Forts.
Till saken hör, att en skinnare hade hört ett rykte i norra Värmland, om att en Thors Lars från Malung befann sig i New Mexico, på ett ställe som hette Fort Stanton och att han var illa däran. Thors Anders hade då på vinst och förlust skickat ett brev med en vädjan om att han skulle höra av sig och etthundra kronor, som Lars hade innestående på sitt förmyndarkonto.
Att Thors Lars var vid liv visste ingen, men ryktet sa …
Thors Erik läste högt under fotogenlampans sken. Alla satt andäktigt kring köksbordet.
Fort Stanton den 24 november 1906
Älskade hemmanvarande. Lef väl önskas af mig.
Jag får nu skrifva några rader till svar på ert bref vari jag ser att ni alla äro vid hälsa och jag får tacka så mycket för penningarna som jag riktigt i händer bekommit. Här är det vinter och det är omkring sex tum snö här. Min hälsa den är dålig men jag känner mig mycket betre i detta kalla väder. En kär hälsning till eder alla. Hälsa mina syskon ifrån mig L. Larsson
Jag önskar eder en god jul och ett gott nytt år
Avs. Mr Lars Larsson
Fort Stanton
USA New Mexico.
Thors Anders torkade tårarna med sin snusnäsduk, Brita hade gömt ansiktet i förklädet och Helje Kertin lämnade över Berta i Eriks famn och tog med sig Lillanders och Lillerik upp på övervåningen. Lasbet Kesti satt på kaffet, ingen sade något.
Brita bröt tystnaden efter en god stund.
– Han levde pojken, jag visste väl det.
– Han skriver, som om han hade provat skriva förut.
– Erik har rätt, tänk om han har skrivit och förtvivlat över att han inte fått något svar.
– Strunt i det nu, pojken lever och det är huvudsaken.
Att han har tuberkulos precis som bror sin och föräldrarna, det kan vi inte göra något åt, konstaterade Lasbet Kesti krasst.
– Ingen vet vilken sjukdom han lider av, han är för guds skull i Amerika, sa Anders med hög röst.
– Anders, ta hand om brevet och nu ska vi berätta för hans syskon och annan släkt att han lever och inte ett ljud om att han är sjuk. Det får i så fall ske vid ett senare tillfälle, sa Brita.
– Jag sickar ett svar och en slant. Ska jag fråga om han vet något om jordbävningen i San Franscisco?
– Gör det.
Amerikabrevet blev julhelgens stora samtalsämne på Hindrikgården och på julottan tog Thors Anders prästen Hedvall lite åt sidan.
– Jag vill bara berätta att min brorsson som utvandrade till Amerika sommaren -93 lever. Vi trodde alla att han var död.
– Det var skönt att höra, många är de Malungsbor som utvandrat, där ingen hör något och där det saknas all kännedom om deras levnadsöde. Få se, det måste vara en bror till Kerstin som var lillpiga hos oss på prästgården under en tid.
– Det stämmer, Lars är Kerstins bror
– God Jul och gud välsigne dig Thors Anders med familj och hälsa Kerstin, om han träffar henne.
Thors Lars Larsson bodde nu alltså på Fort Stanton.
Fort Stanton byggdes 1855 och hade varit ett fort för nybyggare i striderna mot Apacheindianerna och hade 1899 byggts om till ett militärsjukhus.
Det blev en kall vinter och det eldades kontinuerligt och intensivt i spisen för att hålla Berta varm.
– Ha, ha, hon är alldeles klotrund, hon ser ut som en liten sälunge, sa Lasbet Kesti.
– Tänk, hon kan då aldrig vara tyst, hon sårar Kerstin.
– Tok heller, det är min lilla sälunge, sa Helje Kerstin och log.
Anders hade i vanlig ordning ägnat vintern ät att nöta på golvplankorna på övervåningen och nere i köket.
– Arbetsklädd är Anders, men han bara går och går, sätt dig och var still innan jag blir tokig sa Brita. Eller gå ut i verkstaden till Erik, för guds skull.
– Där är jag bara i vägen.
– Gå ut en sväng då.
– Gå ut, här i Malung, utan ett ärende. Hon är inte riktig.
– Hopplösa karl.
När vårbruket var klart en bit in i juni och man på Hindrikgården återigen förberedde sig för en sommar på Backselen, kom det ytterligare ett amerikabrev.
Fort Stanton den 18 april 1907
Älskade hemmavarande lef väl.
