{"id":740,"date":"2026-09-08T11:38:13","date_gmt":"2026-09-08T09:38:13","guid":{"rendered":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/?p=740"},"modified":"2026-09-08T11:40:59","modified_gmt":"2026-09-08T09:40:59","slug":"thors-anders-del-4","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/?p=740","title":{"rendered":"Thors Anders del 4."},"content":{"rendered":"\n

Bolln\u00e4s j\u00e4rnv\u00e4gshotell.<\/strong>

<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n


Marit s\u00e4ger inget i vanlig ordning. Ingeborg d\u00e4remot har alltid m\u00e5l i mun.
– Nu f\u00e5r du bjuda oss p\u00e5 mat och en pilsner inne p\u00e5 annexet.
– Jamen, ska vi inte g\u00e5 till g\u00e4stgivarg\u00e5rden ist\u00e4llet.
– Nej jag vill sitta p\u00e5 hotellet och se lite fint folk komma och g\u00e5.
– Inne p\u00e5 annexet?
– Det g\u00e5r v\u00e4l att titta ut.
– Jo, det \u00e4r klart.

Biff och potatis blev det och Hindikg\u00e5rdens egen styrka av g\u00e5rdfarihandlare satt nu tillsammans med SJ:s verkstadspersonal och Bolln\u00e4s stimmigaste \u00f6lkorpraler. R\u00e4tt som det \u00e4r reser sig Ingeborg upp.
– G\u00e5r det m\u00f6jligtvis att f\u00e5 lite lugn och ro n\u00e4r man \u00e4ter, eller m\u00e5ste man stoppa biffen i \u00f6ronen. Va?

Det blev alldeles tyst och Anders, Marit och Olof tittade oroligt p\u00e5 varandra. Ingeborg var en stilig kvinna, rak i ryggen och l\u00e5ng, betydligt l\u00e4ngre \u00e4n Anders. En av \u00f6lkorpralerna kom p\u00e5 f\u00f6tter och tog sikte mot Ingeborg, d\u00e4r hon stod mitt p\u00e5 golvet.

– Hon ska inte vara st\u00f6ddig, jag vet nog vad man ska ha fruntimmer till.
– Jass\u00e5, det vet du din f\u00f6rbannade \u00f6ltarm, kom det blixtsnabbt fr\u00e5n Ingeborg. Ta fram han d\u00e5, eller m\u00e5ste jag h\u00e4mta en sockertopp f\u00f6rst?

I samma stund som karln tar ett steg fram\u00e5t, s\u00e5 small det. Ingeborg tr\u00e4ffade med en h\u00f6gerkrok och han f\u00f6ll med en tung duns p\u00e5 golvet.
I samma stund kliver konstapel Str\u00e5hle med kollega in p\u00e5 annexet, griper tag i Ingeborg och ut kommer hon i en ryslig fart. Det samlas folk.

– Anders, f\u00f6lj med till station du ocks\u00e5, vi beh\u00f6ver prata, ropar Str\u00e5hle mitt i folksamlingen.
– Jag kommer strax, ta hand om k\u00e4rrorna, s\u00e4ger Anders till Marit och Olof.

Inne p\u00e5 polisstationen sitter nu tv\u00e5 konstaplar, en skrivare, Ingeborg och Anders. Str\u00e5hle inleder med
– \u00c4r hon alldeles fr\u00e5n vettet m\u00e4nniska, sl\u00e5ss mitt p\u00e5 dagen, med en \u00f6lbuse.
– Han fick det han f\u00f6rtj\u00e4nade.
– Jaha och hur har Ingeborg t\u00e4nkt att det h\u00e4r ska sluta d\u00e5.
– Ska sluta? Det har det redan gjort, men jag hade mat kvar p\u00e5 tallriken. Anders har betalat.
– Anders kan du tala vett med den h\u00e4r m\u00e4nniskan.

Anders t\u00e4nkte nu blixtsnabbt \u00f6ver de g\u00e5nger han hade f\u00f6rs\u00f6kt komma till tals med Ingeborg och misslyckats.

– Det \u00e4r klart jag kan.
– Bra, nu drar ni er h\u00e4rifr\u00e5n innan ryktet om era f\u00f6rm\u00e5gor sprider sig till mindre nogr\u00e4knade kretsar. I annat fall f\u00e5r vi snart s\u00e4tta upp cirkust\u00e4lt h\u00e4r med bara boxning och armbrytning p\u00e5 programmet.
Det \u00e4r allvar, h\u00e5ll er borta fr\u00e5n Bolln\u00e4s, \u00e5tminstone en vecka.
– Ja, svarade b\u00e5de Ingeborg och Anders.

N\u00e4r Thors Anders och Ingeborg \u00e5ter var i s\u00e4llskap med Marit och Olof, s\u00e5 b\u00f6rjade Anders att skratta oh\u00e4mmat.
– Jag kom hit f\u00f6rsta g\u00e5ngen v\u00e5ren -67 och trodde att jag upplevt allt, men detta slog rekord, sa Anders och vred sig av skratt.
– J\u00e4vlar vilken sm\u00e4ll, sa Marit.
– Ingen av er \u00e4r riktiga, sa Olof klart medtagen.

N\u00e4r Anders skrattat f\u00e4rdigt, gick han snabbt till hotellet och k\u00f6pte sig en 6 \u00f6res cigarr. Han var strax tillbaka.
– Vi g\u00e5r till magasinet och fyller p\u00e5 k\u00e4rrorna. Vad s\u00e4ger ni, ska vi till Ljusdal eller Kilafors?
– Ljusdal, sa Marit, Ingeborg och Olof.
– Bra, d\u00e5 h\u00e5ller vi ihop en vecka och det \u00e4r ingen id\u00e9 att komma tillbaka till Bolln\u00e4s f\u00f6re den tid som Str\u00e5hle har sagt. Jag litar p\u00e5 hans omd\u00f6me. Och inget skryt om det som h\u00e4nde nu, rykten sprids snabbt \u00f6ver gr\u00e4nserna n\u00e4r t\u00e5gen g\u00e5r och jag tyckte mig se b\u00e5de lokf\u00f6rare Lund\u00e9n och kondukt\u00f6r Nordstr\u00f6m i folksamlingen utanf\u00f6r annexet.

Det blev en bra vecka i Ljusdalstrakten, inte s\u00e5 mycket s\u00e5lt, men de trivdes i varandras s\u00e4llskap. Samma dag som det var best\u00e4mt att de skulle \u00e5ka tillbaka till Bolln\u00e4s, s\u00e5 stod de utanf\u00f6r j\u00e4rnv\u00e4gsstationen i ett sista f\u00f6rs\u00f6k att s\u00e4lja n\u00e5got.<\/p>\n\n\n\n

– D\u00e4r borta g\u00e5r lokf\u00f6rare Lund\u00e9n, sa Anders.
– Han kommer hit, sa Olof
– Fan, sa Ingeborg.

Anders m\u00f6ter lokf\u00f6raren halvv\u00e4gs och s\u00e4ger
– God dag, god dag, vilket vackert v\u00e4der vi har f\u00e5tt och snart \u00e4r det jul.
– Ja, idag var det en fin dag ute p\u00e5 sp\u00e5ret, resan hit till Ljusdal gick utm\u00e4rkt. Men Thors Anders jag m\u00e5ste fram och h\u00e4lsa p\u00e5 den beryktade boxningsm\u00e4staren som han har som s\u00e4llskap. \u00c4r det hon d\u00e4r?
– Boxningsm\u00e4stare? Nej, n\u00e5gon s\u00e5dan k\u00e4nner jag inte till.
– Var inte dum nu Anders, hela Bolln\u00e4s pratar om henne och jag var d\u00e4r n\u00e4r Str\u00e5hle ledde ut henne fr\u00e5n annexet.
– Jo, jaha.
– T\u00f6rs man h\u00e4lsa p\u00e5 Ingeborg, eller \u00e5ker man p\u00e5 en snyting, det var Ingeborg va?
– Ja, det \u00e4r jag.
– Du var mig ett alldeles s\u00e4rskilt stiligt fruntimmer, passar det med mat vid n\u00e5got tillf\u00e4lle.
– Det g\u00e5r utm\u00e4rkt det och lokf\u00f6raren ser ocks\u00e5 hel och ren ut.
– Ha, ha, ha, det var roligt att h\u00f6ra Ingeborg, men vi \u00e4ter v\u00e4l i stora salen?
– Tackar p\u00e5 f\u00f6rhand, sa Ingeborg och neg.

– Vad fin han var, sa Marit.
– Han \u00e4r gift, kontrade Anders.
– Olof f\u00e5r ta frun, sa Ingeborg.
– Nu f\u00e5r det bli lite allvar, har ni skaffat ett s\u00e5dant h\u00e4r tillst\u00e5nd, fr\u00e5gade Anders. Det m\u00e5ste man ha numera.

<\/p>\n\n\n\n

– N\u00e4, sa Marit, Ingeborg och Olof i k\u00f6r.

<\/p>\n\n\n\n

– Okej, h\u00e4danefter s\u00e4ljer ni p\u00e5 mitt tillst\u00e5nd, vilket inneb\u00e4r att varje fr\u00e5ga vid f\u00f6rs\u00e4ljning och s\u00e5 vidare, s\u00e5 h\u00e4nvisar ni till mig och h\u00e4vdar att det \u00e4r jag som \u00e4ger varorna.
– Men det \u00e4r ju inte sant, svarade Ingeborg.
– Det blev sant precis nu. Har ni f\u00f6rst\u00e5tt?
– Jo.

Konstapel Str\u00e5hles anvisade f\u00f6rvisning fr\u00e5n Bolln\u00e4s p\u00e5 minst en vecka var \u00f6ver och de tv\u00e5 ekipagen rullade nu in i H\u00e4lsinglands \u201dp\u00e4rla\u201d, som Anders envisades att kalla Bolln\u00e4s.

Anders gjorde som vanligt. Han l\u00e5ste in k\u00e4rran och ledde in h\u00e4sten i g\u00e4stgivarg\u00e5rdens stall.
\u201dNu ska det bli gott med lite sill och potatis, innan jag g\u00e5r och l\u00e4gger mig\u201d t\u00e4nkte Anders.
S\u00e5 blev det.

Marit, Ingeborg och Olof tog sig till magasinet, ocks\u00e5 det som vanligt.

