Forts,
Tåget kommer in på spår 2 och det är mycket folk i rörelse, de har kostat på sig en 2:a klass biljett.
– Ska jag åka till Stockholm en gång i livet så jag sitta som en gårdfarihandlare, skrattade Anders.
– Man kanske skulle börja sälja på tåg, sa Olof.
– Så tankspridd som han är, så skulle Olof glömma att kliva av före Sundsvall, kontrade Ingeborg.
– Usch hur det skakar, ska de det, frågade Erik som var lite blek.
– Erik får fråga Ingeborg, hon känner en lokförare.
– Det är helt normalt, lokförare Lundén skakar också sådär.
Sällskapet från Åsbyn i Malung skrattar nu så ljudligt, så att hela vagnens resenärer vänder sig om för att se vad som var på gång.
Efter järnvägen ner till Kilafors, så satt Thors Anders och pekade och upprepade.
– Där har jag varit.
– Och då skulle ni ha varit med.
– Där köpte dom fyra ur, vad dom nu skulle med de till.
Tåget passerade Kilafors och tog sikte mot Ockelbo, som för resenärerna var okända trakter och kommentarerna ändrade karaktär.
– Där har dom inte fått upp potatisen än.
– Små gårdar, precis som hemma.
– Såg ni hästen, det var en mager stackare.
Holmsveden och Lingbo passerades och när de kom fram till Ockelbo, så var det tio minuters uppehåll.
Sällskapet gick ut på plattformen och sträckte lite på benen. Thors Anders var intresserad av järnväg, ett intresse som väcktes när han såg hur de tyska baningenjörerna höll på med sina instrument i godsmagasinet i mitten på 70-talet.
– Det där spåret måste gå till Dalarna, till Linghed, sa Anders.
– Vart går det där då, frågade Ingeborg.
– Det går till Storvik och till Krylbo.
”Jag undrar var Wij bruk ligger” tänkte Anders, när tåget sakta lämnade Ockelbo station.
– Nu är det inte långt till Gefle, sa Anders, som nu hade tagit på sig reseledarrollen.
– Hinner vi äta i Gefle, frågade Erik och Olof i mun på varandra.
– Vi har en timme på oss, svarade Anders.
Ingeborg och Erik hade en hemlig överenskommelse, nämligen den att se till så att Thors Anders så långt det var möjligt, skulle hålla sig nykter under resan och vistelsen i Stockholm. Det var en utmaning, de visste de.
Sällskapet skulle byta tåg i Gefle och Anders minns när Stråhle berättade om den ödesdigra branden där för många år sedan ”hur ser det ut nu”
Tåget rullade in i Gefle och folket från Åsbyn trängdes vid tågfönstret för att kunna se.
– Oj vad fint.
– Till vänster har vi havet.
– Men vilket vackert stationshus.
– Av branden syns det ingenting.
De beslöt sig för att äta inne på järnvägsrestaurangen.
Alla fyra beställde strömming med mos och till det en pilsner.
– Nu skulle det sitta fint med ett par supar, föreslog Thors Anders.
– Tag in en till pilsner Anders, sedan kan vi gå en kort promenad innan vi kliver på tåget, svarade Ingeborg.
– Jasså, är det ransoneringstider sa Anders och gav Ingeborg blicken.
Tåget rullade ut från Gefle i riktning mot Skutskär och Anders slumrade till. Han drömde återigen om dramat när pigan Britta kom springandes mot honom blödande och i panik. Han vaknade med ett ryck när folk trängdes i vagnen.
– Var är vi?
– Vi är i Skutskär, sa Olof.
– Fan, jag skulle behöva pissa.
– Det finns ett dass i andra vagnen, upplyste Ingeborg.
Väl inne på vagnsdasset och efter uträttat behov, så tog Anders fram stålkammen och tittade sig själv i spegeln ”det är som om ärret framträder, när jag tänker på Britta och Stråhle” tänkte Anders.
De reste nu som i en dröm, såhär långt söderut hade dom aldrig varit. Storögda imponerades de av den vidsträckta Uppsalaslätten. Resenärerna som rörde sig vid stationen i Uppsala var uppklädda och de såg också en hel del studenter, vilket de aldrig hade gjort tidigare.
Anders började känna sig osäker ”var det verkligen en god idé att åka till Stockholm” tänkte han, men sa inget. Ingeborg var på sitt vanliga humör.
– Stäng munnen Erik, du ser ju inte klok ut.
– På tal om stängda munnar, svarade Erik.
– Kommer vi att få se slottet, frågade Olof.
– Ska du fråga mig om det, snäste Anders.
Det som från början hade känts som en spännande och trevlig utflykt, hade nu förbytts till nervositet, osäkerhet och en viss irritation.
– Fan, jag skulle ha stannat hemma, utbrister Anders.
– Det är försent att vissla när läppen är borta, svarade Ingeborg. Som i den här stunden var den som bäst kunde behålla det lugna humöret.
Olof var ansvarig för hotellbokningen och hade bokat ett rum med extrasängar på Hotell Continental mitt emot Centralstationen. Nära och bra.
Tre nätter var beställda.
