagshuset och slottet mor.
– Var det stort?
– St\u00f6rre \u00e4n vad mor kan f\u00f6rest\u00e4lla sig.
Det blev inte s\u00e5 mycket mer sagt om Stockholmsresan och Anders var tr\u00f6tt.

Brita och Anders bodde nu p\u00e5 \u00f6verv\u00e5ningen och d\u00e4r bodde nu ocks\u00e5 Ingeborgs Anna, medan Ingeborg var i Bolln\u00e4s. Nere huserade Helje Kerstin och Erik precis som det var \u00f6verenskommet efter det att sonen Anders blev f\u00f6dd.

Brita hade hela tiden syssels\u00e4ttning, med matlagning, tv\u00e4tt, lite barnpassning, st\u00e4dning och naturligtvis djuren. Under vinterhalv\u00e5ret gick Anders som vanligt omkring p\u00e5 g\u00e5rden som en osalig ande, rastl\u00f6s, frustrerad och med en k\u00e4nsla av att vara i v\u00e4gen. F\u00f6r gammal f\u00f6r g\u00e5rdfarihandel, f\u00f6r gammal f\u00f6r n\u00e5gra rej\u00e4la tag i skogen och alla tycktes klara sig utan honom, s\u00e5 var k\u00e4nslan. Botemedlet och medicinen mot den upplevda otillr\u00e4ckligheten var buteljerad.

– Jag blir tokig. Ska jag g\u00e5 h\u00e4r som en tomte och bara v\u00e4nta p\u00e5 att Erik beh\u00f6ver n\u00e5gon som h\u00e5ller i ett tr\u00e4stycke i verkstaden ett par g\u00e5nger om dagen?
Jag vill g\u00f6ra n\u00e5gon nytta!
– Om han h\u00f6ll sig nykter, kanske han skulle f\u00e5 tillbaka den riktiga arbetslusten, fr\u00e4ste Brita.
– Jamen vad fan.
– Anders skulle beh\u00f6va se \u00f6ver seldon och alla v\u00e5ra jordbruksverktyg, se till s\u00e5 att allt blir klart till v\u00e5rbruket. Dessutom b\u00f6rjar matk\u00e4llaren se f\u00f6r el\u00e4ndig ut.
– Det \u00e4r f\u00f6r kallt f\u00f6r att h\u00e5lla p\u00e5 med det nu.
– En del av det jag n\u00e4mnde kan han g\u00f6ra inne i Eriks verkstad, om han orkar.

Ingen r\u00e4knade riktigt med Anders n\u00e5got l\u00e4ngre och om n\u00e5got \u00e5r s\u00e5 fyllde han sextio.
Ibland kom inte Anders ner fr\u00e5n \u00f6verv\u00e5ningen f\u00f6rr\u00e4n mitt p\u00e5 dagen. Ofta blev han sittandes i s\u00e4ngen och bl\u00e4ddrade i gamla brev fr\u00e5n Brita, n\u00e4r han var i Bolln\u00e4s, Woxna eller Jerfs\u00f6. K\u00e4rleksfulla ber\u00e4ttelser om vardagen p\u00e5 Hindrikg\u00e5rden och en illa dold \u00f6nskan om att han skulle komma hem s\u00e5 fort det gick. Han s\u00e5g ocks\u00e5 n\u00e4r breven \u00e4ndrade karakt\u00e4r och enbart blev rapporter om det som m\u00e5ste ber\u00e4ttas.
Han f\u00f6rstod f\u00f6rst nu, hur de l\u00e5nga vintrarna hade tett sig f\u00f6r Brita och hur hon succesivt, f\u00f6r att st\u00e5 ut, varit tvungen att skaffa sig ett h\u00e5rt sinnelag och ett visst avst\u00e5ndstagande till Anders.
Nu var han tillbaka, men allt kunde inte st\u00e4llas tillr\u00e4tta, tiden hade pr\u00e4glat b\u00e5de Anders och Brita.
\u00c4ktenskapet led av f\u00f6rh\u00e5rdnader, f\u00f6rh\u00e4rdnader och n\u00e4r Brita flydde in i vardagssysslor, s\u00e5 gick Anders undan med sin flaska.
N\u00e4r Anders blev gr\u00e5tmild och sentimental, s\u00e5 blev Brita h\u00e5rd som flinta.

