Bollnäs järnvägshotell.
Marit säger inget i vanlig ordning. Ingeborg däremot har alltid mål i mun.
– Nu får du bjuda oss på mat och en pilsner inne på annexet.
– Jamen, ska vi inte gå till gästgivargården istället.
– Nej jag vill sitta på hotellet och se lite fint folk komma och gå.
– Inne på annexet?
– Det går väl att titta ut.
– Jo, det är klart.
Biff och potatis blev det och Hindikgårdens egen styrka av gårdfarihandlare satt nu tillsammans med SJ:s verkstadspersonal och Bollnäs stimmigaste ölkorpraler. Rätt som det är reser sig Ingeborg upp.
– Går det möjligtvis att få lite lugn och ro när man äter, eller måste man stoppa biffen i öronen. Va?
Det blev alldeles tyst och Anders, Marit och Olof tittade oroligt på varandra. Ingeborg var en stilig kvinna, rak i ryggen och lång, betydligt längre än Anders. En av ölkorpralerna kom på fötter och tog sikte mot Ingeborg, där hon stod mitt på golvet.
– Hon ska inte vara stöddig, jag vet nog vad man ska ha fruntimmer till.
– Jasså, det vet du din förbannade öltarm, kom det blixtsnabbt från Ingeborg. Ta fram han då, eller måste jag hämta en sockertopp först?
I samma stund som karln tar ett steg framåt, så small det. Ingeborg träffade med en högerkrok och han föll med en tung duns på golvet.
I samma stund kliver konstapel Stråhle med kollega in på annexet, griper tag i Ingeborg och ut kommer hon i en ryslig fart. Det samlas folk.
– Anders, följ med till station du också, vi behöver prata, ropar Stråhle mitt i folksamlingen.
– Jag kommer strax, ta hand om kärrorna, säger Anders till Marit och Olof.
Inne på polisstationen sitter nu två konstaplar, en skrivare, Ingeborg och Anders. Stråhle inleder med
– Är hon alldeles från vettet människa, slåss mitt på dagen, med en ölbuse.
– Han fick det han förtjänade.
– Jaha och hur har Ingeborg tänkt att det här ska sluta då.
– Ska sluta? Det har det redan gjort, men jag hade mat kvar på tallriken. Anders har betalat.
– Anders kan du tala vett med den här människan.
Anders tänkte nu blixtsnabbt över de gånger han hade försökt komma till tals med Ingeborg och misslyckats.
– Det är klart jag kan.
– Bra, nu drar ni er härifrån innan ryktet om era förmågor sprider sig till mindre nogräknade kretsar. I annat fall får vi snart sätta upp cirkustält här med bara boxning och armbrytning på programmet.
Det är allvar, håll er borta från Bollnäs, åtminstone en vecka.
– Ja, svarade både Ingeborg och Anders.
När Thors Anders och Ingeborg åter var i sällskap med Marit och Olof, så började Anders att skratta ohämmat.
– Jag kom hit första gången våren -67 och trodde att jag upplevt allt, men detta slog rekord, sa Anders och vred sig av skratt.
– Jävlar vilken smäll, sa Marit.
– Ingen av er är riktiga, sa Olof klart medtagen.
När Anders skrattat färdigt, gick han snabbt till hotellet och köpte sig en 6 öres cigarr. Han var strax tillbaka.
– Vi går till magasinet och fyller på kärrorna. Vad säger ni, ska vi till Ljusdal eller Kilafors?
– Ljusdal, sa Marit, Ingeborg och Olof.
– Bra, då håller vi ihop en vecka och det är ingen idé att komma tillbaka till Bollnäs före den tid som Stråhle har sagt. Jag litar på hans omdöme. Och inget skryt om det som hände nu, rykten sprids snabbt över gränserna när tågen går och jag tyckte mig se både lokförare Lundén och konduktör Nordström i folksamlingen utanför annexet.
Det blev en bra vecka i Ljusdalstrakten, inte så mycket sålt, men de trivdes i varandras sällskap. Samma dag som det var bestämt att de skulle åka tillbaka till Bollnäs, så stod de utanför järnvägsstationen i ett sista försök att sälja något.
– Där borta går lokförare Lundén, sa Anders.
– Han kommer hit, sa Olof
– Fan, sa Ingeborg.
Anders möter lokföraren halvvägs och säger
– God dag, god dag, vilket vackert väder vi har fått och snart är det jul.
– Ja, idag var det en fin dag ute på spåret, resan hit till Ljusdal gick utmärkt. Men Thors Anders jag måste fram och hälsa på den beryktade boxningsmästaren som han har som sällskap. Är det hon där?
– Boxningsmästare? Nej, någon sådan känner jag inte till.
– Var inte dum nu Anders, hela Bollnäs pratar om henne och jag var där när Stråhle ledde ut henne från annexet.
– Jo, jaha.
– Törs man hälsa på Ingeborg, eller åker man på en snyting, det var Ingeborg va?
– Ja, det är jag.
– Du var mig ett alldeles särskilt stiligt fruntimmer, passar det med mat vid något tillfälle.
– Det går utmärkt det och lokföraren ser också hel och ren ut.
– Ha, ha, ha, det var roligt att höra Ingeborg, men vi äter väl i stora salen?
– Tackar på förhand, sa Ingeborg och neg.
– Vad fin han var, sa Marit.
– Han är gift, kontrade Anders.
– Olof får ta frun, sa Ingeborg.