När de kom fram till Stockholm, hade det blivit sen eftermiddag. I den stora ankomsthallen så hängde det stora affischer på och om den ”Allmänna konst och Industriutställningen”. Stadsbuden ryckte i resesällskapets väskor och frågade vart de skulle, restauranter och caféer basunerade ljudligt ut sina erbjudanden, tidningspojkar skrek ut sina budskap och inget i övrigt kunde inte heller förknippas med något i Åsbyn Malung. Erik såg hur vilsen och blek Thors Anders blev.
– Kom far, vi går ut här och tar oss lite luft.
Hästskjutsar och spårvagnar skramlade förbi utanför centralstationen.
Erik, Olof, Ingeborg och Anders satte sig på en ledig bänk utanför centralstationen och pustade ut.
– Olof, var ska vi nu.
– Om du tittar rakt fram Anders och på den där husfasaden, så står det Hotell Continental, dit ska vi.
– Bra, då går vi.
– Nej, nu sitter vi här en stund, kopplar av och studerar gatulivet, sa Ingeborg. Ha, ha, ha, titta på de där. De är nog också i Stockholm för första gången. Oj, det var nära.
– Nära.
– De höll på att bli överkörda av ett gatutåg.
– Det heter spårvagn Ingeborg, sa Erik.
– Hej vart ska ni, frågade ett stadsbud.
– Över gatan, svarade Anders.
– Jag tar väskorna för femtio öre.
– För femtio öre?
– Ja.
– Aldrig i livet.
De gjorde sig hemmastadda på hotellrummet och enligt Anders fickur var klockan 19.15.
– Jag tar gärna en promenad och tittar var utställningen är, sa Ingeborg
Olof och Erik var överens med Ingeborg
– Vi följer med. Ska du med Anders?
– Nej, jag är trött.
Hotellportiern beskrev vägen.
– Tag till vänster och gå rakt fram till strömmen och sedan följer ni vattenlinjen till vänster ända fram till ni ser utställningen. Den går inte att missa.
– Tack så mycket. Kan man se slottet på vägen dit?
– Ja, man kan se slottet.
Det var en fin septemberkväll och de gjorde som portiern sa. Kring kajerna låg pråmar och mindre fartyg, gods lassades av och på. Stora kolsäckar bars fram till en stor kärra och det var mycket folk i rörelse kring båtarna. På andra sidan gatan spatserade herrar med hög hatt och käpp och kvinnorna hade stora hattar med fjädrar i.
– Vi står på rätt sida gatan, sa Ingeborg. Här är arbetarklassen och där är överklassen.
– Det skulle inte far tänka på, sa Erik.
– Jag vet, svarade Ingeborg.
– Ska vi inte gå över till andra sidan ändå, här är ju så stökigt, sa Olof.
– Gör som ni vill, här går jag.
Över vattnet kunde man se slottet och allt kändes som ett stort äventyr. Väl framme vid entrén till utställningen kunde man läsa att Oscar II firade tjugofem år som regent och att inne på området fanns det fyra tusen utställare
– Tänk, här vi, det känns overkligt, sa Erik.
– Att vi hittade, sa Olof.
– Kommer vi vilse, då går jag och frågar Annas far på slottet, sa Ingeborg.
– Sluta nu Ingeborg, säg nu vem som är far till Anna.
– Det är en drängslarver från Färila, men inte ett ljud till Anders, lova mig det.
– Vi lovar.
Väl hemma på hotellet igen, så knackar Ingeborg på dörren till deras rum. Inte ett livstecken. Har Thors Anders somnat?
Ingeborg går ner till hotellportiern och ber om en nyckel. Rummet är tomt och klockan är 21.30.
– Han har inte gått ut ensam i Stockholm, så väl känner jag min far, säger Erik.
– Var är han då, frågar en märkbart upprörd Ingeborg.
– Vi går ner i restauranten.
Där sitter Thors Anders Ersson märkbart berusad i en livlig konversation med en man från Åstorp
– Han är från Skånes Åsbyn, nämligen Åstorp, säger Anders och Malungsmålet liksom gungar fram.
– Kom nu far, det är en dag i morgon också, säger Erik.
– Jag har berättat för skåningen här om hedersmannen Stråhle, hörde ni det, om Stråhle.
Innan alla somnade hade Thors Erik tagit av sin fars skor och den gamle gårdfarihandlararen hade ljudligt deklarerat att ”det var roligt att vara i Stôckhôlm”.
När Anders, Erik och Olof vaknade, så var Ingeborg redan uppe.
– Vad gör hon uppe så tidigt.
– Jo det ska jag säga er mina herrar, maken till snarkningar har jag då aldrig upplevt. Om det finns den minsta möjlighet att ordna ett eget rum för mig, en värnlös kvinna, så tar jag den.
– Så farligt kan det väl ändå inte vara?
– Jag sover hellre på ett fabriksgolv, om ni förstår vad jag menar.
Ingeborg ordnade ett eget rum för sig och efter frukost så tog sällskapet sikte på Djurgården och utställningen.
– Har Anders biljetterna?
– Jag har dom i innerfickan.
– Tror han att det blir problem, det står ju Anders namn på alla fyra biljetterna?
– Det har vi vetat hela tiden. Lugn, det här ordnar jag.
Väl framme vid entrén visar Thors Anders upp sin fyra fribiljetter.
– Att tre av er kan heta Thors Anders Ersson är inte min sak att avgöra, men att frun där heter Anders har jag svårt att tro.