N\u00e5gra dagar f\u00f6r jul p\u00e5 g\u00e4stgivarg\u00e5rden kom g\u00e4stgivare Larsson till Anders och sa
– Han har f\u00e5tt ett brev, det \u00e4r postst\u00e4mplat i Malung.

Anders \u00f6ppnade brevet med en oro och olustk\u00e4nsla \u201dbara det inte har h\u00e4nt Brita, Kerstin och Erik n\u00e5got\u201d.
Brevet var fr\u00e5n Brita.


<\/em><\/p>\n\n\n\n

Malung och \u00c5sbyn den 15\/12  89

\u00c4lskade make och fader.
Guds n\u00e5d och frid vare med eder.

Jag har sm\u00e4rtsamt bevittnat hur min syster Hindrik Anna Matsdotter farit illa med sv\u00e4lt och f\u00f6rvirring under h\u00f6sten. Eder broder och Annas make Thors Lars Ersson lever l\u00e5nga tider under berusning av br\u00e4nnvin och kan d\u00e4rvidlag inte taga ansvar f\u00f6r hustru och barn
Hemmet \u00e4r drabbat av sv\u00e4lt och sjukdom, b\u00e5da lider av tuberkulos.
Hurvida fattigv\u00e5rdsstyrelsen h\u00e5ller sig informerade om detta \u00e4r f\u00f6r mig ej bekant.

Jag \u00f6nskar k\u00e4re make att han tar dessa besked med fattning och f\u00f6rhoppningar om tillfrisknande. Men \u00f6nskar samtidigt att han, n\u00e4r det \u00e4r m\u00f6jligt \u00e5terv\u00e4nder till \u00c5sbyn Malung s\u00e5 f\u00f6rt det g\u00f6res m\u00f6jligt

H\u00f6gaktningsfullt
Hindrik Brita Matsdotter.<\/em><\/em><\/p>\n\n\n\n

Anders l\u00e4ser brevet med stor sorg i hj\u00e4rtat. Han t\u00e4nker p\u00e5 Lars och Annas barn, s\u00f6nerna Erik och Lars, tvillingarna Kerstin och Brita, tvillingarna Karin och Anna, samt lilla Maria. F\u00f6r att lugna sig n\u00e5got s\u00e5 k\u00e4nner han att \u201dde \u00e4r s\u00e4kert hemma hos Brita f\u00f6r maten och h\u00e4lsan, men hur ska det sluta med Thors Lars och Hindrik Anna?\u201d


Anders visste att hans bror Thors Lars var sv\u00e5r p\u00e5 spriten och att Hindrik Anna till och fr\u00e5n har varit svag i nerverna. Men vad skulle han kunna g\u00f6ra och nu n\u00e4r han var i Bolln\u00e4s?

Brita l\u00e4r ha ett svar snarast och Anders f\u00f6rfattar f\u00f6ljande brev.

Bolln\u00e4s den 22\/12 89

\u00c4lskade maka och moder

Jag har sj\u00e4lv bevittnat el\u00e4ndet p\u00e5 Holarna och f\u00f6rs\u00f6kt talat f\u00f6rst\u00e5nd med min broder Thors Lars, utan att det har hj\u00e4lpt. Om Brita orkar, med hj\u00e4lp av Kerstin och Erik, s\u00e5 \u00f6nskar jag att min broders och Hindrik Annas barn snarast flyttar till Hindrikg\u00e5rden f\u00f6r omv\u00e5rdnad.

Jag \u00f6nskar d\u00e4rut\u00f6ver att Brita snarast tar kontakt med fattigv\u00e5rdsstyrelsen och beskriver Thors Anders och hans makas garanterade omsorg och p\u00e5tagna ansvar f\u00f6r barnen under den tid det r\u00e5der oordning och sjukdom i hemmet p\u00e5 Holarna.

Jag \u00f6nskar inte att de g\u00e5r p\u00e5 aktion.


H\u00f6gaktningsfullt
Thors Anders Ersson

Jag f\u00f6rmodas komma hem i mars.


<\/em><\/em><\/p>\n\n\n\n

Anders t\u00e4nker p\u00e5 sin lillebror Lars, som \u00e4r sex \u00e5r yngre \u00e4n honom sj\u00e4lv. En liten lintott bland alla m\u00f6rka i familjen. Alltid glad och alltid lika om\u00f6jlig, full i uppt\u00e5g och duktig att sjunga.
Stammade n\u00e4r han blev r\u00e4dd, retad i skolan och deras far som trodde att alla s\u00e5 kallade svagheter kunde botas med livremmen.

\u201dNog \u00e4r det v\u00e4l\u201d, t\u00e4nkte Anders \u201doch nu sitter han i sjukdom och br\u00e4nnvinsel\u00e4ndet, unga pojken\u201d.
Anders gr\u00e4t tyst och stilla \u201ddet h\u00e4r kommer inte att sluta v\u00e4l\u201d.

Anders k\u00e4nde ocks\u00e5 igen sig i sin bror Lars. Melankolin, flyktinstinkten n\u00e4r det blir f\u00f6r jobbigt, tankel\u00e4ttjan och \u00f6nskan att s\u00e5 bara f\u00f6r en stund f\u00e5 uppleva v\u00e4rmen och ljuset med hj\u00e4lp av br\u00e4nnvinet.
Att allt skulle ordna sig sedan, men inte nu, f\u00f6r att situationen kr\u00e4vde n\u00e5gra supar i flykten.

\u201dVi har det i oss, b\u00e5de jag och Lars\u201d, t\u00e4nkte Anders.

Anders ber\u00e4ttade sedan om Britas brev f\u00f6r Marit, Ingeborg och Olof, som alla \u00e4r syskon till Anna Matsdotter, Lars fru.
– Jass\u00e5, dom super ihj\u00e4l sig uppe p\u00e5 Holarna, sa Ingeborg i fullt hum\u00f6r. Anna har alltid varit en lipsill.
– Hon har beh\u00f6vt mer av allt, j\u00e4mt, sa Marit
– Jag var f\u00f6r ung f\u00f6r att minnas, sa Olof.
Nu skrek Ingeborg
– Fattar ni inte, hon \u00e4r svagsint, f\u00f6r i helvete, svagsint, begriper ni ingenting.

Efter det s\u00e5 f\u00f6ll Ingeborg ihop och gr\u00e4t hejdl\u00f6st och ljudligt
– Anna f\u00f6rl\u00e5t, f\u00f6rl\u00e5t Anna, gode gud f\u00f6rl\u00e5t.<\/p>\n\n\n\n

Anders och Marit ledde in Ingeborg p\u00e5 magasinet och satte henne p\u00e5 en pall, hon var otr\u00f6stlig.

Det fanns n\u00e5got hos Ingeborg, d\u00e4r varje andetag och handling var genuin och \u00e4rlig. Hon var mer levande \u00e4n n\u00e5gon annan Anders k\u00e4nde. Allt var p\u00e5 riktigt, precis allt, hela tiden. Hon var en ovanlig m\u00e4nniska.

Jul och ny\u00e5r genomlevdes i Bolln\u00e4s med en k\u00e4nsla av att inte r\u00e4cka till och att vara borta, n\u00e4r man egentligen beh\u00f6vdes hemma.
Tungsinnet gjorde Anders f\u00f6rlamad och han sk\u00f6t hela tiden upp de planerade handelsresorna till Kilafors, F\u00e4rila och Ljusdal. Han blev sittandes med gubbarna p\u00e5 g\u00e4stgivarg\u00e5rden, d\u00e4r den gemensamma tr\u00f6sten och framtiden rymdes i n\u00e5gra br\u00e4nnvinsstop.

En kv\u00e4ll i stimmet, sorlet och berusningen, kliver konstapel Str\u00e5hle in p\u00e5 g\u00e4stgivarg\u00e5rden. Han g\u00e5r rakt fram till Thors Anders, tar tag i hans krage och rycker upp honom fr\u00e5n bordet
– Nu j\u00e4vlar \u00e4r det du som f\u00f6ljer med h\u00e4r.
– Vad g\u00f6r du, sl\u00e4pp mig.
– Nu \u00e4r det s\u00e5h\u00e4r Anders. Jag kan ta dig f\u00f6r fylla, eller ocks\u00e5 sl\u00e4pper jag dig, om du lovar att g\u00e5 och l\u00e4gga dig genast. N\u00e5, hur blir det?
– Jag g\u00e5r och l\u00e4gger mig.
– Bra och i morgon bitti klockan \u00e5tta, s\u00e5 st\u00e5r du h\u00e4r utanf\u00f6r, f\u00e4rdig att \u00e5ter \u00e5ka ut som g\u00e5rdfarihandlare.
S\u00e5 blev det.<\/em><\/p>\n\n\n\n

\"Textruta:
1890-talet
<\/strong>

P\u00e5 v\u00e4g ut fr\u00e5n Bolln\u00e4s s\u00e5 s\u00e5g Anders sin syster Thors Anna p\u00e5 h\u00e5ll och vinkade \u00e5t henne, hon l\u00e5tsades inte se.
\u201dJaha, hon har v\u00e4l h\u00f6rt rykten om att jag sitter p\u00e5 g\u00e4stgivarg\u00e5rden och super, eller s\u00e5 har hon blivit en m\u00e4rkv\u00e4rdig husa hos distriktsl\u00e4kare Rogstadius, jag skiter vilket, t\u00e4nkte Anders och smackade p\u00e5 h\u00e4sten.

\u201dDet h\u00e4r f\u00e5r bli sista s\u00e4songen\u201d t\u00e4nkte Anders.
Efter tjugotre \u00e5r som g\u00e5rdfarihandlare s\u00e4 k\u00e4nde Anders sitt H\u00e4lsingland, han kunde trakten och var etablerad p\u00e5 bygden. Han visste var och vad man kunde s\u00e4lja och gjorde inte n\u00e5gra l\u00e4ngre avstickare fr\u00e5n allfarv\u00e4garna som tidigare,
 f\u00f6r n\u00e5gon stackars extra krona, det var inte v\u00e4rt besv\u00e4ret.
Butikerna och handelshusen har blivit alltmer popul\u00e4ra, folk \u00e5ker bort f\u00f6r att handla. Den m\u00f6jligheten fanns inte tidigare.
Trots det s\u00e5 har Anders haft stadiga och stigande inkomster de senaste femton \u00e5ren. Han var inte f\u00f6rm\u00f6gen, men han hade en rej\u00e4l slant sparad.

Han bar ocks\u00e5 p\u00e5 en omistlig k\u00e4nsla, m\u00f6jligheterna till utgifter i framtiden s\u00e5g betydlig b\u00e4ttre ut, \u00e4n chansen till int\u00e4kter.