– Nu får det bli lite allvar, har ni skaffat ett sådant här tillstånd, frågade Anders. Det måste man ha numera.
– Nä, sa Marit, Ingeborg och Olof i kör.
– Okej, hädanefter säljer ni på mitt tillstånd, vilket innebär att varje fråga vid försäljning och så vidare, så hänvisar ni till mig och hävdar att det är jag som äger varorna.
– Men det är ju inte sant, svarade Ingeborg.
– Det blev sant precis nu. Har ni förstått?
– Jo.
Konstapel Stråhles anvisade förvisning från Bollnäs på minst en vecka var över och de två ekipagen rullade nu in i Hälsinglands ”pärla”, som Anders envisades att kalla Bollnäs.
Anders gjorde som vanligt. Han låste in kärran och ledde in hästen i gästgivargårdens stall.
”Nu ska det bli gott med lite sill och potatis, innan jag går och lägger mig” tänkte Anders.
Så blev det.
Marit, Ingeborg och Olof tog sig till magasinet, också det som vanligt.
Några dagar för jul på gästgivargården kom gästgivare Larsson till Anders och sa
– Han har fått ett brev, det är poststämplat i Malung.
Anders öppnade brevet med en oro och olustkänsla ”bara det inte har hänt Brita, Kerstin och Erik något”.
Brevet var från Brita.
Malung och Åsbyn den 15/12 89
Älskade make och fader.
Guds nåd och frid vare med eder.
Jag har smärtsamt bevittnat hur min syster Hindrik Anna Matsdotter farit illa med svält och förvirring under hösten. Eder broder och Annas make Thors Lars Ersson lever långa tider under berusning av brännvin och kan därvidlag inte taga ansvar för hustru och barn
Hemmet är drabbat av svält och sjukdom, båda lider av tuberkulos.
Hurvida fattigvårdsstyrelsen håller sig informerade om detta är för mig ej bekant.
Jag önskar käre make att han tar dessa besked med fattning och förhoppningar om tillfrisknande. Men önskar samtidigt att han, när det är möjligt återvänder till Åsbyn Malung så fört det göres möjligt
Högaktningsfullt
Hindrik Brita Matsdotter.
Anders läser brevet med stor sorg i hjärtat. Han tänker på Lars och Annas barn, sönerna Erik och Lars, tvillingarna Kerstin och Brita, tvillingarna Karin och Anna, samt lilla Maria. För att lugna sig något så känner han att ”de är säkert hemma hos Brita för maten och hälsan, men hur ska det sluta med Thors Lars och Hindrik Anna?”
Anders visste att hans bror Thors Lars var svår på spriten och att Hindrik Anna till och från har varit svag i nerverna. Men vad skulle han kunna göra och nu när han var i Bollnäs?
Brita lär ha ett svar snarast och Anders författar följande brev.
Bollnäs den 22/12 89
Älskade maka och moder
Jag har själv bevittnat eländet på Holarna och försökt talat förstånd med min broder Thors Lars, utan att det har hjälpt. Om Brita orkar, med hjälp av Kerstin och Erik, så önskar jag att min broders och Hindrik Annas barn snarast flyttar till Hindrikgården för omvårdnad.
Jag önskar därutöver att Brita snarast tar kontakt med fattigvårdsstyrelsen och beskriver Thors Anders och hans makas garanterade omsorg och påtagna ansvar för barnen under den tid det råder oordning och sjukdom i hemmet på Holarna.
Jag önskar inte att de går på aktion.
Högaktningsfullt
Thors Anders Ersson
Jag förmodas komma hem i mars.
Anders tänker på sin lillebror Lars, som är sex år yngre än honom själv. En liten lintott bland alla mörka i familjen. Alltid glad och alltid lika omöjlig, full i upptåg och duktig att sjunga.
Stammade när han blev rädd, retad i skolan och deras far som trodde att alla så kallade svagheter kunde botas med livremmen.
”Nog är det väl”, tänkte Anders ”och nu sitter han i sjukdom och brännvinseländet, unga pojken”.
Anders grät tyst och stilla ”det här kommer inte att sluta väl”.
Anders kände också igen sig i sin bror Lars. Melankolin, flyktinstinkten när det blir för jobbigt, tankelättjan och önskan att så bara för en stund få uppleva värmen och ljuset med hjälp av brännvinet.
Att allt skulle ordna sig sedan, men inte nu, för att situationen krävde några supar i flykten.
”Vi har det i oss, både jag och Lars”, tänkte Anders.
Anders berättade sedan om Britas brev för Marit, Ingeborg och Olof, som alla är syskon till Anna Matsdotter, Lars fru.
– Jasså, dom super ihjäl sig uppe på Holarna, sa Ingeborg i fullt humör. Anna har alltid varit en lipsill.
– Hon har behövt mer av allt, jämt, sa Marit
– Jag var för ung för att minnas, sa Olof.
Nu skrek Ingeborg
– Fattar ni inte, hon är svagsint, för i helvete, svagsint, begriper ni ingenting.
Efter det så föll Ingeborg ihop och grät hejdlöst och ljudligt
– Anna förlåt, förlåt Anna, gode gud förlåt.
Anders och Marit ledde in Ingeborg på magasinet och satte henne på en pall, hon var otröstlig.
Det fanns något hos Ingeborg, där varje andetag och handling var genuin och ärlig. Hon var mer levande än någon annan Anders kände. Allt var på riktigt, precis allt, hela tiden. Hon var en ovanlig människa.
