Runt om i Sverige bor gamla strävsamma par som gjort rätt för sig, arbetat, fostrat barn, betalat skatt och deltagit ideellt i föreningslivet. Vi har kämpat på och haft ett aktivt liv. Glädjestunder har blandats med bekymmer och sorg. Det som är livet.
Med stigande ålder kommer också krämpor och sjukdomar. Livskvaliteten sjunker och dosetterna fylls på. Vårdkontakterna blir många och inte sällan upplevs dessa besök som otillfredsställande (jag blir ju inte frisk). Många har stött på vårdens grindvakter i VC-karusellen med urinprov, kolestorol, blodtryck, järnhalt, socker, njurfunktion, eviga råd om alvedon, vägning, mätning och med det ett ständigt rännande till olika apotek, letandes efter den sort som just du blivit ordinerad.
Specialistvård, rehab, samordning, anhörigstöd, med mera, ligger däremot inte sällan på våningar dit ”hissen” inte når.
I begreppet vård finns det naturligt förväntningar om att bli vårdad.
Riksdagens ledamöter delar min och många andras förväntningar när det gäller landets vård och har stiftat lagar för att förvandla förhoppningar till realitet. En kraftfull och noga utformad lagstiftning som ska efterlevas, så är vi lärda, så är vi uppfostrade, så ska det vara.
Lagbrott i sådana här viktiga och människonära samhällsfunktioner känns ju helt orimligt, eller hur?
Läser man patientlagen, vårdgarantin, hälso – och sjukvårdslagen och patientsäkerhetslagen så känner man sig som medborgare omhuldad, vad ska kunna gå fel?
Min hustru är en av många smärtpatienter i Borlänge och Dalarna. De vaknar efter några få timmars sömn med smärta, genomlider dagen med smärta och går och lägger sig med smärta. Region Dalarna har lagt ned sin smärtklinik och hänvisar patienterna till vårdcentralerna, som i sin tur hävdar att de saknar kompetens. Beslutet att stänga Regionens smärtklinik togs den 13 februari 2023. Tanken var att stänga ett halvår, kliniken är fortfarande stängd.
Patienterna får nu kissa i vårdcentralens muggar och får några uppmuntrande ord på vägen i en evig opiatkarusell med av – och påtändning. Smärtan den består, den lagstiftade vårdande samordningen uteblir och rehab är inte att tänka på. Människor går bokstavligen sönder och efter några år kommer uppgivenheten (det är ingen idé att bråka). Regionen kan pusta ut. Lagbrottet är preskriberat och Regionråd och chefer kan åter le och presentera nya ”satsningar” inför en häpen och bedragen publik.
Landet har tystnat, uppgivenheten är uppenbar och undra på det. Det är många gånger tufft att vara människa i en dysfunktionell värld, där lagar inte följs på grund av bristande resurser, där aggressiva försäljare/marknadsförare tjatar hål i huvudet på befolkningen och på det kan vi lägga sociala medias olika lögnfabriker.
Det kan bli för mycket för mig som är frisk, hur är det inte för alla de människor som av sjukdom och åldrande känner sig utsatta.
Vad är det för jävla värld vi lever i?
Ska vi ha det så här?
Politiken saknar ambitioner!