– Vi har åkt långt och vi har sålt mycket av de varor vi köpt av dessa firmor som finns återgivna på biljetten, så om herr entrévakten ursäktar, så är mitt namn Anders blott för en dag, sa Ingeborg och klev bestämd in på området.
– Ja, ja, stig på då, sa entrévakten.
– Vi börjar med kaffe, sa Ingeborg, helt obekymrad av vad som nyss blivit sagt vid entrén.
Olof hämtade fyra stora programblad i ett ställ.
– Vad får det lov att vara, frågade en servitris på dalmål.
– Fyra kaffe och en mjukbulla var, svarade Ingeborg.
– Det ska bli, går det bra med en varsin kardemummabulle?
– Det blir bra.
– Är sällskapet från Malung?
– Hörs det, frågade Erik.
– Ja, det hörs. Själv är jag från Nås och heter Sonja.
Det var ingen stress den här dagen och Sonja satte sig en stund vid bordet hos sällskapet från Åsbyn, det visade sig att de hade en del gemensamma bekanta.
Några Malungsflickor jobbade nämligen på cigarr – och tobaksfabriken i Nås.
I programbladet fanns en karta och en förteckning över utställarna.
– Leta efter FM Mattsson Erik, jag ser så dåligt, sa Anders.
– Dom ska vara i den stora industrihallen, jag kan följa med far dit.
– Innan vi skiljs åt, så bestämmer vi att vi träffas utanför entrén kl. 15.00. Är vi överens, Ingeborg, Olof, frågade Anders.
– Ja.
Anders och Erik klev in i den gigantiska industrihallen ritad av Ferdinand Boberg.
– Herregud Erik, här har du framtiden. Jag har väl aldrig sett på maken och då har jag ändå upplevt masugnen i Siljansfors, skrockade Anders.
– Undrar om det är så här det ser ut i Amerika, fick Erik ur sig.
Erik och Anders letade sig fram till en skylt där det stod FM MATTSSON ÖSTNOR MORA SWEDEN.
Thors Anders gick fram till disken.
– Hej, träffas Frost Matts?
– Vem kan jag hälsa ifrån?
– Han kan hälsa ifrån Thors Anders Ersson från Malung.
– Ett ögonblick.
– Jävla fjant, sa Erik tyst.
– Vänta här ett ögonblick, så kommer Frost Matts snart. Får jag bjuda på aperitif.
– Ja, svarade Anders.
– Vad är det för något, viskade Erik.
– Det får vi snart reda på.
Efter en stund dyker Frost Matts upp
– Men är det inte självaste Thors Anders, en av de bästa och trognaste försäljarna jag har haft och vem har du med dig.
– Det är min son Erik.
– Två stiliga Malungskarlar, så förbannat roligt. När var det vi träffades första gången Anders?
– Det är drygt trettio år sedan. Jag tittade in i verkstaden våren -67.
– Titta på oss nu. Ingenting av det här du ser nu, hade funnits om det inte hade varit för oss Anders. Eller hur Erik?
– Jo, nej menar jag.
– Jag är här för att plocka ihop lite av våra grejer. Han vet, utställningen stänger om ett par veckor och då ska hela hallen monteras ned och upp till Dalarna.
– Till Dalarna?
– Ja, det är inte klokt. Erik Johan Ljungberg, han som driver Domnarfvets Jernwerk har köpt hallen, för att sätta upp ett pappersbruk i närheten av Jernwerket.
– Tänk vilka tider det har blivit.
– Jag är 58 år nu och det här får bli den sista utställningen jag är med på, det tar på krafterna, trots att jag har duktiga medarbetare. Nej, det här går inte, får jag bjuda Anders och Erik på middag ikväll?
– Det vore trevligt, men vi är i sällskap med två till, syskon till min hustru.
– Inga problem, var bor ni.
– På Hotell Continental.
– Jo, jo, fint ska det vara. Jag hämtar er utanför kl. 19.00. Vi ses då.
– Erik, vi går ut.
– Ja far.
– Det är inte klokt, Frost Matts ska bjuda en enkel gårdfarihandlare med sällskap på middag. Fan, nu måste jag ha en riktig sup, efter den där parfymen vi fick.
– Far, är det en så bra idé?
– Det är den bästa idén jag kan komma på just nu.
Kl. 19.00. kom Frost Matts till Hotell Continental och utbrister
– Nu går vi till Grand Hotell och äter smörgåsbord. Vill ni ha mer än två supar, så får ni betala själva. Jag har beställt bord. Följ efter mig.
– Kan man gå såhär, frågade Ingeborg. Som hade satt på sig en ljusblå blus, en grå veckad kjol och en vit väst
– Det går utmärkt.
Sällskapet från Åsbyn lät sig väl smaka. Thors Anders och Frost Matts var upptagna i samtal om gamla tider och skrattade, mest hela tiden.
Ingeborg satt och beundrade festsalens blomdekorationer och viskade efter en stund till Olof.
– Täck mig, så ska jag nypa några skott.
– Så förbannat typiskt, precis i samma stund som man lugnat sig något, då ska hon …
– Schh, följ med här.
Erik njöt av maten och smickrades något av den ivriga uppvaktningen från de kvinnliga servitörerna.