Jul och nyår genomlevdes i Bollnäs med en känsla av att inte räcka till och att vara borta, när man egentligen behövdes hemma.
Tungsinnet gjorde Anders förlamad och han sköt hela tiden upp de planerade handelsresorna till Kilafors, Färila och Ljusdal. Han blev sittandes med gubbarna på gästgivargården, där den gemensamma trösten och framtiden rymdes i några brännvinsstop.
En kväll i stimmet, sorlet och berusningen, kliver konstapel Stråhle in på gästgivargården. Han går rakt fram till Thors Anders, tar tag i hans krage och rycker upp honom från bordet
– Nu jävlar är det du som följer med här.
– Vad gör du, släpp mig.
– Nu är det såhär Anders. Jag kan ta dig för fylla, eller också släpper jag dig, om du lovar att gå och lägga dig genast. Nå, hur blir det?
– Jag går och lägger mig.
– Bra och i morgon bitti klockan åtta, så står du här utanför, färdig att åter åka ut som gårdfarihandlare.
Så blev det.
1890-talet
På väg ut från Bollnäs så såg Anders sin syster Thors Anna på håll och vinkade åt henne, hon låtsades inte se.
”Jaha, hon har väl hört rykten om att jag sitter på gästgivargården och super, eller så har hon blivit en märkvärdig husa hos distriktsläkare Rogstadius, jag skiter vilket, tänkte Anders och smackade på hästen.
”Det här får bli sista säsongen” tänkte Anders.
Efter tjugotre år som gårdfarihandlare sä kände Anders sitt Hälsingland, han kunde trakten och var etablerad på bygden. Han visste var och vad man kunde sälja och gjorde inte några längre avstickare från allfarvägarna som tidigare,
för någon stackars extra krona, det var inte värt besväret.
Butikerna och handelshusen har blivit alltmer populära, folk åker bort för att handla. Den möjligheten fanns inte tidigare.
Trots det så har Anders haft stadiga och stigande inkomster de senaste femton åren. Han var inte förmögen, men han hade en rejäl slant sparad.
Han bar också på en omistlig känsla, möjligheterna till utgifter i framtiden såg betydlig bättre ut, än chansen till intäkter.
När Thors Anders Ersson kom hem till Hindrikgården i Åsbyn i mars 1890, så pågick sysslorna på gården som vanligt. Inga barn sprang upp i famnen eller satta sig i hans knä något längre. Inga pengar skulle räknas på köksbordet, ingen svärmor skulle träta om han bortavaro och Britas ögon glänste inte längre av förväntan.
Han var inte oönskad och han krävde ingen välkomstceremoni, men …
– Nu blir jag hemma Brita, sa Anders.
– Jaha, är det över.
– Det blev tjugotre år Brita, kan du tänka dig. Ja tjugotvå om man ska vara noga, jag åkte ju aldrig -68.
– Tiden går fort, men tänk hur Erik längtade efter dig när han var liten, oj, oj, oj. Kerstin däremot, hon tog dagen som den kom.
Det blev kaffe med Kersin och Erik och en liten lur på soffan.
Det var skönt att vara hemma och varmt var det i köket.
– Jaha, så far blir hemma för gott, frågade Erik.
– Ja, så får det bli. Det blir säkert konstigt till hösten, men så här är det nu. Hur går det med snickeriet Erik?
– Far såg att jag hade en del att göra innan han for i höstas, det är mera nu.
– Bra, säg till om Erik behöver hjälp. Hur har han det med Helje Kerstin?
– Det är bra mellan Kerstin och mig.
Brita kom in och satte sig en stund. Anders hade sedan brevet före jul inte hört något mer om situation på Holarna.
– Jag ser inte Lars och Annas barn här, hon menar väl inte att de är kvar i smutsen uppe på Holarna.
– Nej, de är här. Dom är bara upp en sväng och hälsar på deras mor.
– Ja, hur är det där då?
– Värre än du kan föreställa dig. Anna har tuberkulos och är förvirrad och Lars är ständigt full och sjuk han med.
– Vi måste dit någon dag och åtminstone städa ur huset. Var är korna deras?
– Dom är i Myckelbyn. Förresten var har du Marit, Ingeborg och Olof då?
– Dom kommer i maj, om inte Ingeborg får ihop det med lokförare Lundén.
– Ha, ha, ha, en lokförare, vad ska vi med en sådan till?
– Det får fråga din tokiga syster om, när hon nu kommer, jag har inget med det att göra.
– Nu ska du få höra Brita
Sedan berättar han hela historien om vad som hände inne på annexet på Bollnäs järnvägshotell.
– Är det sant, är det verkligen sant, upprepade Brita mellan skrattatackerna.
– Så sant som jag sitter här.
– Jag kommer ihåg hur min far Åsp Mats alltid sa ”hur ska det bli med den där jäntan”.
– Man har aldrig tråkigt i Ingeborgs sällskap, svarade Anders. Men man får passa sig för högern.
Nu var han alltså hemma, på riktigt. Sysslor på gården fattades inte och en del reparationer på Hindrikgården var nödvändiga, dessutom behövde både fähus och boningshus att målas. Några stora stenar på åkern borde bort, likaså krävdes det dikning på sina håll.
”Jag måste få Erik mer intresserad av djurhållningen och odlingsmarken, Det är ju ändå han som ska ta över efter mig och Britta” tänkte Anders. ”Jag fyller ju ändå fyrtioåtta år till hösten”.
