Min far var född 1932 och när han sprang ner på byn som lillgrabb, eller var på väg till eller hem från skolan, så kunden han möta ”Svenssonsgubben” med häst. I Vansbro luktade det svett , snus och terpentin från sågverken och flottningen. Smågrabbarna var ofta med sina fäder på arbetsplatserna redan i tidig ålder. Pappa var Ragnars grabb och i slutet på 50-talet blev jag Oves grabb. Ont om pengar men gott om arbete fanns det och ville man se en skymt av världen kunde man gå ned till järnvägsstationen och nyfiket se på när någon Amerikaresenär kom ”hem”, annars fick det duga med grosshandlare, försäljare och vanliga bönder, allt medan ramsågarna fick marken att gunga i samhället.
Med långa mellanrum återvänder jag till min födelsebygd. Hos den äldre generationen (80+) är jag fortfarande ”Oves grabb” och därmed också Päls-Agdas sonson. Sågverken har tystnat för gott och någon timmerflottning är det inte tal om. Svenssons häst betar sedan länge på himmelens ängar. Jänvägstationen och persontrafiken utmed Västerdalsbanan är nedlagd, inte ett spår syns av det forna järnvägshotellet, där grosshandlarna en gång puffade på cigarrerna efter att ha druckit Eau de Vie i salongen. Industrin gick på högvarv, vi hade en socialdemokratisk regering och arbetarklass-karlar som Ragnar och Ove var övertygade om att allt skulle bli bättre.
Vid mina återbesök anstränger jag mig för att förnimma känslan av det Vansbro som jag en gång såg och upplevde, men det går inte.
Platsen talar inte till mig längre!
Jag kan inte göra något åt det, tiden är obeveklig, men visst känner jag en viss sorg.