En dag s\u00e5 sl\u00e4ntrade Anders in i k\u00f6ket p\u00e5 verkstaden med sin halvliter i fickan och i samma stund som han skulle h\u00e4lla upp en sup s\u00e5 avbr\u00f6t Erik honom
– St\u00e4ll undan den d\u00e4r j\u00e4vla flaskan, far f\u00f6rd\u00e4rvar sig.
– Det vore lika bra att jag gick i \u00e4lven, ingen beh\u00f6ver mig h\u00e4r n\u00e5got l\u00e4ngre.
– Vad \u00e4r det f\u00f6r dumheter. Ska inte lillpojken ha n\u00e5gon farfar? Ska inte jag ha n\u00e5gon far? Vem ska k\u00f6ra h\u00e4sten till v\u00e5ren?
– Erik klarar sig.
– Men Lillanders d\u00e5 och Lars och Annas barn som du \u00e4r f\u00f6rmyndare \u00e5t?
– De \u00e4r snart stora, tiden g\u00e5r fort Erik, kom ih\u00e5g det.
Livet \u00e4r en svinblink.
– Flaskan tar jag hand om. Kom nu, far beh\u00f6ver kaffe.

<\/strong><\/p>\n\n\n\n

\"Textruta:B\u00f6rjan av 1900-talet.<\/strong>
Thors Anders g\u00e5r igenom b\u00e5de hans k\u00e4nnedom och sina f\u00f6rmyndarpapper f\u00f6r hans avlidne brors sju barn.

Erik f\u00f6dd 1875, finns nu i Hanebo Bolln\u00e4s, d\u00e4r han \u00e4r gift med Lisbet Marit Matsdotter. Han var sv\u00e5rt sjuk i tuberkulos och paret var barnl\u00f6sa. Erik hade jobbat som skinnare precis som sin far.

Lars f\u00f6dd 1877, befinner sig troligtvis i Amerika, om han \u00f6verlevde resan. Inga livstecken har synts till sedan han l\u00e4mnade Hindrikg\u00e5rden i juni 1893

Brita f\u00f6dd 1880, bodde nu i Stockholm och arbetade som strykerska

Kerstin f\u00f6dd 1880, bodde nu hos sin morbror Olof i Bolln\u00e4s och i samma hus bodde ocks\u00e5 moster Marit.

Karin f\u00f6dd 1884, bodde hos Verner Matsson p\u00e5 Hobacken i T\u00e4llbyn och jobbade som piga.

Anna f\u00f6dd 1884, bodde hos Lars Jonell i Myckelbyn och arbetade som piga.

Maria f\u00f6dd 1886, bodde hos Mur Karin och Bengtlars Erik och jobbade som piga.


Thors Anders hade sedan hans bror och dennes hustru avlidit i b\u00f6rjan p\u00e5 90-talet noga f\u00f6rt bok f\u00f6r barnens r\u00e4kning och snart var det bara tre som var omyndiga.

– Det \u00e4r tuberkulosen som tar dom Brita.
– S\u00e5 kan han v\u00e4l inte s\u00e4ga, det \u00e4r ju bara Erik som \u00e4r sjuk.
– Dom har f\u00e5tt det med sig hemifr\u00e5n, sanna mina ord.
– Det d\u00e4r vet vi inget om.
– Sanna mina ord och gl\u00f6m inte vad jag har sagt.
– Jag \u00e4r inte den som t\u00e4nker ta ut d\u00f6den p\u00e5 Lars och Annas barn i f\u00f6rskott.

Det hade blivit ett nytt sekel och f\u00f6r Brita och Anders k\u00e4ndes det n\u00e4stan lite h\u00f6gtidligt. Erik och Helje Kerstin skulle bli f\u00f6r\u00e4ldrar igen, den h\u00e4r g\u00e5ngen hade Kertin haft en besv\u00e4rlig graviditet, med illam\u00e5ende och s\u00e5 h\u00e4r i slutet ocks\u00e5 k\u00e4nning av foglossning. Erik hade precis som f\u00f6rra g\u00e5ngen n\u00f6tt p\u00e5 stigen mellan verkstaden och g\u00e5rden.
– Hur g\u00e5r det Kerstin?
– Hur m\u00e5r hon?
– Ar allt bra Kerstin?

– Jag och Erik har sett framtiden, den s\u00e5g vi p\u00e5 utst\u00e4llningen i Stockholm -97, eller hur Erik.
– Det \u00e4r sant far.
– Jag har ocks\u00e5 sett framtiden, svarade Brita.
– Var d\u00e5?
– H\u00e4r i \u00c5sbyn -97 Thors Anders Ersson.
– I \u00c5sbyn?
– Ja, i \u00c5sbyn. Han st\u00e5r bredvid dig.
– S\u00e5 \u00e4r det, Lillanders \u00e4r framtiden och snart ska han f\u00e5 ett syskon. Kom till farfar d\u00e5, ohoj.

Thors Anders hade h\u00e5llit sig nykter ett par m\u00e5nader nu och det m\u00e4rktes p\u00e5 hum\u00f6ret och orken.