När vårbruket var i full gång, så kom Marit, Ingeborg och Olof hem från Bollnäs och Ingeborgs dotter Anna var lite blyg i början, men det släppte efter ett par dagar. Hon hade ju haft Anders och Britas dotter Kerstin som mor, varje vinter sedan hon föddes.
Lilla Anna kallade Brita för mormor, fast hon egentligen var ungens moster.
Familjebanden var starka och alla var på ett eller annat sätt beroende av varandra. Anders styrde och ställde, men Brita fick ofta sista ordet när det verkligen gällde.
Anders bror Lars och hans fru Anna fick nu fattigvårdsstöd, 53 kr och 70 öre hade betalats ut. Marit och Ingeborg hade frågat.
Syskonen till Anna hade i omgångar varit till Holarna och städat, tvättat och lagat barnens kläder. Skor hade tagits till skomakaren och en hel del mat hade också tagits dit. Maken Lars dök bara upp sporadiskt och orkade ingenting.
– Det är ett elände och jag har hört att Lars är skyldig pengar, sa Ingeborg.
– Sist jag pratade med honom, så var han i och för sig inte nykter, men då påstod han att han hade fått jobb vid skiljet, sa Anders.
– Ungarna lär äta hemma hos oss här på Hindrikgården, det står då klart, sa Ingeborg.
– Ja, så är det, i övrigt vet jag varken ut eller in.
– Skulle inte Anders dika i sommar?
– Jo, men det klarar jag själv, eller med Olofs hjälp.
– Nej, strunta i Olof, han har fullt upp med att fria. Ta hit bror din och betala han en slant, få se om han klarar sig från flaskan en stund.
– Jag vet inte, det går ju inte att lita på honom, han mår inget bra.
– Gör nu som Ingeborg föreslår, avslutade Brita.
– Jaha, då får det bli så.
– Det är klart att jag hjälper dig med dikningen Anders, sa Thors Lars
– Han får trettio kronor och det bör vara klart på drygt en vecka.
– När börjar vi.
– Vi kan börja i morgon
– I morgon?
– Ja, i morgon.
– Då vet jag inte om jag kan.
– Inte kan? Som det är ställt på Holarna, så skulle Lars kunnat redan igår, eller hur?
– Jo, men.
– Inga jävla men nu. Han är fattig som en kyrkråtta och ungarna dina äter hemma hos oss. Kl. 08.00. så är Lars här, han får ju betalt för fan. Hur blev det med skiljet?
– Det blev inget.
– Där ser han. Vi träffs i morgon.
Anders gick ner till älven för att lugna sig. Han satt länge och bara tittade på vattnet, han sörjde sin brors situation. Andmamman hade sex små dunbollar bakom sig när de klev upp framför Anders.
– Jag har inte en smula åt er. Ni får bli gårdfarihandlare sa Anders och tittade sig omkring.
Det var en fin dag ”man kanske skulle dra sig ner mot Utsjö och Yttermalung någon dag och ta sig en harr eller två” tänkte Anders.
”Egentligen har jag det förbaskat bra, men det är som jag alltid måste ha en krok i byxarslet, där jag drar runt min oro för allt och alla”.
Det lutar svagt uppför mot Hindrikgården och på håll ser han den gård som rymmer så många och så mycket, alltid.
Ingeborgs dotter Anna är alltid barfota och nästan alltid ute. Bäst trivs hon uppe på fäboden med Kerstin och Brita.
Marit och Ingeborg var som vanligt som ler och långhalm, alltid tillsammans, överallt och nu har dom skaffat sig cyklar och far omkring i Malungstrakten.
– I morgon ska jag och Marit cykla till Vansbro, meddelade Ingeborg.
– Vad ska ni till Vansbro och göra, svarade Anders.
– Jo, rallarna är där och sedan bygger dom ett stationshus och ett järnvägshotell, precis som i Bollnäs.
– Jo, jag har förstått det, sa Anders.
– Ska han med.
– Nej, jag ska gräva diken med Lars. Ta med er Olof.
– Nej, han har sagt att han vill vila sig från oss på sommaren.
– Det kan jag förstå och inga boxningsmatcher nu Ingeborg. Hör hon det.
– Nej, nu är det Marits tur att boxas.
– Hon är inte klok, sa Marit.
Lite överraskande så dök Lars upp nykter och städad på utsatt tid och han och Anders kämpade sig igenom en hel dag med att gräva dike. Det gick inte fort och Lars orkade inte som förr, men han var på plats och grävde.
– I morgon tar vi lite sovmorgon Lars, vi börjar klockan nio.
Det höll i tre dagar. På den fjärde dök han inte upp, inte heller på den femte dagen kom han. Men Anders grävde vidare. På den sjätte dagen kom han sent, blek och berusad.
– Gå in och lägg dig i fähuset, jag väcker dig om ett par timmar, sa Anders.
Thors Anders var inte arg, han var ledsen och dessutom såg han nu på allvar vilken dålig kondition hans bror var i. Lars led av TBC
De grävde klart nästkommande dag och Anders räckte över trettio kronor.
– Nu följer jag med dig till Anna och hon ska ha tjugo kronor av dessa slantar, tio får han behålla själv.
– Men va fan.
– Ja, han hör vad jag säger, ni behöver mat och inget brännvin.
– Han har då alltid försökt att bestämma över mig.
– Nej Lars, det är inte sant. Jag har försökt att hjälpa han. Det var jag som ordnade så att han och Anna kunde flytta till Holarna. Jag ordnade med huset och tröskladan. Jag var med och satte upp byggnaderna och jag gick inte därifrån innan det var klart.