Jag får igen skrifva några rader till eder och tala om hur hälsan är den är ej den bästa för jag har varit sjuk för två månader men är nu bätre och käner mig ganska bra men jag är mycket vek ännu. Som jag såg i brefvet så vill ni veta om jag har tänkt på att komma hem det har jag nog. Men hur skulle jag komma hem nu när jag är sjuk och kan ej göra någonting så det är nog bäst att jag stannar här och blir så pas återställd till hälsan att jag kan arbeta igen. Då tror jag nog att jag kommer hem en gång.
Ni frågar om jag var i Frisco under jordbäfningen ja det var jag och jag hoppas att jag aldrig får se en sådan syn igen för det var rysligt. Jag hade ett rum i land och sof i land den natten. Så jag var uppe klockan fem för jag skulle till arbetet klocka half sex på morgonen jag stod just i fören och skule gå ut när det började att skaka och husen börja att komma ner. Som lyckan var så var det huset af träd som jag slafa in så det stod skakningen men husena intill var af tegel och de kom ner. Jag sprang det fortaste jag kunde ombord i båten för jag trodde det var den säkraste platsen.
Du vill veta om det var besvärligt att erhåla penningen för den växeln som du skickade så det var det nog för jag hade att vänta två månader för än jag fick pängarna till trostmästaren här och han hade att sända vexeln tillbaka till Sverige igen för att få den vexlad. Så hade han åttminstone …..
Jag får nu sluta med många kära hälsningar till eder alla. Kanske ni kunde sända mig litet mera pängar för de som jag fick är snart slut. För etthundra kronor är ej mycket här i landet det är tjugosex dollar och femtio cent så det varar inte så länge om du vill köpa några småsaker litet emelanåt. Om ni sänder kanske ni kunde sända pängarna på något annat vis så det vore ej så besvärligt att få dem.
Avs. Mr. Lars Larsson
Fort Stanton USA New Mexico.
– Han har tuberkulos, sa Erik.
– Det var det jag sa, sa Lasbet Kesti.
– Kan de inte lösa in en växel, frågade sig Anders.
– Stackar Lars, han orkar inte åka hem, sa Brita.
Under jordbävningen i San Franscisco lades halva staden i ruiner. Ca, 250 000 människor blev hemlösa och omkring 700 människor dog.
Brev med pengar skickades ännu en gång till Mr. Lars Larsson Fort Stanton New Mexico USA.
Lars syster Karin gifter sig med Knut Erik Viktor i maj 1907.
Lars syster Brita var nu i Stockholm och hade gift sig med en Engström från Värmland.
Lars syster Anna hade ett barn med sig in i giftermålet med Julius Johansson, de flyttade till Västmanland och köpte sedan en gård i Västerbyhyttan norr om Fagersta.
Lars syster Kerstin hade varit gift med Jonas Nisser som dog i tuberkulos redan 1907. De fick tre barn, varav bara lilla Anna överlevde
Lars yngsta syster Maria fick ett barn med Hars Erik.
Hars Erik gifte sig med en annan kvinna och lilla Svea togs om hand av Marias syster Kerstin.
Kung Oscar II dör och efterträds av sonen Gustaf V.
Ingeborgs Anna var nu Stockholm och gift med Johan Reinhold Rickman och de får dottern Dagmar.
– Det är tomt efter Anna, klagade Ingeborg.
– Var hon glad att det går bra för jäntan.
– Rickman, vilket namn och sedan bor de långt bort, på Kungsholmen.
– Är det där kungen bor, frågade Brita.
– Nej han bor sämre till, skrattade Ingeborg. Vad säger Anders, är det inte dags för en Stockholmsresa igen.
– Nej, nu får de komma hit till Åsbyn.
I juli när alla utom Thors Anders, Thors Erik, Helje Kerstin och barnen var i Backselen kom ett tredje amerikabrev till Hindrikgården från Thors Lars Larsson.
Fort Stanton den 12/6 1907
Älskade hemmavarande lef väl.
Jag får härmed besvara edert bref som jag riktigt i händer bekommit och får tacka så mycket för pängarna vilka jag mycket riktigt bekomit. Jag hade endast att vänta fem dar den här gången för jag kunde ej få pängarna här så jag hade till att skicka postanvisningen till en stad som heter Rosevelt som är 80 mil härifrån för det här postkontoret vexlar ej några utlänska pängar. Min hälsa den är dålig ännu men jag käner mig betre än när jag sist skref. Ni vill veta om det är en stad jag vistas i så får jag underräta eder att det är ute på landet uppe i bergen 6630 fot högt. Det är sju mil till den närmaste järnvägsstatsjon. Jag har det så bra här som någon kan önska det är fem doktorer här i detta hospital och det är omkring 200 man som alla har lungsot mer eller mindre.