N\u00e4r Thors Anders Ersson kom hem till Hindrikg\u00e5rden i \u00c5sbyn i mars 1890, s\u00e5 p\u00e5gick sysslorna p\u00e5 g\u00e5rden som vanligt. Inga barn sprang upp i famnen eller satta sig i hans kn\u00e4 n\u00e5got l\u00e4ngre. Inga pengar skulle r\u00e4knas p\u00e5 k\u00f6ksbordet, ingen sv\u00e4rmor skulle tr\u00e4ta om han bortavaro och Britas \u00f6gon gl\u00e4nste inte l\u00e4ngre av f\u00f6rv\u00e4ntan.
Han var inte o\u00f6nskad och han kr\u00e4vde ingen v\u00e4lkomstceremoni, men \u2026

– Nu blir jag hemma Brita, sa Anders.
– Jaha, \u00e4r det \u00f6ver.
– Det blev tjugotre \u00e5r Brita, kan du t\u00e4nka dig. Ja tjugotv\u00e5 om man ska vara noga, jag \u00e5kte ju aldrig -68.
– Tiden g\u00e5r fort, men t\u00e4nk hur Erik l\u00e4ngtade efter dig n\u00e4r han var liten, oj, oj, oj. Kerstin d\u00e4remot, hon tog dagen som den kom.

Det blev kaffe med Kersin och Erik och en liten lur p\u00e5 soffan.
Det var sk\u00f6nt att vara hemma och varmt var det i k\u00f6ket.
– Jaha, s\u00e5 far blir hemma f\u00f6r gott, fr\u00e5gade Erik.
– Ja, s\u00e5 f\u00e5r det bli. Det blir s\u00e4kert konstigt till h\u00f6sten, men s\u00e5 h\u00e4r \u00e4r det nu. Hur g\u00e5r det med snickeriet Erik?
– Far s\u00e5g att jag hade en del att g\u00f6ra innan han for i h\u00f6stas, det \u00e4r mera nu.
– Bra, s\u00e4g till om Erik beh\u00f6ver hj\u00e4lp. Hur har han det med Helje Kerstin?
– Det \u00e4r bra mellan Kerstin och mig.

Brita kom in och satte sig en stund. Anders hade sedan brevet f\u00f6re jul inte h\u00f6rt n\u00e5got mer om situation p\u00e5 Holarna.<\/p>\n\n\n\n

– Jag ser inte Lars och Annas barn h\u00e4r, hon menar v\u00e4l inte att de \u00e4r kvar i smutsen uppe p\u00e5 Holarna.
– Nej, de \u00e4r h\u00e4r. Dom \u00e4r bara upp en sv\u00e4ng och h\u00e4lsar p\u00e5 deras mor.
– Ja, hur \u00e4r det d\u00e4r d\u00e5?
– V\u00e4rre \u00e4n du kan f\u00f6rest\u00e4lla dig. Anna har tuberkulos och \u00e4r f\u00f6rvirrad och Lars \u00e4r st\u00e4ndigt full och sjuk han med.
– Vi m\u00e5ste dit n\u00e5gon dag och \u00e5tminstone st\u00e4da ur huset. Var \u00e4r korna deras?
– Dom \u00e4r i Myckelbyn. F\u00f6rresten var har du Marit, Ingeborg och Olof d\u00e5?
– Dom kommer i maj, om inte Ingeborg f\u00e5r ihop det med lokf\u00f6rare Lund\u00e9n.
– Ha, ha, ha, en lokf\u00f6rare, vad ska vi med en s\u00e5dan till?
– Det f\u00e5r fr\u00e5ga din tokiga syster om, n\u00e4r hon nu kommer, jag har inget med det att g\u00f6ra.

– Nu ska du f\u00e5 h\u00f6ra Brita
Sedan ber\u00e4ttar han hela historien om vad som h\u00e4nde inne p\u00e5 annexet p\u00e5 Bolln\u00e4s j\u00e4rnv\u00e4gshotell.
– \u00c4r det sant, \u00e4r det verkligen sant, upprepade Brita mellan skrattatackerna.
– S\u00e5 sant som jag sitter h\u00e4r.
– Jag kommer ih\u00e5g hur min far \u00c5sp Mats alltid sa \u201dhur ska det bli med den d\u00e4r j\u00e4ntan\u201d.
– Man har aldrig tr\u00e5kigt i Ingeborgs s\u00e4llskap, svarade Anders. Men man f\u00e5r passa sig f\u00f6r h\u00f6gern.

Nu var han allts\u00e5 hemma, p\u00e5 riktigt. Sysslor p\u00e5 g\u00e5rden fattades inte och en del reparationer p\u00e5 Hindrikg\u00e5rden var n\u00f6dv\u00e4ndiga, dessutom beh\u00f6vde b\u00e5de f\u00e4hus och boningshus att m\u00e5las. N\u00e5gra stora stenar p\u00e5 \u00e5kern borde bort, likas\u00e5 kr\u00e4vdes det dikning p\u00e5 sina h\u00e5ll.
\u201dJag m\u00e5ste f\u00e5 Erik mer intresserad av djurh\u00e5llningen och odlingsmarken, Det \u00e4r ju \u00e4nd\u00e5 han som ska ta \u00f6ver efter mig och Britta\u201d t\u00e4nkte Anders. \u201dJag fyller ju \u00e4nd\u00e5 fyrtio\u00e5tta \u00e5r till h\u00f6sten\u201d.

N\u00e4r v\u00e5rbruket var i full g\u00e5ng, s\u00e5 kom Marit, Ingeborg och Olof hem fr\u00e5n Bolln\u00e4s och Ingeborgs dotter Anna var lite blyg i b\u00f6rjan, men det sl\u00e4ppte efter ett par dagar. Hon hade ju haft Anders och Britas dotter Kerstin som mor, varje vinter sedan hon f\u00f6ddes.
Lilla Anna kallade Brita f\u00f6r mormor, fast hon egentligen var ungens moster.
Familjebanden var starka och alla var p\u00e5 ett eller annat s\u00e4tt beroende av varandra. Anders styrde och st\u00e4llde, men Brita fick ofta sista ordet n\u00e4r det verkligen g\u00e4llde.

Anders bror Lars och hans fru Anna fick nu fattigv\u00e5rdsst\u00f6d, 53 kr och 70 \u00f6re hade betalats ut. Marit och Ingeborg hade fr\u00e5gat.
Syskonen till Anna hade i omg\u00e5ngar varit till Holarna och st\u00e4dat, tv\u00e4ttat och lagat barnens kl\u00e4der. Skor hade tagits till skomakaren och en hel del mat hade ocks\u00e5 tagits dit. Maken Lars d\u00f6k bara upp sporadiskt och orkade ingenting.
– Det \u00e4r ett el\u00e4nde och jag har h\u00f6rt att Lars \u00e4r skyldig pengar, sa Ingeborg.
– Sist jag pratade med honom, s\u00e5 var han i och f\u00f6r sig inte nykter, men d\u00e5 p\u00e5stod han att han hade f\u00e5tt jobb vid skiljet, sa Anders.
– Ungarna l\u00e4r \u00e4ta hemma hos oss h\u00e4r p\u00e5 Hindrikg\u00e5rden, det st\u00e5r d\u00e5 klart, sa Ingeborg.
– Ja, s\u00e5 \u00e4r det, i \u00f6vrigt vet jag varken ut eller in.
– Skulle inte Anders dika i sommar?
– Jo, men det klarar jag sj\u00e4lv, eller med Olofs hj\u00e4lp.
– Nej, strunta i Olof, han har fullt upp med att fria. Ta hit bror din och betala han en slant, f\u00e5 se om han klarar sig fr\u00e5n flaskan en stund.
– Jag vet inte, det g\u00e5r ju inte att lita p\u00e5 honom, han m\u00e5r inget bra.
– G\u00f6r nu som Ingeborg f\u00f6resl\u00e5r, avslutade Brita.
– Jaha, d\u00e5 f\u00e5r det bli s\u00e5.

–<\/em> Det \u00e4r klart att jag hj\u00e4lper dig med dikningen Anders, sa Thors Lars
– Han f\u00e5r trettio kronor och det b\u00f6r vara klart p\u00e5 drygt en vecka.
– N\u00e4r b\u00f6rjar vi.
– Vi kan b\u00f6rja i morgon
– I morgon?
– Ja, i morgon.
– D\u00e5 vet jag inte om jag kan.
– Inte kan? Som det \u00e4r st\u00e4llt p\u00e5 Holarna, s\u00e5 skulle Lars kunnat redan ig\u00e5r, eller hur?
– Jo, men.
– Inga j\u00e4vla men nu. Han \u00e4r fattig som en kyrkr\u00e5tta och ungarna dina \u00e4ter hemma hos oss. Kl. 08.00. s\u00e5 \u00e4r Lars h\u00e4r, han f\u00e5r ju betalt f\u00f6r fan. Hur blev det med skiljet?
– Det blev inget.
– D\u00e4r ser han. Vi tr\u00e4ffs i morgon.

Anders gick ner till \u00e4lven f\u00f6r att lugna sig. Han satt l\u00e4nge och bara tittade p\u00e5 vattnet, han s\u00f6rjde sin brors situation. Andmamman hade sex sm\u00e5 dunbollar bakom sig n\u00e4r de klev upp framf\u00f6r Anders.
– Jag har inte en smula \u00e5t er. Ni f\u00e5r bli g\u00e5rdfarihandlare sa Anders och tittade sig omkring.

Det var en fin dag \u201dman kanske skulle dra sig ner mot Utsj\u00f6 och Yttermalung n\u00e5gon dag och ta sig en harr eller tv\u00e5\u201d t\u00e4nkte Anders.

\u201dEgentligen har jag det f\u00f6rbaskat bra, men det \u00e4r som jag alltid m\u00e5ste ha en krok i byxarslet, d\u00e4r jag drar runt min oro f\u00f6r allt och alla\u201d.

Det lutar svagt uppf\u00f6r mot Hindrikg\u00e5rden och p\u00e5 h\u00e5ll ser han den g\u00e5rd som rymmer s\u00e5 m\u00e5nga och s\u00e5 mycket, alltid.

Ingeborgs dotter Anna \u00e4r alltid barfota och n\u00e4stan alltid ute. B\u00e4st trivs hon uppe p\u00e5 f\u00e4boden med Kerstin och Brita.