Jag trodde på Lars och titta nu hur han har ställt till det.
– Anders har alltid haft det så lätt för sig och han har alltid trott att han är bättre än mig. Men det är han inte, skrek Lars.
– Nej, det är jag inte, sa Anders och började gå hemåt.
– Jag är sjuk Anders, jag har TBC, ropar Lars
– Jag vet, svarar Anders
På hösten 1891 dog Britas syster och Thors Lars Erssons äkta maka Hindrik Anna Matsdotter.
Dödsorsaken var TBC. Anna blev 44 år.
1892
1892 blev ett eländesår på många sätt.
Redan i början av maj så telegraferade Ingeborg från Bollnäs.
Din vän och konstapel Lars Stråhle har mördats vid ett ingripande i Mossbo den 1 maj. Begrafning sker den 14 maj i Bollnäs kyrka.
/ Ingeborg.
Anders telegraferade tillbaka.
Jag kommer.
/ Anders
Såhär gick det tydligen till enligt utsagor och protokoll som Thors Anders fick ta del av:
”Tillsammans med sina två bröder och sin far sköt Pettersson länsmannen Albert Gawell och fjärdingsmannen Lars Stråhle till döds när de var ute för att överlämna en stämning mot några ökända hembrännare och lönnkrogare. Såväl Per Johan Pettersson, som vid tiden för morden var 29 år, som dennes bröder Anders 26 år och Karl Erik, som enligt uppgift höll i vapnet och var 17 år, och deras far Per Olof var inblandade i brottet.”
Anders for till Bollnäs och var med på begravningen.
Bredvid Anders i kyrkan satt Marit, Ingeborg och Olof.
– Usch vad mycket folk, sa Ingeborg.
– Ja, han var polis, sa Anders.
Anders tänkte på första gången han kom nerför Långgatan och Stråhle välkomnade honom utanför magasinet med orden ”Jaha och här kommer det en redig Malungkarl ser jag, fy f-n vilken fin skinnrock du har på dig. Thors Anders förstår jag. Följ med in här så undslipper vi gaphalsarna.”
Sedan följde år av vänskap, förtroenden, gemensamma krafter, men även ett och annat hårt ord. ”De gånger vi var osams, så var det mitt fel” tänkte Anders.
”Och hur hade det gått om inte Stråhle varit med, den där gången vi skulle rädda drängen Erik”.
Anders kände evig tacksamhet mot Lars Stråhle, men nu var han död och ligger i en meningslös kista, omgiven av människor han kände flyktigt.
Ingeborg satt och småhoppade i bänken, som den känslomänniska hon var.
– Anders, han måste upp och hålla tal sedan, sa Ingeborg.
– Det klarar jag inte, svarade Anders.
– Han måste, för din och Stråhles skull.
– Jag vet Ingeborg, men jag klarar det inte, även om jag skulle ta ett par supar, vi var för nära.
– Jaha, på det viset, då talar jag i ditt ställe.
– Snälla Ingeborg, låt bli.
– Aldrig i livet, det som måste sägas, ska sägas.
Begravningen fortlöpte efter gängse rutiner.
Prästen lät meddela, att de som önskade hålla tal var välkomna fram.
Två från länsstyrelsen och polisväsendet klev fram och sedan Ingeborg
Två långa och formella hyllningstal hölls för Lars Stråhle och hans plikttrogna förhållande till sitt ämbete och sin samhälleliga uppgift.
Sedan var det Ingeborgs tur:
Här ligger du Lars Stråhle till ingen nytta för kollegor, släkt och vänner. Ett illdåd blev slutet på din livsgärning.
Jag är ingen talare, jag är bara en enkel människa som har försålt varor här i Hälsingland tillsammans med två av mina syskon under många år.
Din bästa vän gårdfarihandlare Thors Anders Ersson är här, han sitter i bakre delen av kyrkan och är ledsen.
Ni två träffades första gången våren -67, två ynglingar som blev bästa vänner i nöd och i lust, i fattigdom och så småningom med pengar på fickan. Utan dig Lars Stråhle, så hade aldrig Thors Anders klarat utsattheten och en gårdfarihandlares umbäranden under nödåren och utan Anders hade du aldrig haft så förbaskat roligt.
Vila i frid Stråhle och tack för allt.
Efter talet gick Ingeborg rakryggad tillbaka på sin plats och kyrkobesökarna följde henne med blicken.
Synligt rörd sa Anders
– Tack Ingeborg, tack.
Utanför kyrkan var det många som ville tacka Ingeborg för talet och hälsa på Anders.
– Nej, nu måste jag hem, sa Anders.
Domarna föll senare mot de som mördat Stråhle och Gawell.
Per Johan Pettersson dömdes till döden för morden då rätten ansåg att han hade varit den pådrivande kraften. Rättegången mot honom, hans far och hans bröder varade i fyra dagar och avslutades i tingsrätten den 12 juni 1892.
Domen verkställdes på fängelsegården på Hamiltongatan i Gefle.
Den 17 mars 1893 halshöggs Per Johan Pettersson, av skarprättaren Anders Gustaf Dalman
Karl Erik och Anders dömdes med hänsyn till sin ungdom och påverkan från den äldre brodern till livstids straffarbete. Fadern fick ett kortare straff för hembränning (1 år). I en version av Per Johan Petterssons samtal med sina bröder före avrättningen så påstås det att han konstaterat att han fick det kortaste straffet. För hans båda bröder kom livstid att verkligen innebära livstid då båda dog i lungsot i fängelset.
