De stora svarta skandalrubrikerna från årets Bokmässa i Göteborg stals av den före detta höjdhoppstjärnan Stefan Holm som tog strypgrepp på journalisten Emil Persson i hotellbaren på lördagskvällen. Den stora skandalen borde förstås ha varit Vänskapsförbundet Sverige-Israel närvaro på mässan.
Förra året polisanmäldes Bokmässan i Göteborg för hets mot folkgrupp. Anledningen var de planerade programpunkterna ”Bosättarvåld och illegala byggen – sant eller falskt?”, ”Den fabricerade svälten i Gaza” och ”UNRWA, länken mellan terror och FN?” som skulle anordnas av Vänskapsförbundet Sverige-Israel.
I år gav man utrymme åt den tidigare talespersonen för israeliska försvarsmakten IDF, Jonathan Conricus.
Det blev en polisanmälan även i år mot arrangörerna och den proisraeliska organisationen. Var går gränsen för yttrandefriheten? En evig och tidlös diskussion.
Jonathan Conricus är ju inte vem som helst. Författaren Johannes Anyuru skrev häromdagen en mycket lång essä-debattartikel i ämnet på Aftonbladets kultursidor. Han efterlyste bland annat en motröst i form av poesi från Gaza skriven av Refaat Alareer på Bokmässan. Han mötte döden tillsammans med delar av sin familj men hans lyrik lever kvar. Det finns heller inga vittnesberättelser från alla palestinska journalister som dött i kriget i Gaza.
”Det gör ont i själen att Bokmässan har blivit Benjamin Netanyahus förlängda arm och fortsätter att avhumanisera oss palestinier”, sade Taha Khatab till SVT efter att han lämnat in sin anmälan till polisen. Han undrar i sammanhanget om Bokmässan skulle släppa in en rysk talesperson som oemotsagd skulle förklara för mässbesökarna varför det är legitimt att rikta raketer mot civila i Ukraina.
Det återstår att se om Svensk-ryska vänskapsföreningen dyker upp nästa år på Bokmässan med eget monterprogram med prorysk propaganda. Omfattas även den ryska uppfattningen av den svenska yttrandefriheten?
Bokmässan lockade över 100 000 besökare och hade folkbildning som tema. Jag var själv ambassadör för Werner Aspenströmsällskapet tillsammans med flera andra personer i vår styrelse. Vi höll till vid De litterära sällskapens monter- och scenområde. Vi samsades med Vilhelm Mobergssällskapet, Karlfeldtsamfundet, Selma Lagerlöfsällskapet, Bengt Anderbergsällskapet, Sophie Elkans vänner och en rad andra litterära giganter. Här kan vi snacka om folkbildning på riktigt.
De gamla titanerna fanns förstås på plats, ingen nämnd, ingen glömd. Här blandas yrkes- och branschfolk med glada amatörer. En hel arena för dem med författardrömmar. Vid sidan om de olika litterära scenerna fanns en scen för spelfantaster. Längst bort en matmarknad, restaurang och bar för den som behövde fylla på depåerna.
I lördags, mitt i folkhavet, stod Mikael Wiehe och Carola bredvid varandra och signerade sina biografier. En mycket ung man viskade till sin flickvän:”Vem fan är Mikael Wiehe?”
Det kunde jag ha berättat för honom men då hade jag och min fru Agneta precis kommit fram till hans signeringsbord. Den sista boken från hans penna bär titeln ”Finns det liv är det aldrig försent”. Jag lutade mig framåt och sade till honom:
”Kampen går vidare!” Han klappade mig på axeln och svarade:
”Det gör den alltid!”
Det blev ett vackert farväl till en legend.
Ulf Lundén