P\u00e5 v\u00e5ren 1900 f\u00f6ddes Thors Erik och Helje Kerstins dotter Anna Cecilia. F\u00f6dseln gick bra men flickan var s\u00e5 liten och slapp. Pr\u00e4sten Hedvall hade ett par dagar efter f\u00f6dseln varit till Hindrikg\u00e5rden och v\u00e4lsignat flickan p\u00e5 Britas beg\u00e4ran.
Anders gick mest omkring och svor. Erik var ledsen, medan Helje Kerstin gjorde allt f\u00f6r att flickan skulle f\u00e5 i sig mat.

– Vi ska klara henne. Lyssnar du p\u00e5 mig Erik?
– Ja, jag lyssnar.
– Men s\u00e4g n\u00e5got d\u00e5, skrek Kerstin.
– Vad ska jag s\u00e4ga.
– Erik kan v\u00e4l s\u00e4ga att det kommer att g\u00e5 bra.

Nu hade Lillanders krypit upp i sin fars kn\u00e4 och tittade oroligt p\u00e5 honom. Far och mor hade ju aldrig skrikit \u00e5t varandra tidigare.

– Sn\u00e4lla Kerstin jag kan inte s\u00e4ga att det g\u00e5r bra, hur g\u00e4rna jag \u00e4n vill. Vi \u00e4r beroende av guds vilja.
– Guds vilja? Jag begriper inte varf\u00f6r mor din sl\u00e4pa hit Hedvall.
– Lugna sig Kerstin, vi f\u00e5r hoppas p\u00e5 det b\u00e4sta

Kerstin lutade nu huvudet mot Eriks axel och gr\u00e4t ljudligt.
Lillanders torkade sin mors t\u00e5rar.

Anna Cicilia blev bara tv\u00e5 m\u00e5nader och hennes far snickrade nu p\u00e5 en liten barnkista. Helje Kerstin blev tillf\u00e4lligt stum sedan dottern d\u00f6tt. Brita sk\u00f6tte sysslorna p\u00e5 g\u00e5rden som vanligt och Anders satt inne i Eriks verkstad och suckade ljudligt. Labet Kesti var nu mest i Hindrikg\u00e5rdens k\u00f6k och pysslade, samtidigt som hon h\u00f6ll \u00f6gonen p\u00e5 Helje Kerstin.

– Det \u00e4r f\u00f6r dj\u00e4vligt Erik, sa Anders.
– Kerstin \u00e4r frisk och vi ska ha fler barn sa Erik, samtidigt som han kn\u00f6t n\u00e4varna s\u00e5 att knogarna vitnade.
– Du beh\u00f6ver en sup, sa Anders.
– Nej nu j\u00e4vlar, s\u00e4ger du sup en g\u00e5ng till, d\u00e5 kastar jag ut dig din j\u00e4vla tratt, skrek Erik och reste sig h\u00e4ftigt.

Eriks utbrott mot sin far var s\u00e5 ov\u00e4ntad, s\u00e5 att hela familjen pl\u00f6tsligt stod p\u00e5 g\u00e5rdsplanen. Thors Anders kom ut fr\u00e5n verkstaden, blek om nosen. Han gick f\u00f6rbi alla, utan att s\u00e4ga ett knyst och direkt upp p\u00e5 \u00f6verv\u00e5ningen. Erik syster Lasbet Kesti skrattade, samtidigt som hon s\u00e5g ut att k\u00e4mpa mot gr\u00e5ten.
– Det var inte en dag f\u00f6r tidigt, \u00e4ntligen sa Erik ifr\u00e5n, som jag har l\u00e4ngtat.
– Det \u00e4r tydligt att man kan k\u00e4nna sig n\u00f6jd, av det mest skilda orsaker, fr\u00e5ste Brita.
– Erik \u00e4r trettio \u00e5r mor, i trettio \u00e5r s\u00e5 har Erik f\u00f6ljt far som en hundvalp. Det var fan p\u00e5 tiden, p\u00e5 tiden var det.

Brita gick in och st\u00e4ngde d\u00f6rren efter sig.

Lasbet Kerstin satte sig p\u00e5 farstubron, stoppade sin pipa och kisade mot v\u00e5rsolen. Erik kom ut ur verkstaden och s\u00e5g h\u00e4ngig ut.
– S\u00e4tt dig h\u00e4r min b\u00e4sta bror, sa Lesbet Kesti.
– Du har ju bara en bror, svarade Erik.
– Ja och han \u00e4r b\u00e4st. Det var p\u00e5 tiden att Erik sa emot far.
– Men varf\u00f6r skulle jag s\u00e4ga det d\u00e4r om att han var en fylltratt, far har ju varit nykter l\u00e4nge nu.
– \u00c4sch strunt i det, Erik har mist ett barn.
– Ja.
– Sj\u00e4lv kommer jag aldrig att f\u00e5 n\u00e5gra barn, det vet jag.
– Hur kan hon veta det?
– Jag har aldrig varit intresserad av karlar och det g\u00e5r inte att \u00e4ndra p\u00e5.
– Hur vet hon det?
– S\u00e5dant vet man, min b\u00e4sta och godtrogna bror.