Förmyndaren
På sommaren 1892 så dog Thors Lars Ersson av TBC. Lars blev 44 år.
Han efterlämnade sju omyndiga barn, där den yngste var sex år.
Bouppteckningsprotokollet blev undertecknat den 1 juli 1892 av Malungs tingslag.
Lösöret beräknades vara värt 771 kr och 80 öre.
Fattigvården hade 190 kr och 47 öre som en innestående tillgång.
Efter värdering beräknades tillgångarna vara värda 962 kr och 27 öre.
Skulderna uppgick till 796 kr och 67 öre.
Av lösöret fanns det nu efter att skulderna reglerats, ett värde av 165 kr och 60 öre som skulle fördelas på de sju arvingarna.
Huset på Holarna försåldes inte.
Exempel på boets tillgångar:
En ko. 50 kr.
Två stycken kaffekokare. 1 kr.
Fickur med kedja. 4 kr.
Två guldringar. 5 kr.
Två par byxor. 1 kr.
En dragsäng. 5 kr.
En spegel. 50 öre.
Lösöret skulle gå på aktion och som brukligt var, så lästes följande aktionsmeddelande upp i kyrkan vid två tillfällen, nämligen den 25 sept. och den 2 okt.
Genom öppen och frivillig aktion som förrättas efter aflidne Thors Lars Ersson och han jemväl aflidne hustru Anna Matsdotter i Holarna.
Tisdagen den 4 oktober klockan 10 f.m. kommer till den högsbjudande att försäljas:
Diverse husgeråd och möbler, säng och gångkläder, En ko, En myrodling om cirka sex snesland, sextio snesar vårsådd, samt mycket annat som ej så noga kan specificeras
3 månaders betalningsanstånd kan beviljas, öfriga betala kontant.
Å sterbhusdelegarnas vägnar.
Thors Anders Ersson i Åsbyn
Förmyndare.
Det kan tyckas märkligt men redan den 17 februari, fyra månader innan Thors Lars Ersson avlider, så begär han att Thors Anders Ersson ska bli förmyndare för hans barn. Han var vid den tiden dödsmärkt.
Begäran beviljades av Malungs tingslag.
Efter begravningar, bouppteckningar, aktion och beviljat förmyndarskap för de sju barnen, så sitter Brita och Anders i Hindrikgårdens kök.
– Ungarna får inte säljas på aktion, hör du det Anders, säger Brita.
– Men vad ska vi göra Brita, frågar Anders.
– Det som blev kvar av lösöret, ska tillbaka till Holarna, sedan får vi komplettera med en del av det som vi har hemma. Erik får snickra sängar och kanske ett bord och en soffa.
– Dom klarar sig inte själva däruppe.
– Vi får anställa en piga.
– Jag är kallad som förmyndare till fattigvårdsstyrelsen nästa vecka, vi får höra vad dom har att säga.
Anders kom hem från fattigvårdsstyrelsen och var lite bekymrad.
– Jag blir ålagd att betala underhåll på femtio kronor per år och barn, fram till dess att de blir myndiga.
Som förmyndare är jag skyldig att föra bok gällande deras tillgångar under samma tid. Fattigvården vill ackordera ut barnen.
Jag får ha synpunkter på utplaceringarna.
En tillfällig lösning på Holarna godkändes, fram till det att barnen är placerade.
– Vi bör klara det och så är dom ju alltid välkomna hit, eller hur Anders?
– Det är klart dom är. Ja, det blev bra och senare måste vi sälja huset på Holarna.
I slutet på året var allt klart, bara huset återstod.
Anders hade redan tidigare erfarenhet av att vara förmyndare, efter det att hans farbror Thors Jonas avlider i Amerika och hans minderåriga barn Anders Jonsson, Marit Jonsdotter, Britta Jonsdotter och Karin Jonsdotter befinner sig på okänd ort i Amerika.
Det var nu tid för lite reflektion och bekräftelse.
– Vi fick gott om potatis och rovor i år Brita och rågen gav också bra.
– Ja, det blev gott om allt i år och det löste sig för Lars och Annas barn.
– Nu är mor dålig på Thorsgården i Myckelbyn, men så länge far är pigg så får det gå, sa Anders.
– Var du glad att du har både mor och far kvar i livet, jag kan sakna mina, gammal som jag är.
– Inte är Brita gammal, jag ser hur hon ränner.
– Ränner? Nej Anders, nu tror jag minsann att han ställer in sig, gamla karln.
Anders planerade nu en vinter, med dagar i skogen.
– Erik, det blir huggning i vinter.
– Jasså?
– Jag lär få ihop en slant till underhållet.
– Jo, det är klart.
– Vi tar det i början av december, ett par veckor, sedan får vi se. Bara så Erik vet.
– Det blir bra.
Ytterligare ett syskon till Thors Anders flyttade nu till Hälsingland. Det var Thors Erik Ersson som med sin Lissjers Kerstin Olsdotter, som hade bestämt sig för att flytta till Jerfsö.
Britas bror Olof som nu var i Bollnäs som gårdfarihandlare tillsammans med Marit och Ingeborg, sparade pengar till sin amerikabiljett.
Många fler i släkten drömde om ett annat liv, på en annan plats. Till och med Thors Lars och Annas nu föräldralösa son Lars som var född 1877 och var i dom yngre tonåren var fullt upptagen med att drömma om Amerika.
– Brita, ska vi flytta till Amerika?