Marit och Ingeborg var som vanligt som ler och l\u00e5nghalm, alltid tillsammans, \u00f6verallt och nu har dom skaffat sig cyklar och far omkring i Malungstrakten.
– I morgon ska jag och Marit cykla till Vansbro, meddelade Ingeborg.
– Vad ska ni till Vansbro och g\u00f6ra, svarade Anders.
– Jo, rallarna \u00e4r d\u00e4r och sedan bygger dom ett stationshus och ett j\u00e4rnv\u00e4gshotell, precis som i Bolln\u00e4s.
– Jo, jag har f\u00f6rst\u00e5tt det, sa Anders.
– Ska han med.
– Nej, jag ska gr\u00e4va diken med Lars. Ta med er Olof.
– Nej, han har sagt att han vill vila sig fr\u00e5n oss p\u00e5 sommaren.
– Det kan jag f\u00f6rst\u00e5 och inga boxningsmatcher nu Ingeborg. H\u00f6r hon det.
– Nej, nu \u00e4r det Marits tur att boxas.
– Hon \u00e4r inte klok, sa Marit.

Lite \u00f6verraskande s\u00e5 d\u00f6k Lars upp nykter och st\u00e4dad p\u00e5 utsatt tid och han och Anders k\u00e4mpade sig igenom en hel dag med att gr\u00e4va dike. Det gick inte fort och Lars orkade inte som f\u00f6rr, men han var p\u00e5 plats och gr\u00e4vde.
– I morgon tar vi lite sovmorgon Lars, vi b\u00f6rjar klockan nio.

Det h\u00f6ll i tre dagar. P\u00e5 den fj\u00e4rde d\u00f6k han inte upp, inte heller p\u00e5 den femte dagen kom han. Men Anders gr\u00e4vde vidare. P\u00e5 den sj\u00e4tte dagen kom han sent, blek och berusad.
– G\u00e5 in och l\u00e4gg dig i f\u00e4huset, jag v\u00e4cker dig om ett par timmar, sa Anders.

Thors Anders var inte arg, han var ledsen och dessutom s\u00e5g han nu p\u00e5 allvar vilken d\u00e5lig kondition hans bror var i. Lars led av TBC
De gr\u00e4vde klart n\u00e4stkommande dag och Anders r\u00e4ckte \u00f6ver trettio kronor.
– Nu f\u00f6ljer jag med dig till Anna och hon ska ha tjugo kronor av dessa slantar, tio f\u00e5r han beh\u00e5lla sj\u00e4lv.
– Men va fan.
– Ja, han h\u00f6r vad jag s\u00e4ger, ni beh\u00f6ver mat och inget br\u00e4nnvin.
– Han har d\u00e5 alltid f\u00f6rs\u00f6kt att best\u00e4mma \u00f6ver mig.
– Nej Lars, det \u00e4r inte sant. Jag har f\u00f6rs\u00f6kt att hj\u00e4lpa han. Det var jag som ordnade s\u00e5 att han och Anna kunde flytta till Holarna. Jag ordnade med huset och tr\u00f6skladan. Jag var med och satte upp byggnaderna och jag gick inte d\u00e4rifr\u00e5n innan det var klart.
Jag trodde p\u00e5 Lars och titta nu hur han har st\u00e4llt till det.
– Anders har alltid haft det s\u00e5 l\u00e4tt f\u00f6r sig och han har alltid trott att han \u00e4r b\u00e4ttre \u00e4n mig. Men det \u00e4r han inte, skrek Lars.
– Nej, det \u00e4r jag inte, sa Anders och b\u00f6rjade g\u00e5 hem\u00e5t.
– Jag \u00e4r sjuk Anders, jag har TBC, ropar Lars
– Jag vet, svarar Anders

P\u00e5 h\u00f6sten 1891 dog Britas syster och Thors Lars Erssons \u00e4kta maka Hindrik Anna Matsdotter.
D\u00f6dsorsaken var TBC. Anna blev 44 \u00e5r.


<\/strong><\/p>\n\n\n\n

1892<\/strong><\/p>\n\n\n\n


1892 blev ett el\u00e4ndes\u00e5r p\u00e5 m\u00e5nga s\u00e4tt.

Redan i b\u00f6rjan av maj s\u00e5 telegraferade Ingeborg fr\u00e5n Bolln\u00e4s.
Din v\u00e4n och konstapel Lars Str\u00e5hle har m\u00f6rdats vid ett ingripande i Mossbo den 1 maj. Begrafning sker den 14 maj i Bolln\u00e4s kyrka.
\/ Ingeborg.

<\/em><\/em><\/p>\n\n\n\n

Anders telegraferade tillbaka.
Jag kommer.
\/ Anders
<\/em>S\u00e5h\u00e4r gick det tydligen till enligt utsagor och protokoll som Thors Anders fick ta del av:

\u201dTillsammans med sina tv\u00e5 br\u00f6der och sin far sk\u00f6t Pettersson l\u00e4nsmannen Albert Gawell och fj\u00e4rdingsmannen Lars Str\u00e5hle till d\u00f6ds n\u00e4r de var ute f\u00f6r att \u00f6verl\u00e4mna en st\u00e4mning mot n\u00e5gra \u00f6k\u00e4nda hembr\u00e4nnare och l\u00f6nnkrogare. S\u00e5v\u00e4l Per Johan Pettersson, som vid tiden f\u00f6r morden var 29 \u00e5r, som dennes br\u00f6der Anders 26 \u00e5r och Karl Erik, som enligt uppgift h\u00f6ll i vapnet och var 17 \u00e5r, och deras far Per Olof var inblandade i brottet.\u201d

Anders for till Bolln\u00e4s och var med p\u00e5 begravningen.
Bredvid Anders i kyrkan satt Marit, Ingeborg och Olof.

– Usch vad mycket folk, sa Ingeborg.
– Ja, han var polis, sa Anders.

Anders t\u00e4nkte p\u00e5 f\u00f6rsta g\u00e5ngen han kom nerf\u00f6r L\u00e5nggatan och Str\u00e5hle v\u00e4lkomnade honom utanf\u00f6r magasinet med orden \u201dJaha och h\u00e4r kommer det en redig Malungkarl ser jag, fy f-n vilken fin skinnrock du har p\u00e5 dig. Thors Anders f\u00f6rst\u00e5r jag. F\u00f6lj med in h\u00e4r s\u00e5 undslipper vi gaphalsarna.\u201d

Sedan f\u00f6ljde \u00e5r av v\u00e4nskap, f\u00f6rtroenden, gemensamma krafter, men \u00e4ven ett och annat h\u00e5rt ord. \u201dDe g\u00e5nger vi var osams, s\u00e5 var det mitt fel\u201d t\u00e4nkte Anders.
\u201dOch hur hade det g\u00e5tt om inte Str\u00e5hle varit med, den d\u00e4r g\u00e5ngen vi skulle r\u00e4dda dr\u00e4ngen Erik\u201d.
Anders k\u00e4nde evig tacksamhet mot Lars Str\u00e5hle, men nu var han d\u00f6d och ligger i en meningsl\u00f6s kista, omgiven av m\u00e4nniskor han k\u00e4nde flyktigt.
Ingeborg satt och sm\u00e5hoppade i b\u00e4nken, som den k\u00e4nslom\u00e4nniska hon var.
– Anders, han m\u00e5ste upp och h\u00e5lla tal sedan, sa Ingeborg.
– Det klarar jag inte, svarade Anders.
– Han m\u00e5ste, f\u00f6r din och Str\u00e5hles skull.
– Jag vet Ingeborg, men jag klarar det inte, \u00e4ven om jag skulle ta ett par supar, vi var f\u00f6r n\u00e4ra.
– Jaha, p\u00e5 det viset, d\u00e5 talar jag i ditt st\u00e4lle.
– Sn\u00e4lla Ingeborg, l\u00e5t bli.
– Aldrig i livet, det som m\u00e5ste s\u00e4gas, ska s\u00e4gas.

Begravningen fortl\u00f6pte efter g\u00e4ngse rutiner.<\/p>\n\n\n\n

Pr\u00e4sten l\u00e4t meddela, att de som \u00f6nskade h\u00e5lla tal var v\u00e4lkomna fram.
Tv\u00e5 fr\u00e5n l\u00e4nsstyrelsen och polisv\u00e4sendet klev fram och sedan Ingeborg

Tv\u00e5 l\u00e5nga och formella hyllningstal h\u00f6lls f\u00f6r Lars Str\u00e5hle och hans plikttrogna f\u00f6rh\u00e5llande till sitt \u00e4mbete och sin samh\u00e4lleliga uppgift.

Sedan var det Ingeborgs tur:

H\u00e4r ligger du Lars Str\u00e5hle till ingen nytta f\u00f6r kollegor, sl\u00e4kt och v\u00e4nner. Ett illd\u00e5d blev slutet p\u00e5 din livsg\u00e4rning.
Jag \u00e4r ingen talare, jag \u00e4r bara en enkel m\u00e4nniska som har f\u00f6rs\u00e5lt varor h\u00e4r i H\u00e4lsingland tillsammans med tv\u00e5 av mina syskon under m\u00e5nga \u00e5r.
Din b\u00e4sta v\u00e4n g\u00e5rdfarihandlare Thors Anders Ersson \u00e4r h\u00e4r, han sitter i bakre delen av kyrkan och \u00e4r ledsen.
Ni tv\u00e5 tr\u00e4ffades f\u00f6rsta g\u00e5ngen v\u00e5ren -67, tv\u00e5 ynglingar som blev b\u00e4sta v\u00e4nner i n\u00f6d och i lust, i fattigdom och s\u00e5 sm\u00e5ningom med pengar p\u00e5 fickan. Utan dig Lars Str\u00e5hle, s\u00e5 hade aldrig Thors Anders klarat utsattheten och en g\u00e5rdfarihandlares umb\u00e4randen under n\u00f6d\u00e5ren och utan Anders hade du aldrig haft s\u00e5 f\u00f6rbaskat roligt.
Vila i frid Str\u00e5hle och tack f\u00f6r allt.

<\/em>Efter talet gick Ingeborg rakryggad tillbaka p\u00e5 sin plats och kyrkobes\u00f6karna f\u00f6ljde henne med blicken.
Synligt r\u00f6rd sa Anders
– Tack Ingeborg, tack.

Utanf\u00f6r kyrkan var det m\u00e5nga som ville tacka Ingeborg f\u00f6r talet och h\u00e4lsa p\u00e5 Anders.
– Nej, nu m\u00e5ste jag hem, sa Anders.<\/p>\n\n\n\n

Domarna f\u00f6ll senare mot de som m\u00f6rdat Str\u00e5hle och Gawell.