I april kom som vanligt Ingeborg hem fr\u00e5n handeln i H\u00e4lsingland.
– Jag b\u00f6rjar bli gammal och det \u00e4r inget roligt n\u00e5got l\u00e4ngre.
Att Erik och Kerstin miste barnet g\u00f6r ocks\u00e5 att man mister modet.
– Ja Ingeborg, livet \u00e4r k\u00e4mpigt, svarade Brita.
– Jag var och h\u00e4lsade p\u00e5 Thors Erik Larsson i Hanebo och hans fru sk\u00f6ter nu om honom, unga pojken. Det \u00e4r bara en tidsfr\u00e5ga, f\u00f6rst f\u00f6r\u00e4ldrarna och sedan drabbas han sj\u00e4lv av samma sjukdom. Han \u00e4r s\u00e5 sn\u00e4ll Erik.
– Hur \u00e4r det Marit och Olof d\u00e5.
– Olof \u00e4r med mig och Marit \u00e4r mest hemma p\u00e5 g\u00e5rden.
Marit blir inte gammal d\u00e4r, leva med bror sin under samma tak. Nej, hon \u00e4r snart hemma. Olof borde skaffa sig en hustru, han \u00e4r ju en stilig karl.
– P\u00e5 tal om att skaffa sig n\u00e5gon.
– Men sn\u00e4lla Brita, hon k\u00e4nner v\u00e4l mig. F\u00e5r inte jag friheten s\u00e5 kv\u00e4vs jag, jag m\u00e5ste vara fri och sedan har jag ju Anna. Nej inga karlar ska f\u00e5 best\u00e4mma \u00f6ver mig.

Sedan gick Ingeborg ner i k\u00f6ket och satt en god stund och pratade med Thors Erik och Helje Kerstin. Hon var r\u00f6dgr\u00e5ten n\u00e4r hon och Anna med raska steg tog sikte p\u00e5 hemmet vid G\u00e4rdet. Anna var stor nu, hela femton \u00e5r.
– Mor och jag.
– Ja, Anna och jag, svarade Ingeborg med gr\u00f6tig r\u00f6st.

Thors Erik f\u00f6rs\u00f6kte arbeta bort sorgen efter sin dotter. Redan 1899 n\u00e4r det stod klart att Olof Lisell skulle bygga ett stort handelshus i Malung, s\u00e5 hade han f\u00e5tt fr\u00e5gan fr\u00e5n byggm\u00e4stare Per Henriks, vad han skulle kunna hj\u00e4lpa till med g\u00e4llande interi\u00f6ren. Erik hade bland annat \u00e5tagit sig snickra ledst\u00e4nger mellan v\u00e5ningarna och en del andra detaljer i huset.
Efter Anna Cicilas d\u00f6d, upplevde Helje Kerstin att Erik n\u00e4stan hade bosatt sig i verkstaden.
– Erik, slit dig fr\u00e5n verkstaden, b\u00e5de jag och Lillanders beh\u00f6ver dig ibland.
– Jag vet, tiden bara rinner iv\u00e4g och Olof Lisell ska ju inviga huset i \u00e5r och jag \u00e4r inte riktigt f\u00e4rdig.
– Vi f\u00e5r inte tillbaka v\u00e5ran \u00e4ngel Erik, du beh\u00f6ver komma till ro.
– \u00c4lskade Kerstin.
– Goa gubben min.

Erik hann och Lisellska huset blev invigt som planerat.

Och \u00f6vrigt var det mesta som vanligt p\u00e5 Hindrikg\u00e5rden.
Korna skulle mj\u00f6lkas, grisarna utfodras, h\u00e4st och koskit k\u00f6rdes p\u00e5 dyngstacken, tuppen gal och h\u00f6norna v\u00e4rpte sina \u00e4gg, veden var huggen och klar till vintern, patatisen och rovorna skulle upp, r\u00e5gen skulle sk\u00f6rdas och lingonen v\u00e4ntade p\u00e5 att plockas.
D\u00e4rut\u00f6ver skulle f\u00e4boden h\u00f6stst\u00e4das och i samband med det s\u00e5 passade Anders\u00a0 alltidp\u00e5 att plocka hjortron, det var sedan gammalt.
Matk\u00e4llaren var nu lagad och kalkm\u00e5lad.