– Anders är inte klok. Vi är för gamla och vi kan inte. Det går helt enkelt inte.
– Nej, det går inte. Vi har det bra här på gården och jag vill vara hemma och se hur det går med allt. Jag vill se att Erik och Helje Kerstin tar över gården och skaffar sig barn. Jag vill se när Lars och Annas barn växer upp och får ett drägligt liv. Jag vill vara här, när mor och far går bort. Malung är mitt hem och min bygd.
– Amen, sa Brita och skrattade.
Thors Anders kom en dag hem från fattigvårdsstyrelsens möte och nu var det bestämt var Thors Lars och Hindrik Annas barn skulle utackorderas.
De tre äldsta barnen, Erik, Lars och Kerstin skulle vara på Hindrikgården.
Kerstins tvillingsyster Brita kom till gården Wilhelms i Grimsåker, Anna kom till Jonellgården i Myckelbyn, Karin kom till gården Olambritta på Gärdet, yngsta barnet Maria kom till Mur Karin och Bengtlars Erik i Mobyn.
– Då var det klart, sa Anders. Men nog är det synd att dom delar på tvillingflickorna. Jag försökte få Danils Lars att tänka på det.
Danils Lars Halvarsson var både kommunalnämndens och fattigvårdsstyrelsens ordförande i Malungs kommun.
– Ja, det är ändå snällt att någon förbarmar sig över barnen i dessa tider.
– Vi får hoppas att det går bra.
– Ja, nu när det är som det är.
– Vi fick bara två egna Anders, men ungar har det alltid varit fullt av här på gården.
– Du och Kertin har alltid haft dom rännandes kring benen.
– Men nu är dom ju stora, de som blir här. Det är ju bara Ingeborgs Anna som är yngre, men hon klarar ju allt.
– Den äldste ser ut att bli en duktig skinnare, precis som far sin, innan han blev sjuk. Thors Lars måste ha lärt honom.
– Så är det nog.
Av allt elände som hade hänt under 1892 återstod nu bara tråkiga minnen och Thors Lars och Hindrik Annas hus på Holarna.
Det blev 1893 och gårdfarihandlartraditionen på gården upprätthålls nu av Marit, Ingeborg och Olof.
Marit är 40 år och ogift
Ingeborg är 35 år och ogift, men mor till Anna
Olof är 31 år och ogift.
Anders fyller snart 51 år och hans Anna fyller 50 i år.
– Vi borde ställa till med fest, när hon fyller i mars och jag tror minsann att vi firar min femtioårsdag i efterskott, sa Anders. Det blev inget firat förra året.
– Ja, det är hög tid för lite dans och skratt, sa Brita.
Fest blev det och en hejdundrande fest. Finfolk blandades med så kallat vanligt folk, till och med någon luffare var med och tjoade i den råa marskvällen. Två stora eldar hade tänts på gårdsplanen, eftersom inte alla fick plats i köket.
Thors Anders var på ett strålande humör och det hurrades och skålades för husmor på Hindrikgården, Hindrik Brita Matsdotter.
Troskari Per spelade fiol, prästen Erik Hedvall höll tal
och till och med Danils Per Larsson var förbi och hälsade på Anders.
– Jag hoppas på ett fint samarbete med dig Thors Anders, när det gäller förmyndarskapet för din broders barn. Danils Lars är sjuk och jag kommer att ta över i hans ställe. Danils Per hade ett fast handslag.
– Det hoppas jag också, svarade Anders artigt.
– Alla verkade nöjda och maten är slut och jag med, sa Brita.
– Det blev bra det här, men vad är det med Kerstin?
– Låt henne vara.
– Alla hade roligt och visst blev det lite stimmigt, men varför ska hon vara så förbannat tjurig?
– Det har hon efter dig.
– Efter mig?
– Ja, efter dig Thors Anders Ersson.
– Jag är väl aldrig tjurig?
– Gå och lägg dig nu Anders.
Senare på våren -93 kom Marit, Ingeborg och Olof hem från Bollnäs. Det hade gått dåligt med affärerna.
– Nu åker jag till Amerika sa Olof och jag tar Lars med mig. Vi åker till sommaren, efter det att Lars har fyllt arton.
Marit och Ingeborg bodde nu på Gärdet i Murgården, efter det att dom sålt sin del av Hindrikgårdens skogsinnehav till skogsbolaget Korsnäs. Anna bor nu med sin mor Ingeborg på Gärdet under somrarna.
– Du ska ingenstans Olof, sa Ingeborg.
– Lyssna nu på Ingeborg, sa Marit.
– Jo, jag tänker åka och Lars tjatar.
– Lars har ju ingenting här, han måste ju, men du har ju handeln och tänka på. Fan ta dig om du lämnar mig och Marit i sticket.
– Lars kan åka, men du stannar här, sa Anders. Du kan ju yrket Olof.
Lars kommer in i köket.
– Lars, du får åka ensam, sa Anders.
– Va, ska du inte med Olof?
– Vi får se, sa Olof.
– Han blir här, vi har handeln att tänka på, sa Ingeborg.
– Då får jag väl fråga min bror Erik då.
– Erik är ute som skinnare nu, så han får du aldrig med dig, avbröt Anders.
– Gör som ni vill, jag har bestämt mig. Jag har redan anmält mig som däckspojke till England, på resan över.
– Däckspojke? Du kan ju knappt ro på Hättsjön ens, skrattade Ingeborg.
– Med din käft, så behöver du ingen båt, vare sig på Hättsjön eller Atlanten, svarade Lars, som var trött på att inte duga till någonting.