Per Johan Pettersson d\u00f6mdes till d\u00f6den f\u00f6r morden d\u00e5 r\u00e4tten ans\u00e5g att han hade varit den p\u00e5drivande kraften. R\u00e4tteg\u00e5ngen mot honom, hans far och hans br\u00f6der varade i fyra dagar och avslutades i tingsr\u00e4tten den 12 juni 1892.
Domen verkst\u00e4lldes p\u00e5 f\u00e4ngelseg\u00e5rden p\u00e5 Hamiltongatan i Gefle.
Den 17 mars 1893 halsh\u00f6ggs Per Johan Pettersson, av skarpr\u00e4ttaren Anders Gustaf Dalman<\/p>\n\n\n\n

Karl Erik och Anders d\u00f6mdes med h\u00e4nsyn till sin ungdom och p\u00e5verkan fr\u00e5n den \u00e4ldre brodern till livstids straffarbete. Fadern fick ett kortare straff f\u00f6r hembr\u00e4nning (1 \u00e5r). I en version av Per Johan Petterssons samtal med sina br\u00f6der f\u00f6re avr\u00e4ttningen s\u00e5 p\u00e5st\u00e5s det att han konstaterat att han fick det kortaste straffet. F\u00f6r hans b\u00e5da br\u00f6der kom livstid att verkligen inneb\u00e4ra livstid d\u00e5 b\u00e5da dog i lungsot i f\u00e4ngelset.<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6rmyndaren<\/strong>

P\u00e5 sommaren 1892 s\u00e5 dog Thors Lars Ersson av TBC. Lars blev 44 \u00e5r.

Han efterl\u00e4mnade sju omyndiga barn, d\u00e4r den yngste var sex \u00e5r.

Bouppteckningsprotokollet blev undertecknat den 1 juli 1892 av Malungs tingslag.

L\u00f6s\u00f6ret ber\u00e4knades vara v\u00e4rt 771 kr och 80 \u00f6re.
Fattigv\u00e5rden hade 190 kr och 47 \u00f6re som en innest\u00e5ende tillg\u00e5ng.
Efter v\u00e4rdering ber\u00e4knades tillg\u00e5ngarna vara v\u00e4rda 962 kr och 27 \u00f6re.
Skulderna uppgick till 796 kr och 67 \u00f6re.
Av l\u00f6s\u00f6ret fanns det nu efter att skulderna reglerats, ett v\u00e4rde av 165 kr och 60 \u00f6re som skulle f\u00f6rdelas p\u00e5 de sju arvingarna.
Huset p\u00e5 Holarna f\u00f6rs\u00e5ldes inte.

Exempel p\u00e5 boets tillg\u00e5ngar:
En ko.   50 kr.
Tv\u00e5 stycken kaffekokare. 1 kr.
Fickur med kedja.  4 kr.
Tv\u00e5 guldringar.   5 kr.
Tv\u00e5 par byxor.   1 kr.
En drags\u00e4ng.   5 kr.
En spegel.  50 \u00f6re.

L\u00f6s\u00f6ret skulle g\u00e5 p\u00e5 aktion och som brukligt var, s\u00e5 l\u00e4stes f\u00f6ljande aktionsmeddelande upp i kyrkan vid tv\u00e5 tillf\u00e4llen, n\u00e4mligen den 25 sept. och den 2 okt.

Genom \u00f6ppen och frivillig aktion som f\u00f6rr\u00e4ttas efter aflidne Thors Lars Ersson och han jemv\u00e4l aflidne hustru Anna Matsdotter i Holarna.
Tisdagen den 4 oktober klockan 10 f.m. kommer till den h\u00f6gsbjudande att f\u00f6rs\u00e4ljas:
Diverse husger\u00e5d och m\u00f6bler, s\u00e4ng och g\u00e5ngkl\u00e4der, En ko, En myrodling om cirka sex snesland, sextio snesar v\u00e5rs\u00e5dd, samt mycket annat som ej s\u00e5 noga kan specificeras
3 m\u00e5naders betalningsanst\u00e5nd kan beviljas, \u00f6friga betala kontant.

\u00c5 sterbhusdelegarnas v\u00e4gnar.

Thors Anders Ersson i \u00c5sbyn
F\u00f6rmyndare.<\/em><\/p>\n\n\n\n


Det kan tyckas m\u00e4rkligt men redan den 17 februari, fyra m\u00e5nader innan Thors Lars Ersson avlider, s\u00e5 beg\u00e4r han att Thors Anders Ersson ska bli f\u00f6rmyndare f\u00f6r hans barn. Han var vid den tiden d\u00f6dsm\u00e4rkt.
Beg\u00e4ran beviljades av Malungs tingslag.

Efter begravningar, bouppteckningar, aktion och beviljat f\u00f6rmyndarskap f\u00f6r de sju barnen, s\u00e5 sitter Brita och Anders i Hindrikg\u00e5rdens k\u00f6k.
– Ungarna f\u00e5r inte s\u00e4ljas p\u00e5 aktion, h\u00f6r du det Anders, s\u00e4ger Brita.
– Men vad ska vi g\u00f6ra Brita, fr\u00e5gar Anders.
– Det som blev kvar av l\u00f6s\u00f6ret, ska tillbaka till Holarna, sedan f\u00e5r vi komplettera med en del av det som vi har hemma. Erik f\u00e5r snickra s\u00e4ngar och kanske ett bord och en soffa.
– Dom klarar sig inte sj\u00e4lva d\u00e4ruppe.
– Vi f\u00e5r anst\u00e4lla en piga.
– Jag \u00e4r kallad som f\u00f6rmyndare till fattigv\u00e5rdsstyrelsen n\u00e4sta vecka, vi f\u00e5r h\u00f6ra vad dom har att s\u00e4ga.

Anders kom hem fr\u00e5n fattigv\u00e5rdsstyrelsen och var lite bekymrad.
– Jag blir \u00e5lagd att betala underh\u00e5ll p\u00e5 femtio kronor per \u00e5r och barn, fram till dess att de blir myndiga.
Som f\u00f6rmyndare \u00e4r jag skyldig att f\u00f6ra bok g\u00e4llande deras tillg\u00e5ngar under samma tid. Fattigv\u00e5rden vill ackordera ut barnen.
Jag f\u00e5r ha synpunkter p\u00e5 utplaceringarna.
En tillf\u00e4llig l\u00f6sning p\u00e5 Holarna godk\u00e4ndes, fram till det att barnen \u00e4r placerade.
– Vi b\u00f6r klara det och s\u00e5 \u00e4r dom ju alltid v\u00e4lkomna hit, eller hur Anders?
– Det \u00e4r klart dom \u00e4r. Ja, det blev bra och senare m\u00e5ste vi s\u00e4lja huset p\u00e5 Holarna.

I slutet p\u00e5 \u00e5ret var allt klart, bara huset \u00e5terstod.

Anders hade redan tidigare erfarenhet av att vara f\u00f6rmyndare, efter det att hans farbror Thors Jonas avlider i Amerika och hans minder\u00e5riga barn Anders Jonsson, Marit Jonsdotter, Britta Jonsdotter och Karin Jonsdotter befinner sig p\u00e5 ok\u00e4nd ort i Amerika.

Det var nu tid f\u00f6r lite reflektion och bekr\u00e4ftelse.

– Vi fick gott om potatis och rovor i \u00e5r Brita och r\u00e5gen gav ocks\u00e5 bra.
– Ja, det blev gott om allt i \u00e5r och det l\u00f6ste sig f\u00f6r Lars och Annas barn.
– Nu \u00e4r mor d\u00e5lig p\u00e5 Thorsg\u00e5rden i Myckelbyn, men s\u00e5 l\u00e4nge far \u00e4r pigg s\u00e5 f\u00e5r det g\u00e5, sa Anders.
– Var du glad att du har b\u00e5de mor och far kvar i livet, jag kan sakna mina, gammal som jag \u00e4r.
– Inte \u00e4r Brita gammal, jag ser hur hon r\u00e4nner.
– R\u00e4nner? Nej Anders, nu tror jag minsann att han st\u00e4ller in sig, gamla karln.

Anders planerade nu en vinter, med dagar i skogen.
– Erik, det blir huggning i vinter.
– Jass\u00e5?
– Jag l\u00e4r f\u00e5 ihop en slant till underh\u00e5llet.
– Jo, det \u00e4r klart.
– Vi tar det i b\u00f6rjan av december, ett par veckor, sedan f\u00e5r vi se. Bara s\u00e5 Erik vet.
– Det blir bra.<\/p>\n\n\n\n

Ytterligare ett syskon till Thors Anders flyttade nu till H\u00e4lsingland. Det var Thors Erik Ersson som med sin Lissjers Kerstin Olsdotter, som hade best\u00e4mt sig f\u00f6r att flytta till Jerfs\u00f6.

Britas bror Olof som nu var i Bolln\u00e4s som g\u00e5rdfarihandlare tillsammans med Marit och Ingeborg, sparade pengar till sin amerikabiljett.
M\u00e5nga fler i sl\u00e4kten dr\u00f6mde om ett annat liv, p\u00e5 en annan plats. Till och med Thors Lars och Annas nu f\u00f6r\u00e4ldral\u00f6sa son Lars som var f\u00f6dd 1877 och var i dom yngre ton\u00e5ren var fullt upptagen med att dr\u00f6mma om Amerika.

– Brita, ska vi flytta till Amerika?
– Anders \u00e4r inte klok. Vi \u00e4r f\u00f6r gamla och vi kan inte. Det g\u00e5r helt enkelt inte.
– Nej, det g\u00e5r inte. Vi har det bra h\u00e4r p\u00e5 g\u00e5rden och jag vill vara hemma och se hur det g\u00e5r med allt. Jag vill se att Erik och Helje Kerstin tar \u00f6ver g\u00e5rden och skaffar sig barn. Jag vill se n\u00e4r Lars och Annas barn v\u00e4xer upp och f\u00e5r ett dr\u00e4gligt liv. Jag vill vara h\u00e4r, n\u00e4r mor och far g\u00e5r bort. Malung \u00e4r mitt hem och min bygd.
– Amen, sa Brita och skrattade.