– Vill min herre ha en till öl?
– Säg bara till om ni önskar dessert.
– Önskas det kaffe och avec?
Thors Anders beställde in två extrasnapsar.
– Det minsta jag kan göra för att återgälda Frost Matts generositet är att bjuda honom på en sup.
– Nej tack Anders, det har varit en lång dag och jag ska dra mig hemåt. Sitt för all del kvar och tack för en trevlig afton.
– Sitt nu kvar en liten stund, vi behöver inte ta rygg på Frost Matts, sa Anders.
– Här har jag två blomskott, säger Ingeborg.
– Man får vara tacksam, det blev i vart fall ingen boxningsmatch, sa Anders och såg sig om.
– Nej nu går vi, sa Olof.
– Lugn, jag har en sup kvar. Är ni andra klara.
– Jaa.
Mätta, dästa och salongsberusade stod fyra Malungsbor utanför Grand.
Folk rörde sig i vimlet, spårvagnar och hästskjutsar passerade, vid kajerna var det nu lugnt och man hörde vågskvalpet mot skrov och kaj. De insuper atmosfären och känner sig översköljda av intryck.
– Nu går vi högerut och följer kajkanten och sedan tar vi höger igen där framme, då är vi snart framme vid Hotell Continental, säger Anders.
– Vi kom den vägen Anders, svarade Ingeborg.
– Ja just ja, det gjorde vi.
Två dagar senare kliver sällskapet av vid Bollnäs station, Stockholmsäventyret var över.
Olof och Ingeborg går upp till Marit och Olofs hem i Säfverstad och Anders och Erik tar in på Gästgiveriet.
– Nämen det var inte igår Thors Anders. Hur är det med vargdräparen och finnmarkens mästare i armbrytning, frågade Johan Larsson.
– Jo tack, vi är på väg hem från en utställning i Stockholm.
– Där ser man, där ser man. Du får ta ditt gamla rum och han där?
– Jag och Erik delar rum.
Anders och Erik kom hem till Hindikgården, till de sina. Både Hindrik Brita Matsdotter och Helje Kerstin tyckte det var skönt att ha karlarna hemma.
– Hur var det i Stockholm Anders, frågade Brita.
– Jovars, det var annorlunda, mycket folk och skitigt.
– Vi åt på Grand Hotell, det hette smörgåsbord mor, förklarade Erik.
– Fick ni ingen mat?
– Vi har inte svultit och Ingeborg fick ett eget rum.
– Fick hon?
– Ja, hon påstod att vi snarkade.
– Ha, ha, ha. Träffade ni någon hemifrån?
– Ja, en jänta från Nås.
– Jaha.
– Vi såg det nya riksdagshuset och slottet mor.
– Var det stort?
– Större än vad mor kan föreställa sig.
Det blev inte så mycket mer sagt om Stockholmsresan och Anders var trött.
Brita och Anders bodde nu på övervåningen och där bodde nu också Ingeborgs Anna, medan Ingeborg var i Bollnäs. Nere huserade Helje Kerstin och Erik precis som det var överenskommet efter det att sonen Anders blev född.
Brita hade hela tiden sysselsättning, med matlagning, tvätt, lite barnpassning, städning och naturligtvis djuren. Under vinterhalvåret gick Anders som vanligt omkring på gården som en osalig ande, rastlös, frustrerad och med en känsla av att vara i vägen. För gammal för gårdfarihandel, för gammal för några rejäla tag i skogen och alla tycktes klara sig utan honom, så var känslan. Botemedlet och medicinen mot den upplevda otillräckligheten var buteljerad.
– Jag blir tokig. Ska jag gå här som en tomte och bara vänta på att Erik behöver någon som håller i ett trästycke i verkstaden ett par gånger om dagen?
Jag vill göra någon nytta!
– Om han höll sig nykter, kanske han skulle få tillbaka den riktiga arbetslusten, fräste Brita.
– Jamen vad fan.
– Anders skulle behöva se över seldon och alla våra jordbruksverktyg, se till så att allt blir klart till vårbruket. Dessutom börjar matkällaren se för eländig ut.
– Det är för kallt för att hålla på med det nu.
– En del av det jag nämnde kan han göra inne i Eriks verkstad, om han orkar.
Ingen räknade riktigt med Anders något längre och om något år så fyllde han sextio.
Ibland kom inte Anders ner från övervåningen förrän mitt på dagen. Ofta blev han sittandes i sängen och bläddrade i gamla brev från Brita, när han var i Bollnäs, Woxna eller Jerfsö. Kärleksfulla berättelser om vardagen på Hindrikgården och en illa dold önskan om att han skulle komma hem så fort det gick. Han såg också när breven ändrade karaktär och enbart blev rapporter om det som måste berättas.
Han förstod först nu, hur de långa vintrarna hade tett sig för Brita och hur hon succesivt, för att stå ut, varit tvungen att skaffa sig ett hårt sinnelag och ett visst avståndstagande till Anders.
Nu var han tillbaka, men allt kunde inte ställas tillrätta, tiden hade präglat både Anders och Brita.
Äktenskapet led av förhårdnader, förhärdnader och när Brita flydde in i vardagssysslor, så gick Anders undan med sin flaska.
När Anders blev gråtmild och sentimental, så blev Brita hård som flinta.