Ingeborg skulle \u00e5ka till Bollnas och Anna flyttade fr\u00e5n g\u00e4rdet p\u00e5 G\u00e4rdet hem till Thors Anders och Brita p\u00e5 \u00f6verv\u00e5ningen igen. Lasbet Kesti, h\u00f6ll sig som vanligt lite p\u00e5 sin kant.
Thors Erik och Kerstin hade fullt upp b\u00e5de med g\u00e5rd, snickeriet och sin lilla pojk, som s\u00e5g ut att bli st\u00f6rre f\u00f6r var dag som gick.

I maj 1901 s\u00e5 d\u00f6r Thors Lars och Hindrik Annas \u00e4ldsta barn i sitt hem i Hanebo av tuberkulos. Skinnaren Thors Erik Larsson blev bara 26 \u00e5r.

– Det var v\u00e4ntat sa Anders, med en kort och pl\u00e5gad grimas.
– Ja och bror hans vet vi inte ens om han lever. \u00c4r det inte m\u00e4rkligt att Lars aldrig skrev, fr\u00e5gade Brita, liksom till sig sj\u00e4lv.
– Inte ett tecken p\u00e5 \u00e5tta \u00e5r, svarade Anders.
– Nej.
– Man vet inte vad man ska tro.
– Han dog nog p\u00e5 b\u00e5ten?
– Ja.
– Men vi vet ju inte s\u00e4kert.
– Nej.
– Du vet om att syskonen kallar Lars f\u00f6r tr\u00e4tuppen.
– Jag har h\u00f6rt det.

I november kom Marit hem till Malung och i s\u00e4llskap hade hon Thors Lars och Hindrik Annas dotter Thors Kerstin.
– Nu blir jag hemma f\u00f6r gott, deklarerade Marit. Jag \u00e4r f\u00e4rdig med Bolln\u00e4s.
– Vad s\u00e4ger Ingeborg och Olof d\u00e5, fr\u00e5gade Anders.
– Ingeborg kommer hem till v\u00e5ren och sedan \u00e4r nog hon ocks\u00e5 klar. Olof har hittat en f\u00e4stm\u00f6, hon heter Tilda och \u00e4r fr\u00e5n \u00c5mot. Tilda \u00e4r bara 21 \u00e5r och Olof har ju hunnit bli 38.
– D\u00e4r ser man, man vet aldrig var haren har sin g\u00e5ng. \u00c4sch, det kan g\u00e5 bra trots \u00e5lderskillnaden. Jaha, s\u00e5 Ingeborg ger sig?
– Jo, s\u00e5 blir det.

Anders och Marit satt l\u00e4nge och pratade om Bolln\u00e4strakten och om hur L\u00e5nggatan s\u00e5g ut nu och alla nya handelshus. Om Bryggeriet och Mejeriet. Willelmina Skog hade f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan s\u00e5lt j\u00e4rnv\u00e4gshotellet och ist\u00e4llet k\u00f6pt Grand Hotell i Stockholm.
– Hur g\u00e5r det f\u00f6r Ingeborg och lokf\u00f6rare Lund\u00e9n d\u00e5.
– Hon \u00e4r s\u00e5 f\u00f6rtjust i honom, men inte blir det d\u00e4r n\u00e5got och nu \u00e4r dom f\u00f6r gamla.
– \u00c4r det n\u00e5got annat som har h\u00e4nt d\u00e5?
– Ja, Kata Dalstr\u00f6m hade ett m\u00f6te framf\u00f6r stationen. Det var flera hundra som var d\u00e4r och lyssnade.
– S\u00e4g inte att hon och Ingeborg har varit och lyssnat p\u00e5 en socialist?
– Vi var d\u00e4r b\u00e4gge tv\u00e5 och Ingeborg n\u00e4mner det d\u00e4r m\u00f6tet hela tiden. F\u00e5 se nu, jag har ett blad h\u00e4r n\u00e5gonstans fr\u00e5n m\u00f6tet. H\u00e4r \u00e4r det:

Det dr\u00f6jde l\u00e4nge \u2013 alltf\u00f6r l\u00e4nge innan proletariatets f\u00f6raktade s\u00f6ner och d\u00f6ttrar vaknade upp \u2013 k\u00e4nde skammen af att b\u00e4ra de bojor som sedan \u00e5rhundraden nedtryckt dem till jorden \u2013 fj\u00e4ttrat anden vid gruset och hindrat dem att varda fria till sj\u00e4l och kropp. \u00c4ndtligen spred sig dock ett skimmer fr\u00e5n den str\u00e5lande frihetens sol till oss, vi b\u00f6rjade vakna \u00e4fven vi, och med uppvaknandet f\u00f6ljde \u00e4fven k\u00e4nslan af skam \u00f6fver den f\u00f6rnedring hvari \u00f6fverklassen h\u00e5llit v\u00e5ra sj\u00e4lar och kroppar f\u00e5ngna. \u00c4fven vi b\u00f6rjade inse, att s\u00e5 f\u00e5r det ej l\u00e4ngre vara, s\u00e5 kan det ej l\u00e4ngre vara, \u00e4fven vi ha r\u00e4tt att fordra en m\u00e4nniskov\u00e4rdig tillvaro, \u00e4fven vi har r\u00e4tt till de sj\u00e4lsodlande njutningar som st\u00e4rka tanken och vidga v\u00e5ra vyer.