Thors Anders kom en dag hem fr\u00e5n fattigv\u00e5rdsstyrelsens m\u00f6te och nu var det best\u00e4mt var Thors Lars och Hindrik Annas barn skulle utackorderas.
De tre \u00e4ldsta barnen, Erik, Lars och Kerstin skulle vara p\u00e5 Hindrikg\u00e5rden.
Kerstins tvillingsyster Brita kom till g\u00e5rden Wilhelms i Grims\u00e5ker, Anna kom till Jonellg\u00e5rden i Myckelbyn, Karin kom till g\u00e5rden Olambritta p\u00e5 G\u00e4rdet, yngsta barnet Maria kom till Mur Karin och Bengtlars Erik i Mobyn.


– D\u00e5 var det klart, sa Anders. Men nog \u00e4r det synd att dom delar p\u00e5 tvillingflickorna. Jag f\u00f6rs\u00f6kte f\u00e5 Danils Lars att t\u00e4nka p\u00e5 det.

Danils Lars Halvarsson var b\u00e5de kommunaln\u00e4mndens och fattigv\u00e5rdsstyrelsens ordf\u00f6rande i Malungs kommun.

– Ja, det \u00e4r \u00e4nd\u00e5 sn\u00e4llt att n\u00e5gon f\u00f6rbarmar sig \u00f6ver barnen i dessa tider.
– Vi f\u00e5r hoppas att det g\u00e5r bra.
– Ja, nu n\u00e4r det \u00e4r som det \u00e4r.
– Vi fick bara tv\u00e5 egna Anders, men ungar har det alltid varit fullt av h\u00e4r p\u00e5 g\u00e5rden.
– Du och Kertin har alltid haft dom r\u00e4nnandes kring benen.
– Men nu \u00e4r dom ju stora, de som blir h\u00e4r. Det \u00e4r ju bara Ingeborgs Anna som \u00e4r yngre, men hon klarar ju allt.
– Den \u00e4ldste ser ut att bli en duktig skinnare, precis som far sin, innan han blev sjuk. Thors Lars m\u00e5ste ha l\u00e4rt honom.
– S\u00e5 \u00e4r det nog.

Av allt el\u00e4nde som hade h\u00e4nt under 1892 \u00e5terstod nu bara tr\u00e5kiga minnen och Thors Lars och Hindrik Annas hus p\u00e5 Holarna.

Det blev 1893 och g\u00e5rdfarihandlartraditionen p\u00e5 g\u00e5rden uppr\u00e4tth\u00e5lls nu av Marit, Ingeborg och Olof.
Marit \u00e4r 40 \u00e5r och ogift
Ingeborg \u00e4r 35 \u00e5r och ogift, men mor till Anna
Olof \u00e4r 31 \u00e5r och ogift.

Anders fyller snart 51 \u00e5r och hans Anna fyller 50 i \u00e5r.

– Vi borde st\u00e4lla till med fest, n\u00e4r hon fyller i mars och jag tror minsann att vi firar min femtio\u00e5rsdag i efterskott, sa Anders. Det blev inget firat f\u00f6rra \u00e5ret.
– Ja, det \u00e4r h\u00f6g tid f\u00f6r lite dans och skratt, sa Brita.

Fest blev det och en hejdundrande fest. Finfolk blandades med s\u00e5 kallat vanligt folk, till och med n\u00e5gon luffare var med och tjoade i den r\u00e5a marskv\u00e4llen. Tv\u00e5 stora eldar hade t\u00e4nts p\u00e5 g\u00e5rdsplanen, eftersom inte alla fick plats i k\u00f6ket.
Thors Anders var p\u00e5 ett str\u00e5lande hum\u00f6r och det hurrades och sk\u00e5lades f\u00f6r husmor p\u00e5 Hindrikg\u00e5rden, Hindrik Brita Matsdotter.

Troskari Per spelade fiol, pr\u00e4sten Erik Hedvall h\u00f6ll tal
och till och med Danils Per Larsson var f\u00f6rbi och h\u00e4lsade p\u00e5 Anders.
– Jag hoppas p\u00e5 ett fint samarbete med dig Thors Anders, n\u00e4r det g\u00e4ller f\u00f6rmyndarskapet f\u00f6r din broders barn. Danils Lars \u00e4r sjuk och jag kommer att ta \u00f6ver i hans st\u00e4lle. Danils Per hade ett fast handslag.
– Det hoppas jag ocks\u00e5, svarade Anders artigt.

– Alla verkade n\u00f6jda och maten \u00e4r slut och jag med, sa Brita.
– Det blev bra det h\u00e4r, men vad \u00e4r det med Kerstin?
– L\u00e5t henne vara.
– Alla hade roligt och visst blev det lite stimmigt, men varf\u00f6r ska hon vara s\u00e5 f\u00f6rbannat tjurig?
– Det har hon efter dig.
– Efter mig?
– Ja, efter dig Thors Anders Ersson.
– Jag \u00e4r v\u00e4l aldrig tjurig?
– G\u00e5 och l\u00e4gg dig nu Anders.

Senare p\u00e5 v\u00e5ren -93 kom Marit, Ingeborg och Olof hem fr\u00e5n Bolln\u00e4s. Det hade g\u00e5tt d\u00e5ligt med aff\u00e4rerna.

– Nu \u00e5ker jag till Amerika sa Olof och jag tar Lars med mig. Vi \u00e5ker till sommaren, efter det att Lars har fyllt arton.

Marit och Ingeborg bodde nu p\u00e5 G\u00e4rdet i Murg\u00e5rden, efter det att dom s\u00e5lt sin del av Hindrikg\u00e5rdens skogsinnehav till skogsbolaget Korsn\u00e4s. Anna bor nu med sin mor Ingeborg p\u00e5 G\u00e4rdet under somrarna.
– Du ska ingenstans Olof, sa Ingeborg.
– Lyssna nu p\u00e5 Ingeborg, sa Marit.
– Jo, jag t\u00e4nker \u00e5ka och Lars tjatar.
– Lars har ju ingenting h\u00e4r, han m\u00e5ste ju, men du har ju handeln och t\u00e4nka p\u00e5. Fan ta dig om du l\u00e4mnar mig och Marit i sticket.
– Lars kan \u00e5ka, men du stannar h\u00e4r, sa Anders. Du kan ju yrket Olof.

Lars kommer in i k\u00f6ket.

– Lars, du f\u00e5r \u00e5ka ensam, sa Anders.
– Va, ska du inte med Olof?
– Vi f\u00e5r se, sa Olof.
– Han blir h\u00e4r, vi har handeln att t\u00e4nka p\u00e5, sa Ingeborg.
– D\u00e5 f\u00e5r jag v\u00e4l fr\u00e5ga min bror Erik d\u00e5.
– Erik \u00e4r ute som skinnare nu, s\u00e5 han f\u00e5r du aldrig med dig, avbr\u00f6t Anders.
– G\u00f6r som ni vill, jag har best\u00e4mt mig. Jag har redan anm\u00e4lt mig som d\u00e4ckspojke till England, p\u00e5 resan \u00f6ver.
– D\u00e4ckspojke? Du kan ju knappt ro p\u00e5 H\u00e4ttsj\u00f6n ens, skrattade Ingeborg.
– Med din k\u00e4ft, s\u00e5 beh\u00f6ver du ingen b\u00e5t, vare sig p\u00e5 H\u00e4ttsj\u00f6n eller Atlanten, svarade Lars, som var tr\u00f6tt p\u00e5 att inte duga till n\u00e5gonting.
– \u00c5k f\u00f6r fan, s\u00e5 jag slipper se dig, svarade Ingeborg.
– Nu dricker vi kaffe, s\u00e5 ordnar det sig med Amerika, sa Brita.

Thors Lars Larsson \u00e5kte i juni och fick betala etthundrafemtio kronor f\u00f6r en plats i 2:a klass.
Som d\u00e4ckspojke, var han lovad femtio kronor vid ankomsten och mat under resan. Han skulle \u00e5ka med S\/S Hero fr\u00e5n Trondheim till Hull, sedan t\u00e5g mellan Hull och Liverpool och till sist White-Star linjen till Amerika fr\u00e5n Liverpool, b\u00e5ten hette RMS Oceanic.
– Jag skriver n\u00e4r jag kommer fram, sa han till Olof.
– Gud vare med dig, sa Brita.
– Fr\u00e5ga, om han inte hittar, sa Anders.

En tidig morgon i juni \u2013 93 gick den d\u00e5 arton\u00e5rige Thors Lars Larsson ut genom d\u00f6rren p\u00e5 Hindrikg\u00e5rden och det skulle dr\u00f6ja m\u00e5nga \u00e5r innan n\u00e5gon h\u00f6rde av honom.

– Han \u00e4r d\u00f6d, brukade Ingeborg s\u00e4ga.
– Det \u00e4r han inte, svarade Brita varje g\u00e5ng.
– Fan vet, vad skulle han iv\u00e4g och g\u00f6ra, repeterade Anders, varje g\u00e5ng Thors Lars kom p\u00e5 tal.

Ett \u00e5r senare flyttar \u00e4ven Thors Lars \u00e4ldste son Thors Erik Larsson ur fr\u00e5n Hindrikg\u00e5rden f\u00f6r gott. Han flyttar f\u00f6rt till Haver\u00f6 i J\u00e4mtland och sedan till Hanebo i H\u00e4lsingland.
– D\u00e5 \u00e4r det bara flickorna som \u00e4r kvar i Malung, konstaterar Anders.

Den yngste av syskonskaran var Olof och i oktober -95 flyttar han till S\u00e4fverstad i Bolln\u00e4s kommun. Hans syster och handelskompanjon Marit flyttar med.
– Det \u00e4r l\u00e4ttare om man \u00e4r p\u00e5 plats, kommenterade Marit flytten fr\u00e5n Malung

Redan 1889 s\u00e5 delades Hindrikg\u00e5rdens \u00e5kermark, \u00e4ngsmark och skogsinnehav med hj\u00e4lp av lantm\u00e4teriet. Sju vuxna barn var fortfarande i livet och barnen efter avlidna Hindrik Anna och Thors Lars fick sin \u00e5ttondel, med Thors Anders som f\u00f6rmyndare.
Thors Anders och hans Brita fortsatte som vanligt med jordbruket och Anders muttrade
– H\u00e4r g\u00e5r man och sliter f\u00f6r andra.
– Dom hj\u00e4lper till, det vet han, sa Brita.
– Det \u00e4r allt lite olika med det.