En dag så släntrade Anders in i köket på verkstaden med sin halvliter i fickan och i samma stund som han skulle hälla upp en sup så avbröt Erik honom
– Ställ undan den där jävla flaskan, far fördärvar sig.
– Det vore lika bra att jag gick i älven, ingen behöver mig här något längre.
– Vad är det för dumheter. Ska inte lillpojken ha någon farfar? Ska inte jag ha någon far? Vem ska köra hästen till våren?
– Erik klarar sig.
– Men Lillanders då och Lars och Annas barn som du är förmyndare åt?
– De är snart stora, tiden går fort Erik, kom ihåg det.
Livet är en svinblink.
– Flaskan tar jag hand om. Kom nu, far behöver kaffe.
Början av 1900-talet.
Thors Anders går igenom både hans kännedom och sina förmyndarpapper för hans avlidne brors sju barn.
Erik född 1875, finns nu i Hanebo Bollnäs, där han är gift med Lisbet Marit Matsdotter. Han var svårt sjuk i tuberkulos och paret var barnlösa. Erik hade jobbat som skinnare precis som sin far.
Lars född 1877, befinner sig troligtvis i Amerika, om han överlevde resan. Inga livstecken har synts till sedan han lämnade Hindrikgården i juni 1893
Brita född 1880, bodde nu i Stockholm och arbetade som strykerska
Kerstin född 1880, bodde nu hos sin morbror Olof i Bollnäs och i samma hus bodde också moster Marit.
Karin född 1884, bodde hos Verner Matsson på Hobacken i Tällbyn och jobbade som piga.
Anna född 1884, bodde hos Lars Jonell i Myckelbyn och arbetade som piga.
Maria född 1886, bodde hos Mur Karin och Bengtlars Erik och jobbade som piga.
Thors Anders hade sedan hans bror och dennes hustru avlidit i början på 90-talet noga fört bok för barnens räkning och snart var det bara tre som var omyndiga.
– Det är tuberkulosen som tar dom Brita.
– Så kan han väl inte säga, det är ju bara Erik som är sjuk.
– Dom har fått det med sig hemifrån, sanna mina ord.
– Det där vet vi inget om.
– Sanna mina ord och glöm inte vad jag har sagt.
– Jag är inte den som tänker ta ut döden på Lars och Annas barn i förskott.
Det hade blivit ett nytt sekel och för Brita och Anders kändes det nästan lite högtidligt. Erik och Helje Kerstin skulle bli föräldrar igen, den här gången hade Kertin haft en besvärlig graviditet, med illamående och så här i slutet också känning av foglossning. Erik hade precis som förra gången nött på stigen mellan verkstaden och gården.
– Hur går det Kerstin?
– Hur mår hon?
– Ar allt bra Kerstin?
– Jag och Erik har sett framtiden, den såg vi på utställningen i Stockholm -97, eller hur Erik.
– Det är sant far.
– Jag har också sett framtiden, svarade Brita.
– Var då?
– Här i Åsbyn -97 Thors Anders Ersson.
– I Åsbyn?
– Ja, i Åsbyn. Han står bredvid dig.
– Så är det, Lillanders är framtiden och snart ska han få ett syskon. Kom till farfar då, ohoj.
Thors Anders hade hållit sig nykter ett par månader nu och det märktes på humöret och orken.
På våren 1900 föddes Thors Erik och Helje Kerstins dotter Anna Cecilia. Födseln gick bra men flickan var så liten och slapp. Prästen Hedvall hade ett par dagar efter födseln varit till Hindrikgården och välsignat flickan på Britas begäran.
Anders gick mest omkring och svor. Erik var ledsen, medan Helje Kerstin gjorde allt för att flickan skulle få i sig mat.
– Vi ska klara henne. Lyssnar du på mig Erik?
– Ja, jag lyssnar.
– Men säg något då, skrek Kerstin.
– Vad ska jag säga.
– Erik kan väl säga att det kommer att gå bra.
Nu hade Lillanders krypit upp i sin fars knä och tittade oroligt på honom. Far och mor hade ju aldrig skrikit åt varandra tidigare.
– Snälla Kerstin jag kan inte säga att det går bra, hur gärna jag än vill. Vi är beroende av guds vilja.
– Guds vilja? Jag begriper inte varför mor din släpa hit Hedvall.
– Lugna sig Kerstin, vi får hoppas på det bästa
Kerstin lutade nu huvudet mot Eriks axel och grät ljudligt.
Lillanders torkade sin mors tårar.
Anna Cicilia blev bara två månader och hennes far snickrade nu på en liten barnkista. Helje Kerstin blev tillfälligt stum sedan dottern dött. Brita skötte sysslorna på gården som vanligt och Anders satt inne i Eriks verkstad och suckade ljudligt. Labet Kesti var nu mest i Hindrikgårdens kök och pysslade, samtidigt som hon höll ögonen på Helje Kerstin.
– Det är för djävligt Erik, sa Anders.
– Kerstin är frisk och vi ska ha fler barn sa Erik, samtidigt som han knöt nävarna så att knogarna vitnade.
– Du behöver en sup, sa Anders.
– Nej nu jävlar, säger du sup en gång till, då kastar jag ut dig din jävla tratt, skrek Erik och reste sig häftigt.
