Alla vi som växt upp i miljonprogrammet torftighet bland nyponbuskar, ölandstok, slitna fotbollsplaner och såg fram emot roliga timmen och när fröken tog fram färgkritorna och ritade något fint på svarta tavlan, vi kan ju förtvivla över tanken ”ska det aldrig bli någon jämlikhet?”.
Har vi dessutom ägnat år åt fackligt och politiskt arbete, kan allt kännas förgäves när du möter en vuxen karl med samma uppväxtvillkor, där en grävskopa tycks lagt in en snus i hans breda käft, samtidigt som han deklarerar stolt, att han ska rösta på Sverigedemokraterna.
Vad har jag gjort för fel?
Fattigdom är något mer än brist på pengar, tro mig. Det är ett arv som löper över generationer, ett rum utan dörrar och där du som förälder oftast förvägrar dina barn att ha storslagna drömmar. Inte sällan är lindringen buteljerad och det är också en last som cementerar ohälsa över tid. Vi hör inte den analysen, vi ser inte de budskapen att bryta denna förbannelse på våra valaffischer och framförallt är representationen av arbetarklassen ohyggligt liten bland experter och i panelsamtal på bästa sändningstid
Det som är viktigt sker någon annanstans, det får vi lära oss tidigt. Vi förblir stumma betraktare som får vår verklighet berättade för oss, det är gränslöst, samtidigt helt legitimt i ett tjuvsamhälle styrt av kapital och marknadskrafter
Att vara arg till den grad att man riskerar att självantända som en gammal tjärstubbe-gubbe, är ingen god idé.
Så jag röstade rött, som jag alltid gjort!