Jag får sluta för den här gången med en kär hälsning till eder alla teknar Lars Larsson.
Lars Larsson
Fort Stanton New Mexico USA
Anders och Erik satt i köket på Hindrikgården och tittade på varandra. Lillanders jagade Lillerik som tjöt av skratt och Helje Kerstin passade Berta så att hon inte skulle komma åt spisen.
– Vad säger far?
– Vad ska jag säga?
– Hur tror han att det går?
– Kommer det ett till brev, blir jag förvånad. Såg Erik? Fem doktorer på tvåhundra man som ligger och plågas av tuberkulos. Thors Lars håller masken, han vet att han är dödsdömd. Säg inget till mor.
– Nej.
– Jag är glad över att Erik, Kerstin och barnen är friska. Titta bara här i Malung, eller för den delen i Bollnäs, kyrkklockorna ringer oavbrutet för tuberkulosoffren.
Jag orkar inte tänka på det. Skulle vi inte ha haft oss en sup Erik?
– Nej far, jag ska gå ut i verkstaden.
Thors Anders gick ut och satte sig vid sommarbordet, han ställde halvlitern på bordet tillsammans med ett glas. Han hällde till kanten.
Efter en halvtimme kom Lillanders in i köket.
– Farfar gråter mor, kom med ut.
Helje Kerstin går ut och mycket riktigt, gamle Thors Anders Ersson sitter och gråter som ett barn. Kerstin ber barnen gå in samtidigt som hon ropar på Erik.
Erik och Kerstin sätter sig bredvid Anders. Kerstin har lilla Berta i knäet. Lillanders och Lilleriks nunor syns i fönstret.
– Hur är det far?
– Jo det ska jag säga Erik, det är som om någon hade satt kniven i mig. Jag lovade min bror vid hans dödsbädd, att jag skulle se till att barnen fick det bra. Nu är Erik död och Lars har bara en kort stund kvar. Varför lät jag honom åka till Amerika, varför?
– Allt rår man inte över far. Kom nu, så hjälper vi han upp, han får vila sig lite.
Lillanders och Lilleriks ögon var stora när deras far och mor leder deras farfar upp på övervåningen.
– Är farfar full, frågar Lillanders.
– Han är trött och var tysta nu, farfar skall vila.
Ingeborg och Marit kommer med bestämda steg på gårdsplanen och möts av Lillanders.
– Farfar är full.
– Nämen, jag har väl aldrig hört på maken, svarar Ingeborg och tittade på Helje Kerstin.
Lillanders tittade länge på sin mor och Ingeborg, liksom för att få det bekräftat, att farfar var full och därför hade varit ledsen. Men varken Kerstin eller Ingeborg säger något.
– Nej, nu skulle det vara gott med en kaffetår.
– Kaffetåren den bästa är.
– Det ska bli mina damer.
– Där hör hon Marit, vi är damer nuförtiden, kära hjärtanes.
Det blev kaffe i sommarsolen, det doftade ljuvligt från jasminbusken, floxen stod i full blom och man kunde riktig höra binas aktivitet. Grisarna bökade i backen och hästen gick i hagen och kastade med sin man. Nere på Åsbyvägen passerade en och annan från Myckelbyn.
– Jaså, gammelfar tog sig ett rus mitt i solen, började Ingeborg.
– Tja, sa Erik.
– Nog är det väl själva den.
– Lugn nu Ingeborg, vi har fått brev från Amerika igen och Lars är dålig.
– Det vet vi väl allihop att Lars är sjuk, men både jag och Marit är nyktra och ni också ser jag. Ja, ja, det är inte min sak.
Alla satt och njöt av tillvaron i solen vid Hindrikgården, då Ingeborg bröt den rofyllda tillvaron på sitt karakteristiska sätt.
– Nu ska jag säga er ett par sanningens ord, nu när varken Anders, Brita eller Lasbet Kesti är på plats.
Din far, var den skickligaste handlare jag såg under alla mina år i Hälsingland. Ett tag under 80-talet hade han lager både i Woxna, Järfsö, Los, Bollnäs, Ljusdal och i Färila. Han sålde dubbelt mer än mig, Marit och Olof tillsammans. Hade han byggt handelshus i Bollnäs, kunde de andra småkrämarna med sin lena händer kunnat hälsa hem och det vet de, än in i denna dag.
Men han fastnade inne på gästgivargården i perioder med sitt förbannade brännvin och hade det inte varit för Stråhle, hade han väl suttit där än.
Vad han än gör Erik, ge fan i brännvinet.
– Var far duktig?
