Den här krönikan skrev jag efter valet-2022 och den får bedömas som den är. Min upplevelse är ändå att mina funderingar ytterligare har förstärkts efter detta val. Vad gör vi nu? /
Det finns mycket att säga om politik och åsikterna om vad som är viktigt går isär.
”Jag ska rösta på något som är bra för mig” är en vanlig synpunkt.
Tidigare var det också vanligt att hela LO-grupper uppmanades att rösta på ett specifikt parti, gjorde du inte det så ansågs du som avvikande.
Bönder skulle rösta på Bondeförbundet. Företagare uppmanades att rösta på Högern.
Allt det här känner ni till (hoppas jag).
I många år nu, så har media spelat en dominerande roll när det gäller valrörelsen.
Partierna är små och långt ifrån folkrörelsetunga. Vilket gör att enskilda kandidater får ett enormt utrymme, som representanter för rätt så ”skraltiga” partiorganisationer.
Känslan är ändå, trots det politiska tonläget, att makten över det riktigt stora frågorna avgörs av marknaden och kapitalet. Vi kan i bästa fall bli kompenserade i ett avreglerat och privatiserat Sverige. För mig är det tydligt att det skett en avdemokratisering, medan andra ser det som skett de senaste trettio åren, som en absolut nödvändighet om ett samhälle ska kunna förändras / utvecklas. De menar, att man inte kan överlämna drift – och ägandemakten till politikerna, de begriper ju ingenting!?
Vilket i en förlängning faktiskt innebär att vi själva inte tror oss vara kapabla ett bygga ett samhälle. Alltså den tro som var så väldigt stark och dominerande, på den tiden vi byggde välfärden tillsammans och våra politiker beslutade om stora reformer till folkflertalets gagn. Men det är ju länge sedan nu.
Varför tappade vi tron på vår egen förmåga?
Finns det idag en ovana att ta samhällsansvar?
Är det kunder vi vill vara, konsumenter?
Den privata sektorn utvecklar och den gemensamma sektorn cementerar en förlegad idé, (som säkert var bra förr), så är argumentationen Så låter det, så presenteras samhället av tankesmedjor med en tydlig agenda. En del av oss hamnar i försvarsställning, medan andra säger sig vilja lämna det gamla tänket och vill stå för en förändring. Ett exempel är att det hävdas att varje äldreboende och skola skulle må bra av, att slippa de ”kommungråa” bojorna, då blir det kul att gå till jobbet, simsalabim.
Förändring är ett oslagbart politiskt slagord. Den politiker, eller det parti som inte vill förändra samhället, ska nog inte göra sig besväret att ställa upp i val.
Teknisk utveckling förändrar samhället-
Propaganda är en lika tydlig kraft. Den vilja som en gång var din, mals ner till oigenkännlighet. Kärlek och tillit har blivit hat och misstänksamhet.
Vi var en gång ett vänster land med tydliga och uttalade ambitioner, gällande arbete åt alla, bra och billiga bostäder, ökad jämlikhet och jämställdhet. Internationell solidaritet var en realitet, vi såg oss själva som ett föregångsland och med det följde en tro på framtiden.
”Vi är bra, det kommer att gå bra det här”.
En majoritet av väljarkåren trodde på det, röstade för det.
Idag är Sverige ett utpräglat höger land , med tydliga inslag av främlingsfientlighet, hög arbetslöshet, bostadsbrist, ökad ojämlikhet, stor psykisk ohälsa och en havererad arbetsmarknad i en svårhanterlig upphandlingsdjungel.
Hårdare tag, trygghet och minskad kriminalitet blev högerns vinnarkoncept.
En majoritet av väljarkåren accepterade upplägget, inte minst många ungdomar röstade på M och SD.
Har väljarkåren någonsin varit mer okunniga, kortsiktiga och egennyttiga?
Byt ut den!