Somrar kom och gick, p\u00e5 h\u00f6starna for Marit, Ingeborg och Olof till Bolln\u00e4s och hemma p\u00e5 g\u00e5rden snickrade Thors Erik Andersson i sin verkstad och Thors Kerstin var lite \u00f6verallt d\u00e4r det beh\u00f6vdes ett handtag. Ingeborgs Anna v\u00e4xte s\u00e5 det knakade.
Kerstin som varit p\u00e5 Hindrikg\u00e5rden sedan f\u00f6r\u00e4ldrarna Thors Lars och Anna avlidit, var nu lillpiga hos pr\u00e4sten Hedvall.

Barn hade det alltid funnits p\u00e5 Hindrikg\u00e5rden, hungriga och busiga hade de h\u00e4rjat kring Britas ben och k\u00f6ksbord i alla tider, trots att hon sj\u00e4lv bara givit f\u00f6dsel \u00e5t tv\u00e5. Nu skulle hon bli farmor f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen.
Thors Erik och Helje Kerstin skulle bli f\u00f6r\u00e4ldrar.

– Det var p\u00e5 tiden, sa Anders.
– Blir det en pojk ska han heta Anders, efter farfar, sa Brita.

Det var kallt i januari 1896 och i k\u00f6ket gick Helje Kerstin och kved.
– Gode gud, l\u00e5t mig f\u00e5 f\u00f6da snart.

Den blivande fadern, r\u00e4nde mellan snickeriet och k\u00f6ket.
– Hur g\u00e5r det, hur k\u00e4nns det, hur \u00e4r det?

– Jag minns n\u00e4r du f\u00f6ddes Erik. Jag skulle egentligen ha varit i Bolln\u00e4s men stannade hemma dom d\u00e4r septemberdagarna och snart g\u00e5r du h\u00e4r ute p\u00e5 g\u00e5rden och undrar hur det g\u00e5r, precis som jag gjorde den d\u00e4r dagen f\u00f6r snart tjugosju \u00e5r sedan.
Kom ih\u00e5g att det \u00e4r kvinnog\u00f6ra Anders, Det d\u00e4r tar mor hand om, tillsammans med Kerstins mor.
Vi f\u00e5r hoppas p\u00e5 en pojk.
– Bara det inte h\u00e4nder Kerstin n\u00e5got.
– Det kommer att g\u00e5 bra, Kerstin \u00e4r stark och frisk.
– Bara det inte h\u00e4nder Kerstin n\u00e5got.
– Nu lugnar du ner dig. Vi g\u00e5r in i verkstaden och tar oss en sup.

– Sk\u00e5l Erik, den blivande fadern.
– Sk\u00e5l far.
– N\u00e4r barnet \u00e4r f\u00f6tt, d\u00e5 flyttar jag och mor upp p\u00e5 \u00f6verv\u00e5ningen.
– Inte beh\u00f6ver ni det.
– Det gjorde din mormor, n\u00e4r Kerstin f\u00f6ddes.
– Jaha.
– S\u00e5 f\u00e5r det bli. Sedan m\u00e5ste han bli b\u00e4ttre p\u00e5 att k\u00f6ra h\u00e4sten.
– Jag har inga problem med den h\u00e4sten. Man f\u00e5r lirka lite och vara mjuk med t\u00f6mmarna, s\u00e5 g\u00e5r det bra.
– Nej, Erik m\u00e5ste vara mer best\u00e4md.
– Det g\u00e5r inte att vara h\u00e5rd med den h\u00e4sten, jag ser ju hur far uslas och hur det kr\u00e5nglar.
– Det \u00e4r det jag s\u00e4ger, h\u00e4sten \u00e4r vr\u00e5ng.
– Och far \u00e4r ot\u00e5lig.
– Ot\u00e5lig?
– Far vill egentligen inte och det k\u00e4nner h\u00e4sten av.
– Det f\u00e5r vara hur det vill, han m\u00e5ste bli b\u00e4ttre med h\u00e4sten, h\u00f6r han det?
– Ja, jag h\u00f6r.
– Ska vi ta en till.
– En till d\u00e5.
– Sk\u00e5l f\u00f6r h\u00e4lsa och fortsatt liv h\u00e4r p\u00e5 g\u00e5rden.
– Sk\u00e5l.
Hindrikg\u00e5rden var byggd i tv\u00e5 v\u00e5ningar. Den nedre v\u00e5ningen bestod av en farstu och ett stort k\u00f6k till v\u00e4nster och ett rum till h\u00f6ger. I k\u00f6ket fanns en \u00f6ppen spis och en kokspis, en arbetsb\u00e4nk, ett stort bord, en utdragss\u00e4ng, en mindre soffa och ett antal pallar och stolar. P\u00e5 vintern sov alla i k\u00f6ket f\u00f6r v\u00e4rmens skull. Det \u00e4ndra rummet var ett sommarrum. I farstun fanns ett skafferi. \u00d6verv\u00e5ningen var i stort sett inrett p\u00e5 samma s\u00e4tt, men k\u00f6ket var betydligt mindre.
Efter det att Thors Erik hade b\u00f6rjat med snickeriet, s\u00e5 hade olika detaljer i huset f\u00f6rb\u00e4ttrats. Ledst\u00e4nger till trappen upp till \u00f6verv\u00e5ningen fanns nu. En ny fin arbetsb\u00e4nk hade installerats i k\u00f6ket och i sommarrummet stod nu en ny s\u00e4ng.
Huset hade tv\u00e5 murstockar och i sommarrummet s\u00e5 fanns det en gjutj\u00e4rnskamin.

Ett stort f\u00e4hus hade Hindrikg\u00e5rden, med plats f\u00f6r \u00e5tta kor, ett par kalvar, tv\u00e5 h\u00e4star och en svinstia, med plats f\u00f6r tv\u00e5 grisar. En stor h\u00f6lada och en mindre lada med plats f\u00f6r jordbruksverktygen fanns ocks\u00e5. Till det fanns det mindre byggnad som var delat f\u00f6r getter och h\u00f6ns. Dyngstacken l\u00e5g bakom f\u00e4huset.
Strax nedanf\u00f6r dessa byggnader l\u00e5g ett mindre hus som kallades f\u00f6r Lasbet. D\u00e4r bodde Anders och Britas dotter Thors Kerstin. Lasbet huset var ett litet hus, med ett k\u00f6k och ett rum.
Strax \u00f6ster om g\u00e5rden har Erik en liten snickeriverkstad, best\u00e5ende av ett litet k\u00f6k och en verkstadslokal.

Nedanf\u00f6r huset och i anslutning till Lasbetg\u00e5rden gick \u00c5sbyv\u00e4gen och d\u00e4rifr\u00e5n var det ca. tv\u00e5hundra meter ner till \u00e4lven och tv\u00e4ttbryggan. Brunnen stod mitt p\u00e5 g\u00e5rdsplanen.
Erik hade snickrat ett utebord och en b\u00e4nk och d\u00e4r brukade Brita och Anders sitta n\u00e4r g\u00e5rdsplanen fl\u00f6dade i solljus mitt p\u00e5 dagen. Bakom huset hade Britta en blomsterodling med flox och en stor jasminbuske som doftade underbart. Det stod \u00e4ven en stor b\u00e4nk vid Hindrikg\u00e5rdens gavel och d\u00e4r kunde man sitta och njuta av kv\u00e4llssolen.

Men nu var det den 4 februari och Thors Erik stod och trampade ute p\u00e5 g\u00e5rden i tjugo graders kyla och funderade varf\u00f6r det var s\u00e5 tyst inne i huset. \u201dBara det inte har h\u00e4nt Kerstin n\u00e5got. Men nu m\u00e5ste de v\u00e4l \u00e4nd\u00e5 vara klara?\u201d
Anders satt inne i verkstaden och v\u00e4rmde sig.
– Kom in och v\u00e4rm dig Erik, de ropar n\u00e4r de \u00e4r klara.
– Nej, jag v\u00e4ntar h\u00e4r.

Efter tv\u00e5 timmar kommer Thors Eriks mor Brita ut p\u00e5 trappen.

– Nu kan Erik komma in. Helje Kerstin har mist mycket blod.

Thors Kerstin kommer ut fr\u00e5n Lasbetg\u00e5rden och Anders kommer ut fr\u00e5n verkstaden.
Alla \u00e4r nu samlade i k\u00f6ket. Den nyblivna modern Helje Kerstin \u00e4r sv\u00e5rt medtagen och yrar. Blodiga lakan tas omhand.
Thors Anders f\u00e5r tvungen att g\u00e5 ut. \u201dJag t\u00e5l inte kvinnoblod sedan den d\u00e4r g\u00e5ngen med pigan Britta\u201d.
– Kom in nu Anders, det blev en pojk.

Erik sitter med pojken i famnen och Erik varken ler eller skrattar. Helje Kerstin har man burit in i sommarrummet och st\u00e4ngt d\u00f6rren, d\u00e4r inne hade kvinnorna samlats
Thors Kerstin, eller Lasbet Kesti, som hon nu kallas efter det hon flyttade in p\u00e5 Lasbetg\u00e5rden, sitter d\u00e4remot vid spisen och tar sig ett pipstopp.
– Jag s\u00e4tter p\u00e5 kaffe jag.
– G\u00f6r det, s\u00e4ger Anders.
Erik s\u00e4ger ingenting och barnet \u00e4r alldeles tyst och grimaserar lite.

Till slut och efter kaffet, s\u00e4ger Erik.
– Vad skrynklig han \u00e4r.
– Det var du ocks\u00e5, svarar Anders.
– Vad liten han \u00e4r.
– De \u00e4r inte st\u00f6rre i den d\u00e4r storleken, s\u00e4ger Lasbet Kesti.

\u201dNej, nu m\u00e5ste jag f\u00e5 s\u00e4llskap av lite riktigt folk\u201d hinner Erik t\u00e4nka och i samma stund \u00e5ker d\u00f6rren upp.
– Nu Erik, kan du g\u00e5 in till Kerstin med barnet. Hon \u00e4r v\u00e4ldigt tr\u00f6tt.

Helje Kerstin l\u00e5g blek och medtagen i s\u00e4ngen och hennes mor satt bredvid och gr\u00e4t tyst.
– Vi h\u00f6ll p\u00e5 att mista henne Erik, mista henne, upprepade hon tyst.

Erik lade f\u00f6rsiktigt barnet p\u00e5 Kerstins br\u00f6st.
– Vi har f\u00e5tt en pojk Kerstin, en liten Anders.
– Har vi?
– Ja, det har vi.