– Ja, Thors Anders var ett namn att räkna med på vägarna och aldrig att han lurade någon, snarare kunde han pruta något till de allra fattigaste. Nu vet Erik och det här är en sak mellan han och mig.
Ingeborg hade en oslagbar förmåga, att med sin stämma och hållning, få släkt och vänner att förvandlas till åhörare. Småskvaller och tisslande om ingenting gjorde henne tyst, men när det gällde något av vikt, då klev hon fram, hela hon.
Ingeborg och Marit gick hem till sig och fram emot kvällningen hörde Erik och Helje Kersin hur det knarrade och stönade uppifrån övervåningen
Thors Anders Ersson, hade börjat nyktra till.
I april 1908 kom ett fjärde Amerikabrev.
Fort Stanton den 24 mars 1908
Älskade hemmavarande lef väl.
Jag får nu skrifva några rader till svar på ert bref vari jag ser att ni alla äro vid hällsan. Min häsla den är dålig och jag är ej mycket betre än då jag skref sist fast jag kommer mig någorlunda bra men jag är ganska vek för jag kan ej ej äta mycket fastän maten är nog bra men jag har ej någon aptit men hoppas att göra betre nu när det börjar att blifva sommar igen.
Jag skref till min syster Kerstin men jag har ej fåt något svar ännu. Jag har ej några nyheter att tala om utan här är det detsamma från en dag till en annan som där och andra kommer. Jag får nu sluta min skrift för denna gång med många hälsningar till eder alla.
Hälsa mina syskon och släktingar från mig
Wänligen Lars Larsson
Var snäl och sänd mig litet penningar igen för de är slut
som jag fick sist. Sänd det suma som sist och på deta samma viset så behöfver jag ej hafa något besvär att få dem.
Den 29 april föder Helje Kerstin sitt femte barn, han kommer att heta Olof. Ett friskt gossebarn med en liten svart tofs på huvudet.
Lasbet Kesti som hade som ovana att uppmärksamma alla om barnens utseende, kommenterade även Olof.
– Jaha, nu kom han då äntligen, en liten Thors Anders på pricken. Utan ett ärr i pannan förstås, men det hinns väl med.
– Visst är han fin, svarade Kerstin.
. Ja, det rättar väl till sig, svarade Lasbet Kesti.
– Skulle inte hon sätta på kaffe, sa Brita.
– Pojken har haft tur, eftersom han är lik mig, sa Anders.
Lillanders, Lillerik och Berta studerade Olof ingående, men det var Berta som dröjde sig kvar och var mest intresserad. Pojkarna sprang ut och ledde nu smältvattnet från gården ut mot Åsbyvägen. Thors Anders satt på farstubron och plirade mot solen.
Ingeborg skulle gå i första majtåget och var upp till Hindrikgården för att värva deltagare.
– Jag förstår att det är hopplöst, men är det någon som vill följa med att demonstrera på fredag?
– Får hon med sig Marit, undrade Anders.
– Nej.
– Det var bra det.
Frågan fick liksom inget fäste på Hindrikgården. Ingeborg gav upp och gick in för att se till Olof.
– Vad ska det bli av dig då lille pôjk?
– Han ska bli gårdfarihandlare, svarade Anders.
– Det ska han inte alls det, sa Helje Kerstin.
– Se bara till att han blir en bra karl, sedan får han bli det han vill.
Hindrik Olof Matsson och hans Tilda i Hanebo Bollnäs hade tidigare fått sitt andra barn. Olof Bertil var född redan den 27/2.
Det blev vårbruk igen på Hindrikgården, en sommar till på Backselen och potatisupptagning, lingonplockning och Anders plockade som vanligt sina hjortron i samband med att han städade ur fäbodstugan.
Allt gick sin gilla gång, men i Thors Anders gnagde oron, både om det som var aktuellt och något som låg långt bort i tiden och nästan inte hade hänt.
”Hur är det med Thors Lars i Amerika? Var det jag som var far till barnet som pigan Britta dräpte? Hur ska det gå med gården när jag är borta?”.
Det kom ett femte Amerikabrev i december.
Fort Stanton. n. mex. Den 17 november 1908
A Eriksson
Jag vill berätta för eder att er älskade bror samt Sjömannen Lars Larsson har dött i Fort Stanton new mecico den 9 november klockan 4 fyra efter ett långvarit
lidande af lungsot somna väl ned.
För att han och jag vi har lefvat tillsammans i ett tält i ett års tid så att jag vill låta er veta att han är död. Han var vid sinna fulla sinnen enda till dän sista minnuten. Mr. Lars Larsson blef begrafven den 10 november dagen efter sin död. Han vilar nu från alla sina plågor i ett främmande land new mexico.