Eriks utbrott mot sin far var så oväntad, så att hela familjen plötsligt stod på gårdsplanen. Thors Anders kom ut från verkstaden, blek om nosen. Han gick förbi alla, utan att säga ett knyst och direkt upp på övervåningen. Erik syster Lasbet Kesti skrattade, samtidigt som hon såg ut att kämpa mot gråten.
– Det var inte en dag för tidigt, äntligen sa Erik ifrån, som jag har längtat.
– Det är tydligt att man kan känna sig nöjd, av det mest skilda orsaker, fråste Brita.
– Erik är trettio år mor, i trettio år så har Erik följt far som en hundvalp. Det var fan på tiden, på tiden var det.
Brita gick in och stängde dörren efter sig.
Lasbet Kerstin satte sig på farstubron, stoppade sin pipa och kisade mot vårsolen. Erik kom ut ur verkstaden och såg hängig ut.
– Sätt dig här min bästa bror, sa Lesbet Kesti.
– Du har ju bara en bror, svarade Erik.
– Ja och han är bäst. Det var på tiden att Erik sa emot far.
– Men varför skulle jag säga det där om att han var en fylltratt, far har ju varit nykter länge nu.
– Äsch strunt i det, Erik har mist ett barn.
– Ja.
– Själv kommer jag aldrig att få några barn, det vet jag.
– Hur kan hon veta det?
– Jag har aldrig varit intresserad av karlar och det går inte att ändra på.
– Hur vet hon det?
– Sådant vet man, min bästa och godtrogna bror.
I april kom som vanligt Ingeborg hem från handeln i Hälsingland.
– Jag börjar bli gammal och det är inget roligt något längre.
Att Erik och Kerstin miste barnet gör också att man mister modet.
– Ja Ingeborg, livet är kämpigt, svarade Brita.
– Jag var och hälsade på Thors Erik Larsson i Hanebo och hans fru sköter nu om honom, unga pojken. Det är bara en tidsfråga, först föräldrarna och sedan drabbas han själv av samma sjukdom. Han är så snäll Erik.
– Hur är det Marit och Olof då.
– Olof är med mig och Marit är mest hemma på gården.
Marit blir inte gammal där, leva med bror sin under samma tak. Nej, hon är snart hemma. Olof borde skaffa sig en hustru, han är ju en stilig karl.
– På tal om att skaffa sig någon.
– Men snälla Brita, hon känner väl mig. Får inte jag friheten så kvävs jag, jag måste vara fri och sedan har jag ju Anna. Nej inga karlar ska få bestämma över mig.
Sedan gick Ingeborg ner i köket och satt en god stund och pratade med Thors Erik och Helje Kerstin. Hon var rödgråten när hon och Anna med raska steg tog sikte på hemmet vid Gärdet. Anna var stor nu, hela femton år.
– Mor och jag.
– Ja, Anna och jag, svarade Ingeborg med grötig röst.
Thors Erik försökte arbeta bort sorgen efter sin dotter. Redan 1899 när det stod klart att Olof Lisell skulle bygga ett stort handelshus i Malung, så hade han fått frågan från byggmästare Per Henriks, vad han skulle kunna hjälpa till med gällande interiören. Erik hade bland annat åtagit sig snickra ledstänger mellan våningarna och en del andra detaljer i huset.
Efter Anna Cicilas död, upplevde Helje Kerstin att Erik nästan hade bosatt sig i verkstaden.
– Erik, slit dig från verkstaden, både jag och Lillanders behöver dig ibland.
– Jag vet, tiden bara rinner iväg och Olof Lisell ska ju inviga huset i år och jag är inte riktigt färdig.
– Vi får inte tillbaka våran ängel Erik, du behöver komma till ro.
– Älskade Kerstin.
– Goa gubben min.
Erik hann och Lisellska huset blev invigt som planerat.
Och övrigt var det mesta som vanligt på Hindrikgården.
Korna skulle mjölkas, grisarna utfodras, häst och koskit kördes på dyngstacken, tuppen gal och hönorna värpte sina ägg, veden var huggen och klar till vintern, patatisen och rovorna skulle upp, rågen skulle skördas och lingonen väntade på att plockas.
Därutöver skulle fäboden höststädas och i samband med det så passade Anders alltidpå att plocka hjortron, det var sedan gammalt.
Matkällaren var nu lagad och kalkmålad.
Ingeborg skulle åka till Bollnas och Anna flyttade från gärdet på Gärdet hem till Thors Anders och Brita på övervåningen igen. Lasbet Kesti, höll sig som vanligt lite på sin kant.
Thors Erik och Kerstin hade fullt upp både med gård, snickeriet och sin lilla pojk, som såg ut att bli större för var dag som gick.
I maj 1901 så dör Thors Lars och Hindrik Annas äldsta barn i sitt hem i Hanebo av tuberkulos. Skinnaren Thors Erik Larsson blev bara 26 år.
– Det var väntat sa Anders, med en kort och plågad grimas.
– Ja och bror hans vet vi inte ens om han lever. Är det inte märkligt att Lars aldrig skrev, frågade Brita, liksom till sig själv.
– Inte ett tecken på åtta år, svarade Anders.
– Nej.
– Man vet inte vad man ska tro.