Dagen efter var det fullt av Helje \u2013 och Hindrikfolk i k\u00f6ket.
– Hur \u00e4r det med Kerstin?
– Har hon varit upp \u00e4n?
– Det var d\u00e5 f\u00f6r v\u00e4l att det gick bra.
– Det var n\u00e4ra h\u00f6rde jag.
– Syster min dog i barns\u00e4ng.
– Nu har allt g\u00e5tt bra, mera kaffe? Avbr\u00f6t Brita.
– Jag visste att det skulle g\u00e5 bra och en pojk blev det. Det var det jag sa till Erik, sa Anders.
– Kerstin \u00e4r stark, sa Erik.
– Nej, vi m\u00e5ste v\u00e4l g\u00e5.
– Ja, vi l\u00e4r hem\u00e5t vi ocks\u00e5

Helje Kerstins mor F\u00e5gel Britta satt ocks\u00e5 blek vid k\u00f6ksbordet, hon hade varit kvar p\u00e5 Hindrikg\u00e5rden sedan f\u00f6rlossningen.
– Nu ska Britta g\u00e5 hem och vila en stund, s\u00e5 kan hon komma till kv\u00e4llen och se till Kerstin, nu \u00e4r faran \u00f6ver, sa Hindrik Brita.
– Tack f\u00f6r allt.

Drygt en vecka senare s\u00e5ldes Thors Lars och Annas hus p\u00e5 Holarna i Myckelby skifteslag f\u00f6r 2874 kr. 49 \u00f6re, som delades upp p\u00e5 de sju efterlevande barnen.
Anders fyller noga i barnens f\u00f6rmyndarbokf\u00f6ring med en tillg\u00e5ng f\u00f6r var och en p\u00e5 410 kr. 64 \u00f6re. Maria som \u00e4r yngst fick d\u00e4rut\u00f6ver den felande ett\u00f6ringen.
– Sk\u00f6nt, d\u00e5 var det klart.
– Ja, det var d\u00e5 f\u00f6r v\u00e4l, sa Brita.
– Jag kan sakna min slarver till bror.
– Och jag saknar min syster, sa Brita.

I slutet p\u00e5 mars kom Ingeborg hem fr\u00e5n Bolln\u00e4s.
– Nu \u00e4r det slut p\u00e5 friden, sa Anders.
– Det \u00e4r tur han har oss, annars skulle det v\u00e4xa mossa p\u00e5 han, kontrade Ingeborg. Och farfar har Anders blivit?
– Ja, pojken ligger och sover, Kerstin passade p\u00e5 att g\u00e5 till sin mor en sv\u00e4ng.
– T\u00e4nk varenda unge i den h\u00e4r g\u00e5rden ser likadan ut.
– Det \u00e4r fina barn, det \u00e4r bara Anna som ser ut som Oscar II.
– Lite bl\u00e5tt blod skadar v\u00e4l inte h\u00e4r p\u00e5 bygden.
– Ni \u00e4r inte riktiga, n\u00e5gon av er. H\u00e4mta in Erik fr\u00e5n verkstaden, s\u00e5 f\u00e5r det bli lite kaffe.
– Olof, har du h\u00f6rt n\u00e5got fr\u00e5n Lars.
– Nej inte en rad.
– Han \u00e4r d\u00f6d, sa Ingeborg.
– Nu r\u00e4cker det, rev Brita i. Det \u00e4r som om ni \u00f6nskade livet av pojken.
– Det \u00e4r precis tv\u00e4rtom, svarade Ingeborg lugnt och i tankar.

I mitten av april kommer Erik med ett brev adresserat till Thors Anders Ersson \u00c5sbyn Malung, postst\u00e4mplat i Mora.

Till jernkramaren Thors Anders Ersson 10\/4 97 Mora

Vi vilja visa v\u00e5r uppskattning efter m\u00e5nga \u00e5rs samarbete g\u00e4llande handel, genom att inbjuda Thors Anders till Allm\u00e4nna konst och Industriutst\u00e4llningen som \u00e4ger rum mellan den 15\/5 och 3\/10 p\u00e5 Djurg\u00e5rden Stockholm.
Fribiljett till utst\u00e4llningen bifogas.

Venligen Frost Matts Mattsson \u00d6stnor Mora.<\/em><\/p>\n\n\n\n


– Stockholm?
– Ja, det \u00e4r en inbjudan till Stockholm far, s\u00e4ger Erik.
– Oj, oj, oj, s\u00e4ger Brita
. Jag l\u00e4gger brevet h\u00e4r, jag l\u00e4r fundera, s\u00e4ger Anders.
Inbjudan till utst\u00e4llningen i Stockholm blev ett givet samtals\u00e4mne p\u00e5 g\u00e5rden under n\u00e5gra dagar.
– Det \u00e4r klart att han ska \u00e5ka.
– Vad ska han dit att g\u00f6ra, Anders har ju slutat med handeln.
– Vore det inte roligt att se Stockholm, jag menar innan han blir f\u00f6r gammal?
– Han ska resa och bo ocks\u00e5, orkar han det?

Mitt i tvivlen och diskussionerna kom det ett till brev, med n\u00e4stan exakt samma ordalydelse. Den h\u00e4r g\u00e5ngen kom inbjudan fr\u00e5n Skultuna Bruk. Inom tv\u00e5 veckor, s\u00e5 hade Thors Anders f\u00e5tt fyra inbjudningar. De tv\u00e5 sista kom ifr\u00e5n Stridberg & Bi\u00f6rk Trollh\u00e4ttan och Ernst Hellstedt & company Eskilstuna.

Ingeborg var ressugen.
– Vi \u00e5ker i slutet p\u00e5 september.
– Vi? Svarade Anders
– Jag har pratat med Marit, hon blir hemma i Bolln\u00e4s. Olof vill med och Erik vill ocks\u00e5 med.
– Eftersom biljetterna \u00e4r utst\u00e4llda p\u00e5 mig, s\u00e5 kanske det finns en plats \u00f6ver.
– Ja, vi r\u00e4knar med dig Anders.
– Det var sk\u00f6nt att h\u00f6ra.
Nu var det best\u00e4mt. Anders, Erik, Ingeborg skulle \u00e5ka Olof skulle ansluta i Bolln\u00e4s. T\u00e5g till Gefle och sedan vidare till Stockholm P\u00e5 hemv\u00e4gen skulle Ingeborg och stanna i Bolln\u00e4s som vanligt och idka g\u00e5rdfarihandel.
Anders och Erik skulle ordna h\u00e4stskjuts hem till Malung fr\u00e5n Bolln\u00e4s.

Sommaren -97 blev varm och p\u00e5 \u00e5krarna v\u00e4xte det bra mycket tack vare \u00e5terkommande \u00e5skskurar.
Helje Kertin och Eriks pojk Anders v\u00e4xte ocks\u00e5 och var nu rej\u00e4lt rund om kinderna.
Ingeborg odlade jordgubbar och potatis vid g\u00e5rden p\u00e5 G\u00e4rdet, dessutom hade de en v\u00e4ldigt fin rosenrabatt efter ena kortsidan p\u00e5 huset. Stora pelargoner prydde trappen.
– Hur kan hon f\u00e5 s\u00e5 stora pelargoner, undrade Anders.
– Det vill inte Anders veta, svarade Ingeborg.
– F\u00e5 h\u00f6ra nu.
– Jag g\u00f6dslar med skit fr\u00e5n dasset, det \u00e4r lika med rosorna och jordgubbarna.
– S\u00e5 vi har \u00e4tit jordgubbar som v\u00e4xt i folkskit, fy f\u00f6r den lede. Du f\u00e5r ju ta g\u00f6dsel hemma.
– Det h\u00e4r \u00e4r enkelt och bra, avslutade Ingeborg.

– Jag begriper inte hur vi st\u00e5r ut med de l\u00e5nga vintrarna, n\u00e4r man kan ha det s\u00e5h\u00e4r, sa Brita.
– De har blivit l\u00e4ngre, sedan jag slutade med handeln, svarade Anders.
– D\u00e5 vet du hur jag hade det under alla vintrar han var borta. Hur som helst, det \u00e4r i alla fall sk\u00f6nt att vi inte beh\u00f6ver bekymra oss \u00f6ver mattillg\u00e5ngen i vinter och snart ska ni till Stockholm.
– Ingeborg, Erik och Olof \u00e4r s\u00e5 ivriga, sj\u00e4lv hade jag kunnat stanna hemma. Jag vet inte hur det har blivit, jag vill inget l\u00e4ngre. Det r\u00e4cker med g\u00e5rden.
– Vi b\u00f6rjar bli gamla Anders, det \u00e4r bara s\u00e5. Nu f\u00e5r vi hj\u00e4lpa Helje Kerstin och Erik s\u00e5 gott det g\u00e5r.
En tidig morgon den 22 september st\u00e5r dom utanf\u00f6r Bolln\u00e4s j\u00e4rnv\u00e4gsstation, det \u00e4r mycket folk i r\u00f6relse.
Anders har k\u00f6pt sig en tio \u00f6res cigarr vid automaten p\u00e5 j\u00e4rnv\u00e4gshotellets v\u00e4gg. Ingeborg \u00e4r nyfiken och g\u00e5r framme vid loket, \u00e4r det m\u00e5nne lokf\u00f6rare Lund\u00e9n som ska k\u00f6ra?
– Lugna ner sig gamla m\u00e4nniskan, sno efter karlar i hennes \u00e5lder.
– Jag var bara lite nyfiken, f\u00e5r man inte det, svarar Ingeborg.
<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Bolln\u00e4s j\u00e4rnv\u00e4gshotell. Marit s\u00e4ger inget i vanlig ordning. Ingeborg d\u00e4remot har alltid m\u00e5l i mun.– Nu f\u00e5r du bjuda oss p\u00e5 mat och en pilsner inne p\u00e5 annexet.– Jamen, ska vi inte g\u00e5 till g\u00e4stgivarg\u00e5rden ist\u00e4llet.– Nej jag vill sitta p\u00e5 hotellet och se lite fint folk komma och g\u00e5.– Inne p\u00e5 annexet?– Det g\u00e5r […]<\/p>\n","protected":false},"author":3,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":"","_share_on_mastodon":"0"},"categories":[159],"tags":[],"class_list":["post-740","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-foljetang","eq-blocks"],"share_on_mastodon":{"url":"https:\/\/social.spejset.org\/@dab\/117234748239521835","error":""},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/740","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/3"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=740"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/740\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":744,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/740\/revisions\/744"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=740"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=740"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=740"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}