Var god och skrif mig några rader till svar om ni har bekomit det här brefvet.
Min adräss är
Alfred Madison
marine Hospital
Fort Stanton n. mex.
U. S. america.
Sjömannen Thors Lars Larsson blev 31 år.
Thors Anders satt i köket, han tittade håglöst rakt fram.
– Det gick länge ändå. Det står fel i brevet, jag var inte hans bror, jag var hans farbror.
– Unga pojken, snyftade Brita.
– Det går väl inte att frakta lik över havet,
Anders konstaterade och ställde ändå frågan till sig själv.
Erik kom in från verkstaden.
– Är han död
– Ja, nu är det över, svarade Anders
– Tänk om han hade några barn, sa Helje Kerstin.
I januari kom ett sjätte Amerikabrev.
Fort Stanton. N. M.
Januari 6, 1909
Mr. Thors Anders Evisen
Asbyg, Malung Sweden
Dear Sir:- – Enclosed pleace find certicate of death in the case of Lars Larsson. You will please remit to me by International Post Office Money Order fifty-five (55c) cents to cover notary fees an postage.
Respectfully
H. S. Masterson
Passed Assistant Surgeon In Command.
– De ska få sina 55 cent, vad det nu är. Jag får gå till banken.
– Ja, ordna det där så fort han kan.
– Har de gravstenar i Amerika? Ingen vet vem han var.
– Det blev nog en fattigmansbegravning Anders, med ett enkelt träkors.
– Vi får hoppas att någon präst läste för honom.
– Ja, det får vi hoppas.
Livet på Hindrikgården fortsätter.
Thors Erik och Helje Kerstin berikade familjen med ytterligare två barn.
Ernst föddes den 18 februari 1912 och Elin föddes den 11 september 1914.
– Det är ungar var jag än tittar, pustar farfar Thors Anders. Nu får de räcka, de ska ha mat också.
– Visst är det härligt, skrattade Brita.
– Jo, jo, men nu räcker det. Jag måste tala med Erik.
– Det ska han inte alls det.
– Nähej och varför inte det då.
– För att det inte är vår sak Anders, så enkelt är det.
Nästan varje dag kom Marit och Ingeborg från Gärdet upp till Hindrikgården. Ibland hade de karameller med sig. Besöken var alltid populära hos barnen.
– Det är roligt att komma hit och hälsa på Helje Kerstin och barnen. Det händer alltid något här.
– Ja här skrattas och grinas det i omgångar och en gubbe som mig hänger inte med. Det är lugnast i verkstaden med Erik.
– Håller Anders på att tackla av? Jag och Marit hade tänkt en sista säsong som gårdfarihandlare med Thors Anders. Nu blir det alltså inget?
– Ingeborg är inte riktig, det har hon aldrig varit. Nej hellre går jag i ditt första majtåg, än att jag sätter mig bakom en häst i tjugo graders kyla för att ta mig till Jerfsö. Oj, oj, oj, vad man har frusit i sina dagar.
– Vi har frusit Anders, men vi har haft roligt också. Det är konstigt det där, det tråkiga glömmer man.
– Ibland. Nej, var har vi Brita, det skulle vara gott med kaffe.
Jordbruket var i full gång och i fähuset fanns det nu fem kor, en kviga, två kalvar, en häst, två grisar och ett par getter och sedan hönsen förstås.
Korna mjölkade bra, hela sextusen femhundrasjuttio liter förra året, betalningen från mejeriet var 12 öre litern.
Jordbruksfastigheten var taxerad till fjortontusen fyrahundra kronor.
Anders hade dessutom investerat i en ny plog och harv.
– Vi skriver över jordbruksredskapen till Erik, eller vad säger Brita.
– Det gör vi och kom ihåg att vi måste kompensera jäntan våran också.
– Det är klart.
Redan nästa dag skrev Thors Anders sitt gåvobrev.
Att Thors Anders Ersson och hans hustru Brita Matsdotter i Åsbyn i vår närvaro denna dag till sin son Erik Andersson bortgivit all kör och åkerbruksredskap som finnes i boet, ävensom 1 häst. Intygas.
Malung och Åsbyn den 31 maj 1915
Bevittnas: A. Eliasson BJ Bengtsson
– Tack far, då är det hög tid för mig att lära mig köra hästen då?
– Erik har alltid varit för snäll mot hästarna, de ska arbeta.
– Mjuk och fin med tömmarna far, då går de dit de ska.- Det är en fin häst. Den är född i Lillehammer och heter Gyldenlöve, men som han vet, köpte jag hästen i Lima.
– Jo, jag minns. Och med ny häst, ny plog och harv, menar far att jag ska utföra stordåd här på gården?