Kata Dalstr\u00f6m Socialdemokratisk agitator.<\/em><\/p>\n\n\n\n

– Det ska jag s\u00e4ga Marit, att socialismens irrl\u00e4ror och revolution\u00e4ra dr\u00f6mmar har aldrig intresserat mig, det \u00e4r f\u00f6r latmaskar och l\u00f6sdrivare. Det d\u00e4r \u00e4r ett f\u00f6rd\u00e4rv.
– M\u00e4nniskorna p\u00e5 m\u00f6tet jublade och trots att hon var liten s\u00e5 h\u00f6rdes hon tydligt.
– Hon b\u00e4r v\u00e4l dj\u00e4vulen inom sig.\u00a0 Ja, ja, k\u00e4nner jag Ingeborg r\u00e4tt, s\u00e5 kommer jag att f\u00e5\u00a0 fullt upp n\u00e4r hon kommer hem i v\u00e5r.
– Det tror jag Thors Anders kan r\u00e4kna med.

En dag i februari n\u00e4r Anders, Brita, Lasbet Kesti, Erik och Lillanders satt runt k\u00f6ksbordet och Helje Kerstin var vid kokspisen och malde kaffe, s\u00e5 v\u00e4nder sig Kerstin pl\u00f6tsligt om och klappar sig sj\u00e4lv p\u00e5 magen och s\u00e4ger
– Jag \u00e4r med barn.

K\u00f6ket tystnade, det var bara Lillanders som hoppade runt p\u00e5 golvet och ropade \u201cMor har ett barn i magen tjoho, mor har ett barn i magen hi hi\u201d.
Anders gick ut p\u00e5 g\u00e5rden, Erik gick fram till Kerstin och h\u00f6ll om henne, Brita kn\u00e4ppte sin h\u00e4nder och log stilla och nickade mot Erik och Kerstin. Lasbet Kesti gick ut p\u00e5 g\u00e5rden och h\u00e4mtade in Anders.

– Jaha, n\u00e4r, fr\u00e5gade Anders.
– I juli eller augusti, svarade Kerstin.

Det blev tyst igen och Lasbet Kesti satt p\u00e5 kaffe. Britas h\u00e4nder vilade i f\u00f6rkl\u00e4det och Anders s\u00e5g hur hon b\u00f6rjade likna sv\u00e4rmor. Britas h\u00e4nder var v\u00e4derbitna, lite krokiga och grova efter alla vintrar med tv\u00e4tt i \u00e4lven och ett st\u00e4ndigt b\u00e4rande p\u00e5 vatten och ved, potatis och rovor, h\u00f6 och r\u00e5gkross.
– Farmor, varf\u00f6r \u00e4r dina h\u00e4nder s\u00e5 r\u00f6da och l\u00e5nga, fr\u00e5gade Lillanders.
– Det \u00e4r f\u00f6r att det \u00e4r blod i dom och l\u00e5nga \u00e4r dom bara f\u00f6r att jag ska hinna f\u00e5nga dig.
– Mina \u00e4r alldeles vita och korta. Finns det inget blod i dom.
– Jod\u00e5, det finns blod i dom och n\u00e4r du blir stor och m\u00e5ste f\u00e5nga dina barn, s\u00e5 blir dom l\u00e5nga.
– Blir dom?
– Ja, det blir dom.
– Farfars h\u00e4nder, dom \u00e4r ju bruna och breda.
– Det \u00e4r bara f\u00f6r att farfar ska kunna k\u00f6ra h\u00e4sten, som ocks\u00e5 \u00e4r brun och bred.
– Jaha. Du vet allting farmor.
– Ja, jag vet allting.