– Han dog nog på båten?
– Ja.
– Men vi vet ju inte säkert.
– Nej.
– Du vet om att syskonen kallar Lars för trätuppen.
– Jag har hört det.
I november kom Marit hem till Malung och i sällskap hade hon Thors Lars och Hindrik Annas dotter Thors Kerstin.
– Nu blir jag hemma för gott, deklarerade Marit. Jag är färdig med Bollnäs.
– Vad säger Ingeborg och Olof då, frågade Anders.
– Ingeborg kommer hem till våren och sedan är nog hon också klar. Olof har hittat en fästmö, hon heter Tilda och är från Åmot. Tilda är bara 21 år och Olof har ju hunnit bli 38.
– Där ser man, man vet aldrig var haren har sin gång. Äsch, det kan gå bra trots ålderskillnaden. Jaha, så Ingeborg ger sig?
– Jo, så blir det.
Anders och Marit satt länge och pratade om Bollnästrakten och om hur Långgatan såg ut nu och alla nya handelshus. Om Bryggeriet och Mejeriet. Willelmina Skog hade för några år sedan sålt järnvägshotellet och istället köpt Grand Hotell i Stockholm.
– Hur går det för Ingeborg och lokförare Lundén då.
– Hon är så förtjust i honom, men inte blir det där något och nu är dom för gamla.
– Är det något annat som har hänt då?
– Ja, Kata Dalström hade ett möte framför stationen. Det var flera hundra som var där och lyssnade.
– Säg inte att hon och Ingeborg har varit och lyssnat på en socialist?
– Vi var där bägge två och Ingeborg nämner det där mötet hela tiden. Få se nu, jag har ett blad här någonstans från mötet. Här är det:
Det dröjde länge – alltför länge innan proletariatets föraktade söner och döttrar vaknade upp – kände skammen af att bära de bojor som sedan århundraden nedtryckt dem till jorden – fjättrat anden vid gruset och hindrat dem att varda fria till själ och kropp. Ändtligen spred sig dock ett skimmer från den strålande frihetens sol till oss, vi började vakna äfven vi, och med uppvaknandet följde äfven känslan af skam öfver den förnedring hvari öfverklassen hållit våra själar och kroppar fångna. Äfven vi började inse, att så får det ej längre vara, så kan det ej längre vara, äfven vi ha rätt att fordra en människovärdig tillvaro, äfven vi har rätt till de själsodlande njutningar som stärka tanken och vidga våra vyer.
Kata Dalström Socialdemokratisk agitator.
– Det ska jag säga Marit, att socialismens irrläror och revolutionära drömmar har aldrig intresserat mig, det är för latmaskar och lösdrivare. Det där är ett fördärv.
– Människorna på mötet jublade och trots att hon var liten så hördes hon tydligt.
– Hon bär väl djävulen inom sig. Ja, ja, känner jag Ingeborg rätt, så kommer jag att få fullt upp när hon kommer hem i vår.
– Det tror jag Thors Anders kan räkna med.
En dag i februari när Anders, Brita, Lasbet Kesti, Erik och Lillanders satt runt köksbordet och Helje Kerstin var vid kokspisen och malde kaffe, så vänder sig Kerstin plötsligt om och klappar sig själv på magen och säger
– Jag är med barn.
Köket tystnade, det var bara Lillanders som hoppade runt på golvet och ropade “Mor har ett barn i magen tjoho, mor har ett barn i magen hi hi”.
Anders gick ut på gården, Erik gick fram till Kerstin och höll om henne, Brita knäppte sin händer och log stilla och nickade mot Erik och Kerstin. Lasbet Kesti gick ut på gården och hämtade in Anders.
– Jaha, när, frågade Anders.
– I juli eller augusti, svarade Kerstin.
Det blev tyst igen och Lasbet Kesti satt på kaffe. Britas händer vilade i förklädet och Anders såg hur hon började likna svärmor. Britas händer var väderbitna, lite krokiga och grova efter alla vintrar med tvätt i älven och ett ständigt bärande på vatten och ved, potatis och rovor, hö och rågkross.
– Farmor, varför är dina händer så röda och långa, frågade Lillanders.
– Det är för att det är blod i dom och långa är dom bara för att jag ska hinna fånga dig.
– Mina är alldeles vita och korta. Finns det inget blod i dom.
– Jodå, det finns blod i dom och när du blir stor och måste fånga dina barn, så blir dom långa.
– Blir dom?
– Ja, det blir dom.
– Farfars händer, dom är ju bruna och breda.
– Det är bara för att farfar ska kunna köra hästen, som också är brun och bred.
– Jaha. Du vet allting farmor.
– Ja, jag vet allting.
I april 1902 kom så Ingeborg hem från Bollnäs. Hon slår sig ner bredvid Anders vid sommarbordet på Hindrikgården. Lasbet Kesti sitter på farstubron och tar sig ett pipstopp.
– Nu är jag klar. Gamla kärringar ska inte handla på skogen, jag fyller ju strax 44 år och det är inte alls som när jag och Marit följde med dig första gången Anders.
– Nej, det är lättare nu och åker du till hösten, så kan du åka tåg hela vägen från Malung till Bollnäs.
