{"id":458,"date":"2026-07-19T12:51:28","date_gmt":"2026-07-19T10:51:28","guid":{"rendered":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/?p=458"},"modified":"2026-07-19T13:01:09","modified_gmt":"2026-07-19T11:01:09","slug":"lokforarstrejken-1989","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/?p=458","title":{"rendered":"Lokf\u00f6rarstrejken 1989."},"content":{"rendered":"\n

I en artikel i Dalademokraten \u00e5r 2016 skriver d\u00e5varande kulturredakt\u00f6ren p\u00e5 DD Ulf Lund\u00e9n (numera medarbetare p\u00e5 dab.) f\u00f6ljande ”Under 1970 till 1990 uppgick strejkerna p\u00e5 svensk arbetsmarknad till ungef\u00e4r 100 per \u00e5r. Under 1990-talets krisperiod tystnade ocks\u00e5 den \u00f6ppna kritiken”<\/strong>

Utan att vara strejkromantiker, eller att tro att samh\u00e4llet f\u00f6r\u00e4ndras genom n\u00e5gra snabba rej\u00e4la alexanderhugg, s\u00e5 pl\u00e5gas jag av dagens undergivenhet och tystnad p\u00e5 svensk arbetsmarknad. Att ”ta strid” har i b\u00e4sta fall blivit en fr\u00e5ga f\u00f6r f\u00f6rbundsstyrelser, nu n\u00e4r arbetarkollektivet tycks ha tappat r\u00f6sten?

H\u00e4r f\u00f6ljer en text som jag skrev i samband med en bokserie om ”Folkr\u00f6relse p\u00e5 arbetsplatsen” med Frances Tuuloskorpi som redakt\u00f6r.<\/strong><\/p>\n\n\n\n

Mitt i sommaren hade en vild lokf\u00f6rarstrejk brutit ut. Tretton tusen i m\u00e5nadsl\u00f6n och bibeh\u00e5llen pensions\u00e5lder var kravet. Sverige stod stilla!<\/p>\n\n\n\n

\u201dKan ingen j\u00e4vel knacka h\u00e5l i huvudet p\u00e5 den d\u00e4r fan och h\u00e4lla ur m\u00e4sken\u201d<\/strong> sa Stig, n\u00e4r strejkbrytar-Bengt smet in i sin Mercedes p\u00e5 parkeringen utanf\u00f6r lokstallet i Borl\u00e4nge. Svenska arbetsgivarf\u00f6reningens lapp \u201dFri F\u00f6retagsamhet, var synlig i bakrutan och Bengt hade inte mycket till \u00f6vers f\u00f6r kollektiva aktioner, kamratskapet med den egna pl\u00e5nboken var tydligt och uttalat \u00f6verordnad.<\/p>\n\n\n\n

Upprinnelsen till konflikten var att Arbetsgivarverket och Statsanst\u00e4lldas f\u00f6rbund misst\u00e4nktes g\u00e5 bakom ryggen p\u00e5 oss kollektivanst\u00e4llda lokf\u00f6rare och den allm\u00e4nna uppfattningen var, att nu fick det fanimej vara nog. Yrkesstoltheten var stor, sammanh\u00e5llningen p\u00e5fallande, motst\u00e5ndaren synlig och naiviteten n\u00e4rvarande. Det vill s\u00e4ga, f\u00f6ruts\u00e4ttningarna f\u00f6r en vild konflikt kunde inte ha varit b\u00e4ttre.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Mats<\/strong>

Jag, Mats, Lill-Petter och Kalle Kniven hade p\u00e5 f\u00f6rmiddagen under f\u00f6rsta strejkdagen utsetts som lokal strejkkommitt\u00e9. Mats valdes till talesperson och ans\u00e5gs allm\u00e4nt som lugn, stabil och med stor integritet. Att han var kommunist, det visste alla. \u00c5ret innan, det vill s\u00e4ga -88, hade SJ delats upp i ett banverk och det \u201dnya\u201d SJ fick uppgiften att enbart sk\u00f6ta det som h\u00f6rde till trafiken. Styckegodset var i stort sett borta och SJ som f\u00f6retag h\u00f6ll p\u00e5 att f\u00f6r\u00e4ndras i grunden och v\u00e4rre skulle det bli. De stora f\u00f6r\u00e4ndringarnas tid kunde skymtas i horisonten och slutet p\u00e5 det statliga monopolet l\u00e5g i sin linda!
<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Kalle<\/strong>

Lokf\u00f6rark\u00e5ren<\/strong> i landet skulle lite enkelt och generellt kunna beskrivas s\u00e5h\u00e4r; Mansdominerad, lojal arbetarklass och halva k\u00e5ren, nyb\u00f6rjare med mindre \u00e4n tio \u00e5r i yrket.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 arbetsplatsen hade en S-f\u00f6rening bildats och n\u00e5gra hade p\u00e5 allvar b\u00f6rjat putsa p\u00e5 de fackligt politiska fj\u00e4drarna i en tydlig ambition att ta plats och eventuellt kunna g\u00f6ra en liten karri\u00e4r. Andra hade, \u00e5tminstone ur mitt perspektiv lite \u00e4dlare fackliga ambitioner. Den renl\u00e4riga fackliga tanken f\u00e5r ofta sig en liten kn\u00e4ck vid vilda konflikter, det skedde \u00e4ven vid den h\u00e4r g\u00e5ngen. Det fanns en tydlig irritation fr\u00e5n centralt fackligt h\u00e5ll. Andra naturliga ledare kliver fram och tar plats och det sker utan krav p\u00e5 partibok. Mats var en s\u00e5dan ledare.<\/p>\n\n\n\n