I april 1902 kom s\u00e5 Ingeborg hem fr\u00e5n Bolln\u00e4s. Hon sl\u00e5r sig ner bredvid Anders vid sommarbordet p\u00e5 Hindrikg\u00e5rden. Lasbet Kesti sitter p\u00e5 farstubron och tar sig ett pipstopp.
– Nu \u00e4r jag klar. Gamla k\u00e4rringar ska inte handla p\u00e5 skogen, jag fyller ju strax 44 \u00e5r och det \u00e4r inte alls som n\u00e4r jag och Marit f\u00f6ljde med dig f\u00f6rsta g\u00e5ngen Anders.
– Nej, det \u00e4r l\u00e4ttare nu och \u00e5ker du till h\u00f6sten, s\u00e5 kan du \u00e5ka t\u00e5g hela v\u00e4gen fr\u00e5n Malung till Bolln\u00e4s.
– Jag vet, det \u00e4r rallare i Bolln\u00e4s igen och till sommaren inviger dom j\u00e4rnv\u00e4gen till Orsa. Det k\u00e4nns som den f\u00f6rsta delen mellan Malung och Brintbodarna \u00e4r l\u00e4ngst, det g\u00e5r ju s\u00e5 sakta. Jag har h\u00f6rt att resande brukar kliva av och g\u00e5 bredvid t\u00e5get upp mot B\u00f6toberget.
– Det var annat n\u00e4r vi \u00e5kte till Stockhom p\u00e5 utst\u00e4llningen. Oj, vilken resa.
– Ja, det var det och Erik och Kerstin skall ha barn igen h\u00f6rde jag Marit s\u00e4ga.
Ingeborg b\u00f6t samtals\u00e4mne.
– Hon f\u00e5r g\u00e5 in och titta p\u00e5 na, Helje Kerstin \u00e4r alldeles rund.
– Thors Erik \u00e4r ingen sl\u00f6pick direkt, skrattade Lasbet Kesti.

Anders reste sig upp lite besv\u00e4rad , tittade p\u00e5 Lasbet Lasbet Kesti och borstade av byxorna.
– Ingeborg, g\u00e5 in i k\u00f6ket nu, s\u00e5 f\u00e5r du tr\u00e4ffa Kerstin och f\u00e5 dig en kaffet\u00e5r.

<\/p>\n\n\n\n

Om vintrarna kunde k\u00e4nnas l\u00e5nga, s\u00e5 var det annorlunda med somrarna. Efter det att dyngan hade kommit ut p\u00e5 \u00e5krarna, s\u00e5 var det pl\u00f6tsligt midsommar och efter det s\u00e5 bar det av till Backselen och efter det skulle potatisen upp.
– Jag hinner ingenting, klagade Anders.
– Det g\u00f6r du visst, men du har inte samma ork n\u00e5got l\u00e4ngre, svarade Brita.
– Vad \u00e4r det med Erik? Han \u00e4r ju ung och borde ta tag i det h\u00e4r nu, han fastnar i verkstaden, eller s\u00e5 sitter han i k\u00f6ket med Kerstin.
– Anders vet att Erik aldrig har varit s\u00e4rskilt intresserad av jordbruket och sedan \u00e4r han v\u00e4l orolig. T\u00e4nk om det ska sluta som f\u00f6rra g\u00e5ngen?
– Det kommer att g\u00e5 bra, det m\u00e5ste det.
– Ja, det kommer att g\u00e5 bra.

Den f\u00f6rsta augusti f\u00f6dde Helje Kerstin en frisk och lite r\u00f6dfnasigt gossebarn p\u00e5 Hindrikg\u00e5rden och han skulle heta Erik precis som sin far.

Thors Anders som veckan innan f\u00f6dseln hade h\u00f6rts tala med sig sj\u00e4v och varit fj\u00e4rmad fr\u00e5n omv\u00e4rlden, var nu p\u00e5 ett str\u00e5lande hum\u00f6r. Han bj\u00f6d till och med upp Brita p\u00e5 n\u00e5gra valssteg i k\u00f6ket och Brita skrattade f\u00f6rtjust.
– Nu har far blivit tokig, sa Lasbet Kesti.
– Schhh, ni v\u00e4cker barnet, sa Erik
– Jag vill ocks\u00e5 dansa, sa Lillanders.

I den sena augustikv\u00e4llen kv\u00e4llen satt far och son p\u00e5 farstun.
– Du m\u00e5ste l\u00e4ra dig k\u00f6ra h\u00e4sten Erik.
– Ha, ha, ha, ja far, jag ska l\u00e4ra mig att k\u00f6ra h\u00e4sten.

Ingeborgs Anna flyttar nu till Falun som sjutton\u00e5ring, hon har f\u00e5tt jobb som tv\u00e4tterska.
Ingeborg och Marit blev nu sj\u00e4lva p\u00e5 G\u00e4rdet.

Thors Lars och Hindrik Annas dotter Kerstin hade gift sig med Jonas Nisser.

– Dom \u00e4r stora nu Brita, de som \u00e4r kvar i livet.
– Ja, de \u00e4r stora och t\u00e4nk, det \u00e4r ingen som fr\u00e5gar efter Lars n\u00e5got l\u00e4ngre.
– Nej, det blev trassligt n\u00e4r alla ackorderades ut och Lars f\u00f6rsvann.
– Vi hade aldrig klarat alla Anders, det vet du.
– Jag vet.