– Jag vet, det är rallare i Bollnäs igen och till sommaren inviger dom järnvägen till Orsa. Det känns som den första delen mellan Malung och Brintbodarna är längst, det går ju så sakta. Jag har hört att resande brukar kliva av och gå bredvid tåget upp mot Bötoberget.
– Det var annat när vi åkte till Stockhom på utställningen. Oj, vilken resa.
– Ja, det var det och Erik och Kerstin skall ha barn igen hörde jag Marit säga.
Ingeborg böt samtalsämne.
– Hon får gå in och titta på na, Helje Kerstin är alldeles rund.
– Thors Erik är ingen slöpick direkt, skrattade Lasbet Kesti.
Anders reste sig upp lite besvärad , tittade på Lasbet Lasbet Kesti och borstade av byxorna.
– Ingeborg, gå in i köket nu, så får du träffa Kerstin och få dig en kaffetår.
Om vintrarna kunde kännas långa, så var det annorlunda med somrarna. Efter det att dyngan hade kommit ut på åkrarna, så var det plötsligt midsommar och efter det så bar det av till Backselen och efter det skulle potatisen upp.
– Jag hinner ingenting, klagade Anders.
– Det gör du visst, men du har inte samma ork något längre, svarade Brita.
– Vad är det med Erik? Han är ju ung och borde ta tag i det här nu, han fastnar i verkstaden, eller så sitter han i köket med Kerstin.
– Anders vet att Erik aldrig har varit särskilt intresserad av jordbruket och sedan är han väl orolig. Tänk om det ska sluta som förra gången?
– Det kommer att gå bra, det måste det.
– Ja, det kommer att gå bra.
Den första augusti födde Helje Kerstin en frisk och lite rödfnasigt gossebarn på Hindrikgården och han skulle heta Erik precis som sin far.
Thors Anders som veckan innan födseln hade hörts tala med sig sjäv och varit fjärmad från omvärlden, var nu på ett strålande humör. Han bjöd till och med upp Brita på några valssteg i köket och Brita skrattade förtjust.
– Nu har far blivit tokig, sa Lasbet Kesti.
– Schhh, ni väcker barnet, sa Erik
– Jag vill också dansa, sa Lillanders.
I den sena augustikvällen kvällen satt far och son på farstun.
– Du måste lära dig köra hästen Erik.
– Ha, ha, ha, ja far, jag ska lära mig att köra hästen.
Ingeborgs Anna flyttar nu till Falun som sjuttonåring, hon har fått jobb som tvätterska.
Ingeborg och Marit blev nu själva på Gärdet.
Thors Lars och Hindrik Annas dotter Kerstin hade gift sig med Jonas Nisser.
– Dom är stora nu Brita, de som är kvar i livet.
– Ja, de är stora och tänk, det är ingen som frågar efter Lars något längre.
– Nej, det blev trassligt när alla ackorderades ut och Lars försvann.
– Vi hade aldrig klarat alla Anders, det vet du.
– Jag vet.
Julen 1905 deklarerade Helje Kerstin att hon var med barn igen. Lillanders skulle fylla nio år och var inte alls lika förtjust som förra gången när hans mor var med barn. Lillerik satt i sin mors knä och åt på en bulle.
– Den här gången blir det en flicka, det är jag säker på, sa Lasbet Kesti.
– Hur kan hon vara så säker på det, frågade Anders.
– Det här sköter Anna Cicilia från sin himmel, replikerade Lasbet Kesti blixtsnabbt.
– Allt som blir tänkt, behöver inte bli sagt, sa Brita och snörpte med munnen.
– Vi får hoppas på en flicka, sa Kerstin och Erik i munnen på varandra.
Den 11 juni 1906 föddes Berta och allt gick bra. Det var nu lugnt och tyst på Hindrikgården. Alla mådde bra, ett litet flickebarn fick möta sin första sommar i Åsbyn.
Inga barnkistor behövde snickras, ingen präst kom på hastigt besök, ingen oro och förtvivlan grummlade sinnena och Thors Anders hördes vissla på gårdsplanen.
Erik och Kerstin var lyckliga och folk kom och gick för att gratulera.
– Ibland är det prövningar, men så kommer sådana här dagar Brita, sa Anders.
– Ja, det är härligt.
– Tänk att jag ska vara så omöjlig, så fort jag har glatt mig en stund, så sätter oron in. Den förföljer mig, den där förbannade rastlösheten och oron. Det är därför jag dricker Brita, för att få lugn och ro.
– Jag vet Anders, men spriten hjälper inte. Det hjälper inte att fly Anders. Titta och njut nu av Lillanders, Lillerik och lilla Berta. Snart är dom stora.
– Har du hört, att Ingeborg har gått med i det socialdemokratiska partiet
– Men, vad skulle det vara bra för.
– Det får du fråga Ingeborg om.
Det blev 1906 och Olof och Tilda fick sitt första barn i Hanebo Bollnäs, hon döptes till Berta Kristina. Olof hade hunnit bli 44 år.
– Det var på tiden, sa Anders.
– Men Tilda är ung, svarade Brita.
En dag i mitten av december samma år, ser Brita genom fönstret hur Lasbet Kesti och Thors Anders kommer småspringandes ute på gårdsplanen, Anders har ett brev i handen.
– Vi har fått ett svar från Amerika, deklarerar Anders med andan i halsen.
