Artikelförfattaren med sin farfar Ahle Dahlstedt.
Sit beside a mountain stream
See her waters rise
Listen to the pretty sound of music
As she flies
The Beatles, Mother Nature’s son, 1968
Farfar, du var en skogens man. Levde nästan hela ditt liv i skogen. Den allra längsta tiden just här, i Dådran. Efter att du satt ner bopålarna här var det inte särskilt många nätter du spenderade någon annanstans. Det stämmer säkert inte, men det känns som det inte fanns särskilt mycket i världen utanför som kunde konkurrera med världen här. Och det hade du helt rätt i, som alltid.
Det känns fortfarande overkligt att tala om dig som en del av det förflutna, du som alltid funnits, som jag trodde skulle överleva allt. Dåtidens tempus är för andra, inte för dig.
Nu är du inte längre med oss. Språket har inga resurser för att förklara. Vi bara vet det. Känner det. Tomheten.
Du fick uppleva 95 långa, händelserika år. Ofantligt lång tid, samtidigt alldeles för kort. Vad mycket du fått uppleva. Barn som flugit ut, som i sin tur fått barn som gjort detsamma. Och i tredje led är det om inte allt för länge dags för samma sak igen. Hisnande perspektiv, vad som utspelat sig under dina 95 år.
Du föddes 1928, samma år som Per-Albin Hansson myntade begreppet folkhemmet, startskottet för bygget av det moderna Sverige, som du växte upp med och fick följa hela dess uppgång, och gradvisa nedmontering.
Du var med att bygga detta folkets hem. Med yxa och såg försåg du byggena med skogens råmaterial. Du fick uppleva konflikterna mellan de som sliter ut kropparna för små smulor, och de som på höga hästar beordrar och befaller. Upplevelserna gjorde dig arbetarrörelsen trogen livet ut. En blåmålad Olof Palme på tallriken i köket, ovanför stolen som var din tron, minner om det röda arv som förts över i flera led.
Jag ska inte tråka ut dig med mitt prat, för det är din dag. Jag vill bara passa på att berätta något jag velat säga, men aldrig fick möjlighet att göra. Tiden räcker liksom aldrig till. Hur lång tid vi än har.
Du finns inte längre här bland oss, men du lever ändå vidare. Med våra minnen, berättelserna vi hört, inte kan glömma, även om vi skulle vilja, men inte minst allt det du lärt oss. Jag försökte förklara förra våren, när jag ringde för att läsa upp en sak jag skrivit. Jag hörde att orden inte riktigt gick fram. Det hade inte bara med hörseln att göra.
Det jag ringt för att läsa upp hade suttit långt inne. En gång många år tidigare hade jag oförklarligt lovat att göra något av dina travar av välfyllda anteckningsblock med berättelser om forna tider. Jag hade läst klart på universitetet och börjat jobba vidare. Mm, ja, det kan jag väl, svarade jag.
Löftet har sedan dess gnagt i mig. Hur skulle jag någonsin kunna ge dina ord mer liv än de redan har? Vid flera tillfällen har jag skräckslagen öppnat locket till skattkistan, för att strax därefter stänga igen den.
Hur som helst gjorde jag ett nytt försök. Blocken åkte fram. Första sidan jag läste slungade mig tillbaka i tiden. Det tog inte en särskilt lång stund förrän en kortare text var skriven. Jag ringde upp, läste, du lyssnade, skrattade till, höll andan. Svarade sen: Du är duktig du. Jag försökte förklara att orden är dina, och att om det är någon av oss som borde vara författare så är det du, inte jag. Njae, inte kan jag, fortsatte du. Typiskt. Du vägrade vara förmer. Det tror jag vi alla minns. Inte ska jag. Inte behöver jag. Tvivlet hade med uppväxten och livet i skogarna att göra.
Tiden är alldeles för kort. Jag hade velat att du skulle ha fått se nästa bok i tryck, som inleds av sidorna jag läste för dig via telefon. Som förklarar det jag nu vill säga: du lever vidare i oss alla. Hade det inte varit för dig hade vi inte funnits. Berättarkonsten. Envisheten. Egensinnigheten. Humorn. Värmen. Bångstyrigheten mot de som pekar med hela handen. Modet att säga ifrån. Kärleken till skogen. Allt lever vidare.
Livet är fullt av mysterier. Bara ett par veckor efter du lämnat oss trycktes min och min gamla kompis Mathias bok Hårdare kan ingen vara. Förläggaren hade anmärkt på att det jag skrivit i ett av kapitlen var alldeles för sentimentalt och borde utgå. Vi lyssnade, och eftersom vi redan skrivit alldeles för långt valde vi att korta ner enligt förslagen.
Jag tror inte jag behöver förklara varför det inte kändes helt bra när boken så småningom trycktes, och det här stycket inte fick komma med. Han, som jag pratar om, det är du, farfar.
”När vår familj 15 september 1944 flyttade hit flyttade vi 50 år tillbaka i tiden”, berättar han i en av de tättskrivna anteckningsböcker han staplat hemma i huset i Dådran. ”Vi kom från en by där alla kallade varandra du, till en by där jägarmästare och skogvaktare fordrade att man tog av mössan och bockade de gånger man mötte dem”.
Men farfar är urtypen av hårdrockare, även om han uppfattat musikstilen jag lyssnat på som mer närbesläktad med motorsågens oväsen än med något som kan liknas vid musik. Han har så länge jag minns gått sin egen väg. Stått upp för det han trott på. I en omgivning som inte sällan krävt sträng lydnad inför skogens auktoriteter.
Jag glömmer aldrig orden han sade, när han efter disputationen, stoltast av alla, delade med sig av sitt livs visdom. ”Vad du än gör, gör inte som jag gjort hela livet. Jobba inte med kroppen. Använd huvudet. Och pennan. Fortsätt med det”.
Farfar har alltid haft hjärtat till vänster, så när jag något år senare berättade att min senaste bok just fått en fin recension av CH Hermansson, Vänsterpartiets forna ledare, som farfar såg upp till, så var det som om stoltheten inte visste några gränser. Vägen var lång. Men nu visste jag att jag var på rätt väg. Jag visste vad jag kunde och vad jag ville.
Jag följde ditt råd.
Dina andetag har tystnat
Men inte skrattet och historierna
De lever med oss för alltid
När isarna lossnat
Och öringen leker
Ses vi igen
Till minnet av Ahle Dahlstedt, 1928-02-02 – 2023-11-27
Magnus Dahlstedt Professor, socialt arbete,
Linköpings universitet