Julen 1905 deklarerade Helje Kerstin att hon var med barn igen. Lillanders skulle fylla nio \u00e5r och var inte alls lika f\u00f6rtjust som f\u00f6rra g\u00e5ngen n\u00e4r hans mor var med barn. Lillerik satt i sin mors kn\u00e4 och \u00e5t p\u00e5 en bulle.

– Den h\u00e4r g\u00e5ngen blir det en flicka, det \u00e4r jag s\u00e4ker p\u00e5, sa Lasbet Kesti.
– Hur kan hon vara s\u00e5 s\u00e4ker p\u00e5 det, fr\u00e5gade Anders.
– Det h\u00e4r sk\u00f6ter Anna Cicilia fr\u00e5n sin himmel, replikerade Lasbet Kesti blixtsnabbt.
– Allt som blir t\u00e4nkt, beh\u00f6ver inte bli sagt, sa Brita och sn\u00f6rpte med munnen.
– Vi f\u00e5r hoppas p\u00e5 en flicka, sa Kerstin och Erik i munnen p\u00e5 varandra.

Den 11 juni 1906 f\u00f6ddes Berta och allt gick bra. Det var nu lugnt och tyst p\u00e5 Hindrikg\u00e5rden. Alla m\u00e5dde bra, ett litet flickebarn fick m\u00f6ta sin f\u00f6rsta sommar i \u00c5sbyn.
Inga barnkistor beh\u00f6vde snickras, ingen pr\u00e4st kom p\u00e5 hastigt bes\u00f6k, ingen oro och f\u00f6rtvivlan grummlade sinnena och Thors Anders h\u00f6rdes vissla p\u00e5 g\u00e5rdsplanen.
Erik och Kerstin var lyckliga och folk kom och gick f\u00f6r att gratulera.

– Ibland \u00e4r det pr\u00f6vningar, men s\u00e5 kommer s\u00e5dana h\u00e4r dagar Brita, sa Anders.
– Ja, det \u00e4r h\u00e4rligt.
– T\u00e4nk att jag ska vara s\u00e5 om\u00f6jlig, s\u00e5 fort jag har glatt mig en stund, s\u00e5 s\u00e4tter oron in. Den f\u00f6rf\u00f6ljer mig, den d\u00e4r f\u00f6rbannade rastl\u00f6sheten och oron. Det \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r jag dricker Brita, f\u00f6r att f\u00e5 lugn och ro.
– Jag vet Anders, men spriten hj\u00e4lper inte. Det hj\u00e4lper inte att fly Anders. Titta och njut nu av Lillanders, Lillerik och lilla Berta. Snart \u00e4r dom stora.
– Har du h\u00f6rt, att Ingeborg har g\u00e5tt med i det socialdemokratiska partiet
– Men, vad skulle det vara bra f\u00f6r.
– Det f\u00e5r du fr\u00e5ga Ingeborg om.

Det blev 1906 och Olof och Tilda fick sitt f\u00f6rsta barn i Hanebo Bolln\u00e4s, hon d\u00f6ptes till Berta Kristina. Olof hade hunnit bli 44 \u00e5r.
– Det var p\u00e5 tiden, sa Anders.
– Men Tilda \u00e4r ung, svarade Brita.

En dag i mitten av december samma \u00e5r, ser Brita genom f\u00f6nstret hur Lasbet Kesti och Thors Anders kommer sm\u00e5springandes ute p\u00e5 g\u00e5rdsplanen, Anders har ett brev i handen.
– Vi har f\u00e5tt ett svar fr\u00e5n Amerika, deklarerar Anders med andan i halsen.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Forts, T\u00e5get kommer in p\u00e5 sp\u00e5r 2 och det \u00e4r mycket folk i r\u00f6relse, de har kostat p\u00e5 sig en 2:a klass biljett.– Ska jag \u00e5ka till Stockholm en g\u00e5ng i livet s\u00e5 jag sitta som en g\u00e5rdfarihandlare, skrattade Anders.– Man kanske skulle b\u00f6rja s\u00e4lja p\u00e5 t\u00e5g, sa Olof.– S\u00e5 tankspridd som han \u00e4r, s\u00e5 […]<\/p>\n","protected":false},"author":3,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":"","_share_on_mastodon":"0"},"categories":[159],"tags":[],"class_list":["post-752","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-foljetang","eq-blocks"],"share_on_mastodon":{"url":"https:\/\/social.spejset.org\/@dab\/117253915530327706","error":""},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/752","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/3"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=752"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/752\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":754,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/752\/revisions\/754"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=752"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=752"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=752"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}