Den här krönikan skrev jag för fem år sedan. Nu återpublicerar jag den här i Dab, lite second hand så där.
En dålig text blir ju inte sämre efter några år och en bra, den håller. Avgör själva.
Hur har sommaren 2021 varit?
Kanske väl så tidigt att göra en summering, men känslan är att den hitintills har varit tyst.
Här i Öfvre Kvarnsveen, som jag lite skämtsamt brukar kalla mina hemkvarter, så är det ingen som målar, snickrar, bygger ut eller till. Inga byten av fönster, eller tak. Det är ovanligt.
Till och med gräsklipparna är tysta.
Det kanske är värmen? Min gissning är att kvarnsvedsborna nu samlar sig efter pandemin.
De utflugna barnen kommer hem igen för att besöka sina föräldrar, barnbarnen tjoar, när de äntligen får träffa mormor och morfar igen och så vidare. Vi slickar helt enkelt pandemisåren och träffas i kärleks – och bekräftelsesyfte, ser över flocken.
Alla vill att de ska bli som vanligt igen och då kan underhållet och byggplanerna vänta.
Herregud, det blir ju fler somrar!
Eller också beskriver jag bara mitt stämningsläge och mina sommarerfarenheter och smetar ut det som en sanning på alla. Svårt att säga, men jag brukar ha en hygglig ”näsa”, när det kommer till hur folk i allmänhet har det. Det är tyst i samhället, förvånansvärt tyst, det är känslan.
Tystnaden kan också bero på att begreppet vi, i ett vidare perspektiv är tydligt nedtonat och ersatt av jaget, fel och misstag begås i dessa tysta tider enbart av all andra, ni vet ”idioterna”.
Vilken underbar bubbla att leva i, allt gott beror på egen förmåga och allt som jäklas är någon annans fel, den lögnen är förrädisk, men vanligt förekommande.
Med den inställningen bygger man ingen lagkänsla, ingen framtidstro, inget samhälle.
Jag tror att människors möjligheter och upplevda frihetskänsla, är tydligt kopplat till beroendet av andra, ensam är varken stark eller fri.
Ensam med dig
då är jag hemma
Själsliga brovakters fördragsamhet
rastar rastlösheten
lindrar törsten
fäster foten
och
vaktar vansinnet
Snälla, bo i mig
först då
kan jag vara fri.
På DD:s ledarsida under sommaren fortsätter socialdemokratins sorgearbete i oförtruten takt, det är fel på det mesta. När man tagit itu med övriga partier, så återvänder man gärna till sitt eget framtidsparti och hänvisar till historien, en rubrik var ”Varför så tyst från S-partiledningen?”
Samtidigt med kritiken, är självbilden fortfarande förträfflighet, klokskap och nedärvd storhet, ”det var vi som byggde landet”.
Som jag ser det är sorgearbetet präglat av upplevd oförmåga, taskiga motståndare och avsaknad av politiska vänsterreformer och samtidigt är kritiken behäftad med en bekräftande inställsamhet, en fullständigt omöjlig ekvation. Ledarskribenternas budskap lyder ”Idag är jag jättearg, men i morgon är jag säkert på bättre humör och som alla vet, så tror jag på rörelsen”.
Som folkhemsunge, född på 50-talet, så är den tysta känslan, att vi nu ser slutet på en socialdemokratisk era, fantomsmärtorna är tydliga.
Frågan är vad som kommer sedan?
Känslan är att jaget ska födas ännu mer, på bekostnad av jämlikhet, rättvisa och solidaritet.
Med digitalisering följer också avstånd och tystnad, längtan till mänsklig kontakt och bekräftelse blir oförlöst, en strategi som tydligt anammats av våra myndigheter.
När vårdcentralens telefonsvarare som första alternativ nämner möjligheten att avboka din tid, så blir grindvaktskänslan tydlig.
Nej ut och skramla med kastrullerna, rullatorerna, löständerna eller EPA-traktorerna.
Tystnad är farligt!