– Så var det tänkt och jag kommer att hålla ett öga på Erik.
Brita Matsdotter hade insjuknat under vintern och låg nu på övervåningen avmagrad, men med en svälld buk. Brita hade fyllt 72 år och var döende.
– Nu är det klart med jordbruksredskapen och hästen Brita.
– Det var bra det. Säg åt Erik att han snickrar en kista åt mig, den ska vara klar när jag dör. Lova mig det Anders.
– Hur hon pratar.
– Sedan vill jag att han ordnar, att vi får en familjegrav. Lämna plats för dig och Kerstin på stenen.
– Oroa sig inte för den saken Brita. Är det något mer jag ska tänka på?
– Han ska tänka på att vi har haft det bra Anders, bara det ska han tänka på.
– Det ska jag göra, älskade Brita.
Nu fick Anders tvungen ut och gå i Malung, utan ett ärende, men med mycket tankar.
”Ska jag berätta för Brita om pigan Britta Hansdotter och barnet som blev dräpt och att jag kanske var far till det barnet? Men det är minst tjugofem år sedan det hände. Är det inte onödigt nu, när Brita är dålig. Men sedan är det försent att berätta”.
Anders gick mitt på Åsbyvägen i tankar och höll på att bli påkörd av en cyklist.
– Se dig för gubbe.
– Förbannade ungdjävel.
”Jag måste berätta” och i samma stund som Thors Anders bara hade bestämt sig i tanken, kände han sig plötsligt på bättre humör.
– Var har far varit?
– Jag har varit ute och gått.
– Varit ute och gått?
– Ja, skulle det vara så förbannat märkvärdigt? Sköt han sitt!
Vid eftermiddagskaffet kunde inte Lasbet Kesti hålla sig.
– Jag hörde att far hade varit ut och gått.
– Ja, jag har varit ute och gått.
Från övervåningen hördes nu Brita.
– Anders, har han varit ut och gått?
– Det var ett förbannade tjat. Ja, jag har varit ute och gått.
Nu kunde inte Erik hålla sig något längre, han låg dubbelvikt av skratt. Hela köket skrattade, även de mindre barnen, även om de inte riktigt visste vad som var roligt.
Anders gick upp till Brita.
– Nu är jag ute och går igen.
– Snälla Anders, få mig inte att skratta, det gör ont.
Han ser lite blek ut, har det hänt något.
– Ja, men det var för länge sedan.
– Få höra nu, vad är det som plågar dig.
Anders berättade allt och detaljerat om pigan Britta Hansdotter och alla år av samvetskval och mardrömmar.
– Men snälla gubben, det där hade han behövt berätta för mig, för länge sedan.
– Tycker hon?
– Ja kära någon. Jag har vetat hela tiden att jag varit gift med Thors Anders Ersson och inte med något helgon.
– Nä.
– Hur känns det nu då?
– Bra.
Thors Anders maka Hindrik Brita Matsdotter dör mitt i sommaren 1915, efter att ha varit sjuk ett halvår.
Anders tog dödsfallet med fattning.
– Jag har sörjt färdigt och snart är det min tur
Året efter testamenterar ThorsAnders femtusen kronor till dottern Lasbet Kesti.
Anders var nöjd. År 1916 fyllde han 74 år och Helje Kerstin och Erik var i sina krafts dagar och det fanns en god slant på bankboken.
Anders sitter med sonen Erik inne i köket vid snickeriverkstaden.
– Det är en sak jag vill tala med dig om Erik.
Det handlar om dina barn.
– Jaha. ”Vad blir det nu då”.
– Under mina år som gårdfarihandlare, lärde jag mig att se skillnad på dräng och herremän, på slaktare och doktorer, på folk och fä och …
– Ja ja, kom till saken.
– Lillanders som är stor nu, har haft utmärkta betyg, både i folkskolan och fortsättningsklasserna. Han läser kvällskurser och det är huvud på pojken.
– Det vet jag.
– Jag har pratat med Lillanders och han vill läsa vidare.
– Det är bra.
– Det finns en skola i Lund som han vill gå på.
– I Lund? Det var inte nästgårds direkt.
– Nej och det är bra och skolan har rekommenderats av Höglander i Falun, han i Borgerliga valmansförbundet.
– Vad jobbar han med?
– Han är rektor. Nu tar jag hand om kostnaderna för skolan och inackorderingen i Lund. Det är så det är nu. Lillanders har papperen klara och han behöver målsmans underskrift.
– När börjar de, på skolan menar jag?
– Till hösten, ansökningen ska vara inne senast den 15 maj.