Vi delade ut strejkvaktarscheman och besl\u00f6t om tv\u00e5 strejkm\u00f6ten per dag. Mats ingick nu i den centrala strejkkommitt\u00e9n och informerade oss \u00f6vriga, l\u00f6pande vad som blev sagt och h\u00e4nde i \u00f6vriga landet. St\u00e4mningen var god, n\u00e4rmast uppsluppen. Vi var konfliktberusade och bekr\u00e4ftade hela tiden varandra. \u00c4ldre och yngre kollegor var helt \u00f6verens och sammanh\u00e5llningen och kamratskapet v\u00e4xte f\u00f6r varje timme. Vi var en misshandlad och missf\u00f6rst\u00e5dd yrkesk\u00e5r och varken arbetsgivare eller fack hade f\u00f6rst\u00e5tt v\u00e5r utsatthet, det var den r\u00e5dande uppfattningen.

P\u00e5 f\u00f6rmiddagen<\/strong> dag tv\u00e5 av konflikten, fick den lokala strejkkommitt\u00e9n uppgiften att ett landsomfattande strejkm\u00f6te skulle \u00e4ga rum p\u00e5 \u201dhemlig ort\u201d. Den hemliga orten var Borl\u00e4nge och m\u00f6tet skulle ske p\u00e5 natten. Telefonen i v\u00e5r lilla lokal, som vi f\u00e5tt l\u00e5nat av SJ:s idrottsf\u00f6rening i anslutning till tennisbanorna, gick varm. Det kom lokf\u00f6rarkollegor fr\u00e5n hela landet, \u00e4ven en infiltrat\u00f6r uppt\u00e4cktes. Strejkledaren hette Karlsson och var en sk\u00e4ggig karl fr\u00e5n S\u00e4ven\u00e4s lokstation i G\u00f6teborg och inf\u00f6r Borl\u00e4nge-m\u00f6tet hade han suttit i en TV-studio, bredvid en m\u00e4rkbart nerv\u00f6s ordf\u00f6rande f\u00f6r Statsanst\u00e4lldas F\u00f6rbund. Det k\u00e4ndes som om vi hade greppet.<\/p>\n\n\n\n

Men konsekvenserna av konflikten b\u00f6rjade bli m\u00e4rkbara. Det diskuterades t.ex. att man skulle beh\u00f6va st\u00e4nga masugnarna vid j\u00e4rnverket i Lule\u00e5, industrin som kunde s\u00f6kte andra transport\u00f6rer, busstrafiken klarade inte anstormningen av t\u00e5gresen\u00e4rer och fr\u00e5gan \u201dHur l\u00e4nge ska ni h\u00e5lla p\u00e5?\u201d, blev alltmer aktuellt p\u00e5tr\u00e4ngande. Och trycket \u00f6kade. Viljan till en snabb l\u00f6sning fanns hos oss strejkande, men SJ var iskalla.<\/p>\n\n\n\n

Nattens strejkm\u00f6te<\/strong> i Borl\u00e4nge utmynnade i en ambition att inte g\u00e5 tillbaka i arbete, om inte SJ eller Arbetsgivarverket kunde ge l\u00f6ften i en riktning att m\u00f6ta v\u00e5ra krav. Den centrala strejkkommitt\u00e9n l\u00e4mnade m\u00f6tet utan bundna mandat. Min k\u00e4nsla efter nattmanglingen var, att en veckas konflikt \u00e4r nog det som v\u00e4ntar.<\/p>\n\n\n\n

Nattens m\u00f6te var allts\u00e5 \u00f6ver, strejken p\u00e5gick och konfliktberusningen var nu och vid den h\u00e4r tidpunkten, n\u00e5got mer m\u00e5ttfull. \u201dHur fan ska det h\u00e4r sluta!\u201d, sa B\u00f6rje. \u201dOm jag det visste?\u201d, blev mitt svar. Ett par timmar senare och ett telefonsamtal bort, visste vi svaret. Konflikten var \u00f6ver och ingen visste riktigt varf\u00f6r. Dala-Demokraten kom till lokstallets parkering och ville tr\u00e4ffa strejkledarna. Mats v\u00e4ntades hem fr\u00e5n Stockholm, med f\u00f6rklaringen och jag blev pl\u00f6tsligt och mindre lustigt den som fick svara p\u00e5 fr\u00e5gorna. Jag sa (utan att ha en aning), att en hemlig \u00f6verenskommelse hade n\u00e5tts och det var hela anledningen att strejken hade avbrutits.
<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

B\u00f6rje<\/strong>

Vi gjorde n\u00e5got tillsammans!<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

I en artikel i Dalademokraten \u00e5r 2016 skriver d\u00e5varande kulturredakt\u00f6ren p\u00e5 DD Ulf Lund\u00e9n (numera medarbetare p\u00e5 dab.) f\u00f6ljande ”Under 1970 till 1990 uppgick strejkerna p\u00e5 svensk arbetsmarknad till ungef\u00e4r 100 per \u00e5r. Under 1990-talets krisperiod tystnade ocks\u00e5 den \u00f6ppna kritiken” Utan att vara strejkromantiker, eller att tro att samh\u00e4llet f\u00f6r\u00e4ndras genom n\u00e5gra snabba rej\u00e4la […]<\/p>\n","protected":false},"author":3,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":"","_share_on_mastodon":"0"},"categories":[1],"tags":[],"class_list":["post-458","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-uncategorized","eq-blocks"],"share_on_mastodon":{"url":"https:\/\/social.spejset.org\/@dab\/116946258992098080","error":""},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/458","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/3"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=458"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/458\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":464,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/458\/revisions\/464"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=458"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=458"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.dalarnasarbetarblad.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=458"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}