– Vill pojken och far är beredd att betala, ser jag inga hinder.
Lillanders blev antagen till Lunds Privata Elementarskola höstterminen 1916.
Han ordnade själv en studentbostad hos en bonde i Lilla Råby, i närheten av Lund.
Helje Kerstin och Erik var tacksamma mot Thors Anders, men vad skulle Lillanders ända till Lund att göra?
Mitt i flyttbestyren kommer Marit och Ingeborg inspringandes i köket och skriker
– Olof är död, Olof är död.
– Sätt er ner för guds skull, vad säger ni?
– Olof är död, Tilda hittade honom ute på gården.
– Jamen.
– Han mådde illa och sedan gick han ut och dog.
Sedan följde kaffe och mera gråt. Thors Anders och Erik gick ut.
– Det är mitt i sommaren, vi måste få hem kroppen. Erik, lyssnar han med järnvägen.
– Ja, det gör jag redan idag.
Thors Anders återvänder in i köket.
– Hur blir det med Tilda och barnen?
– Hon vill bo kvar, snyftade Ingeborg.
– Vi får väl se. Olofs kropp ska hem, han är född här på gården och ska begravas i Malung.
Sedan gick Thors Anders ut och gick igen.
Nu pågick allting samtidigt, den där sommaren 1916.
Lillanders hade flyttat till Lund.
Helje Kerstin, Lasbet Kesti och Berta var i Backselen
Thors Erik och Thors Anders hade tagit tåget till Brintbodarna, där Hindrik Olofs kropp kom i en provisorisk kista från Bollnäs. De fick lasta ur kistan själva, för att det saknades personal på Mora-Vänerns järnväg.
Sedan fick de lyfta upp kistan på en öppen vagn till Malung. Erik och Anders satt på kistlocket, hela vägen till Malung.
Erik gick därefter till Åsbyn och hämtade häst och kärra, för att sedan köra Hindrik Olof Matsson till Hindrikgården och lyfta över kroppen i Eriks nygjorda kista, allt under överseende av kyrkvaktmästaren.
Barnen var hos Marit och Ingeborg på Gärdet.
Kistan lyftes sedan in på en sval plats i fähuset, bredvid betorna Thors Anders låste dörren.
Den nyblivna änkan Tilda Matsson kom några dagar senare med de minderåriga barnen Berta Kristina och Olof Bertil från Bollnäs till Malung för att vara med på begravningen. De övernattade hos Marit och Ingeborg på Gärdet.
När allt var klart och över sa Thors Anders.
– Var är alla karlarna, när man behöver hjälp? Är det ingen som begriper att man är gammal.
– De är döda far. Först din bror Lars, sedan Gråbergs-Per, sedan din brors bägge söner Erik och Lars, sedan Niss Jonas, Rickman klämde sig mellan två vagnar och är krympling och Olof kan knappast bära sig själv. Sedan är Lillanders i Lund.
– Dör jag, är ni en man kort.
– Far, han är som han är.
– Ja och nu är det försent att ändra på det. Ska vi ha oss en sup Erik. Vi sätter oss vid sommarbordet.
– Jag hämtar glas.
Sommarnattens måne kunde efter en tid blicka ner på två hemmansägare, som sov tungt i närheten av sommarbordet. En katt sågs gå en omväg kring herrarna.
Kvinnorna kom hem från Backselen och barnen skulle till skolan, utom Ernst och Elin.
Kornet skulle skördas, potatis och rovor skulle upp. Anders skulle städa ur fäbodstugan och plocka hjortron, men den här gången satt han bara vid tömmarna och lät Helje Kerstin och Eriks söner Erik och Olof sköta städning och hjortronplockning.
– Å hå ja ja, det blir kanske sista svängen till Backselen.
– Vad säger farfar?
– Jag säger att jag är gammal.
– Farfar är alldeles skrynklig och sedan har han något konstigt i pannan. Händerna är också krokiga.
– Tycker ni att jag ser otäck ut?
– Nej, sa Erik.
– Lite, sa Olof.
– När ni blir lika gamla som jag, blir ni också skrynkliga och krokiga.
– Blir vi?
– Ja det blir ni, men då är jag död och slipper se hur otäcka ni ser ut. Är det otäckt?
– Nej, sa Erik.
– Lite, sa Olof.
Det blev en dålig potatisskörd och Thors Anders kände nu ett sting från förr. Innan han kom på, ”vi kan köpa mat”.
Det blev 1917 och Ingeborg var i politisk högform.
– I år väljs Fredrik Aarnseth in i andra kammaren, sanna mina ord.
– En rallarhalva in i riksdagen, finns det inget riktigt folk?
– Han är på riktigt. Det måste finnas något mera än kyrkan och kungen Anders. Upp till kamp!
– Jag får vara glad om jag tar mig ur sängen, det är en kamp i sig. I år tror jag att jag ska rösta på Bondeförbundet.
– Har han övergett Allmänna valmansförbundet?
– Vi får se vad jag överger.
I februari fick den gamle hemmansägaren och gårdfarihandlaren brev från Kopparbergs län Borgerliga Valmansförbund:
Herr Hemmansäg. Thors Anders Ersson Åsbyn Malung.
Som ni väl vet, ha vi i år val till riksdagens andra kammare. Därför rusta de förenade vänsterpartierna väldiga och komma under valagitationen alldeles säkert att använda kristidens alla vedervärdigheter som plattform för sina angrepp på de moderatas politik.
De samhällsbevarande måste därför enigare och kraftigare än tillförene slå vakt kring de strävanden, som gå ut på att med alla lojala medel befrämja en obrottslig neutralitet och den politik, som vill bevara de fäderneärvda rättigheterna åt landets innevånare samt leda nationens utveckling efter sunda principer.
Att härtill kommer att krävas mycket och energiskt arbete och stora, såväl personliga som ekonomiska uppoffringar är en given sak.
Därför hemställer vi vördsamt till Eder, att Ni måtte stödja vårt planerade valarbete genom att teckna ett bidrag på medföljande blankett N:o 562 samt därefter insända densamma och beloppet till oss.
Med utmärkt högaktning. August Ernfors.
– Vad är det där?
– Ett tiggarbrev.
– Det vore väl bättre att de kom hit och hjälpte oss med slåttern.
– Erik, det är herrar, fina herrar, som jag en gång trodde på. Nu vet jag vet varken ut eller in. Hjälp mig Erik, visst måste vi ha kyrkan, jorden och kungahuset?
– Far får fråga Ingeborg, jag vet inget om politik.
– Nej, nej, inte Ingeborg. Hon har fått för sig att fruntimmer ska rösta.
– Det tycker jag också.
– Jag går och lutar mig en stund.
Thors Anders förstod sig inte på den nya tiden och i Ryssland hade skett en revolution. ”Ett samhälle ska byggas sakta med givna principer, hur skulle det se ut om en dräng skulle bli statsminister?”
Hindrikgården hade fått el och det var ljust som mitt på dagen, även fast det var kväll i stugan. Thors Erik såg nu att slöjda och snickra i verkstaden, även under de mörka vintermånaderna. Till och med hästen och korna stod där i skenet av elektriskt ljus.
– Jag undrar om det är bra med ljus hela tiden? Jag tycker jag ser sämre i mörker numera.
– Det är den nya tiden far och inget att oroa sig för.
Det satt nu en lampa i farstun, bredvid spegeln och varje gång Anders tittade sig i spegeln, tänkte han ”Vore det inte för ärret, skulle jag knappt känna igen mig själv”.
Helje Kerstins och Thors Eriks barn växte och Thors Anders blev den gammelfar på gården som gick omkring och muttrade och var otålig. Ibland gjorde öl – och brännvinsintaget han oregerlig och ilsken. Thors Erik och Lasbeth Kesti försökte ibland tala förstånd med sin far. Efter den gången Thors Anders ville visa köket för hästen, hade de ett samtal vid sommarbordet.
– Snälla far, han skrämmer barnen. Ge fan i brännvinet nu, han är för gammal och det blir bara tokigt.
– Ni ska veta att jag vill dö. Sedan Stråhle och Brita dog, har det bara varit saknad. Hade det inte varit för er, hade jag tagit bort mig själv.
– Tok, hur far pratar.
– Jag kommer ihåg när ni var små och Brita och jag var förälskade. När jag var på handel i Bollnäs och det gick bättre och bättre. Jag minns 10-öres ciggarrerna i cigarrautomaten på järnvägshotellet vägg. När jag vann i armbrytning i huggarlägret i Hamra. Jag mins när jag levde, hör ni vad jag säger Kerstin och Erik?
– Vi hör far.
– Jag har gjort så gott jag kunnat, även de gånger det har blivit tokigt.
– Vi vet det också far.
Thors Anders Ersson dör på Hindrikgården den 6 juli 1929, 86 år gammal.
Från himmelriket hör man nu två tydliga röster.
Först Hindrik Brita Matsdotter
– Herregud Anders, han är hemma.
Sedan Lars Stråhle.
– Jaha och här kommer det en redig Malungskarl ser jag, fy fan vilken fin skinnrock han har på sig.
Slut.