– Åk för fan, så jag slipper se dig, svarade Ingeborg.
– Nu dricker vi kaffe, så ordnar det sig med Amerika, sa Brita.
Thors Lars Larsson åkte i juni och fick betala etthundrafemtio kronor för en plats i 2:a klass.
Som däckspojke, var han lovad femtio kronor vid ankomsten och mat under resan. Han skulle åka med S/S Hero från Trondheim till Hull, sedan tåg mellan Hull och Liverpool och till sist White-Star linjen till Amerika från Liverpool, båten hette RMS Oceanic.
– Jag skriver när jag kommer fram, sa han till Olof.
– Gud vare med dig, sa Brita.
– Fråga, om han inte hittar, sa Anders.
En tidig morgon i juni – 93 gick den då artonårige Thors Lars Larsson ut genom dörren på Hindrikgården och det skulle dröja många år innan någon hörde av honom.
– Han är död, brukade Ingeborg säga.
– Det är han inte, svarade Brita varje gång.
– Fan vet, vad skulle han iväg och göra, repeterade Anders, varje gång Thors Lars kom på tal.
Ett år senare flyttar även Thors Lars äldste son Thors Erik Larsson ur från Hindrikgården för gott. Han flyttar fört till Haverö i Jämtland och sedan till Hanebo i Hälsingland.
– Då är det bara flickorna som är kvar i Malung, konstaterar Anders.
Den yngste av syskonskaran var Olof och i oktober -95 flyttar han till Säfverstad i Bollnäs kommun. Hans syster och handelskompanjon Marit flyttar med.
– Det är lättare om man är på plats, kommenterade Marit flytten från Malung
Redan 1889 så delades Hindrikgårdens åkermark, ängsmark och skogsinnehav med hjälp av lantmäteriet. Sju vuxna barn var fortfarande i livet och barnen efter avlidna Hindrik Anna och Thors Lars fick sin åttondel, med Thors Anders som förmyndare.
Thors Anders och hans Brita fortsatte som vanligt med jordbruket och Anders muttrade
– Här går man och sliter för andra.
– Dom hjälper till, det vet han, sa Brita.
– Det är allt lite olika med det.
Somrar kom och gick, på höstarna for Marit, Ingeborg och Olof till Bollnäs och hemma på gården snickrade Thors Erik Andersson i sin verkstad och Thors Kerstin var lite överallt där det behövdes ett handtag. Ingeborgs Anna växte så det knakade.
Kerstin som varit på Hindrikgården sedan föräldrarna Thors Lars och Anna avlidit, var nu lillpiga hos prästen Hedvall.
Barn hade det alltid funnits på Hindrikgården, hungriga och busiga hade de härjat kring Britas ben och köksbord i alla tider, trots att hon själv bara givit födsel åt två. Nu skulle hon bli farmor för första gången.
Thors Erik och Helje Kerstin skulle bli föräldrar.
– Det var på tiden, sa Anders.
– Blir det en pojk ska han heta Anders, efter farfar, sa Brita.
Det var kallt i januari 1896 och i köket gick Helje Kerstin och kved.
– Gode gud, låt mig få föda snart.
Den blivande fadern, rände mellan snickeriet och köket.
– Hur går det, hur känns det, hur är det?
– Jag minns när du föddes Erik. Jag skulle egentligen ha varit i Bollnäs men stannade hemma dom där septemberdagarna och snart går du här ute på gården och undrar hur det går, precis som jag gjorde den där dagen för snart tjugosju år sedan.
Kom ihåg att det är kvinnogöra Anders, Det där tar mor hand om, tillsammans med Kerstins mor.
Vi får hoppas på en pojk.
– Bara det inte händer Kerstin något.
– Det kommer att gå bra, Kerstin är stark och frisk.
– Bara det inte händer Kerstin något.
– Nu lugnar du ner dig. Vi går in i verkstaden och tar oss en sup.
– Skål Erik, den blivande fadern.
– Skål far.
– När barnet är fött, då flyttar jag och mor upp på övervåningen.
– Inte behöver ni det.
– Det gjorde din mormor, när Kerstin föddes.
– Jaha.
– Så får det bli. Sedan måste han bli bättre på att köra hästen.
– Jag har inga problem med den hästen. Man får lirka lite och vara mjuk med tömmarna, så går det bra.
– Nej, Erik måste vara mer bestämd.
– Det går inte att vara hård med den hästen, jag ser ju hur far uslas och hur det krånglar.
– Det är det jag säger, hästen är vrång.
– Och far är otålig.
– Otålig?
– Far vill egentligen inte och det känner hästen av.
– Det får vara hur det vill, han måste bli bättre med hästen, hör han det?
– Ja, jag hör.
– Ska vi ta en till.
– En till då.
– Skål för hälsa och fortsatt liv här på gården.
– Skål.
Hindrikgården var byggd i två våningar. Den nedre våningen bestod av en farstu och ett stort kök till vänster och ett rum till höger. I köket fanns en öppen spis och en kokspis, en arbetsbänk, ett stort bord, en utdragssäng, en mindre soffa och ett antal pallar och stolar. På vintern sov alla i köket för värmens skull. Det ändra rummet var ett sommarrum. I farstun fanns ett skafferi. Övervåningen var i stort sett inrett på samma sätt, men köket var betydligt mindre.
Efter det att Thors Erik hade börjat med snickeriet, så hade olika detaljer i huset förbättrats. Ledstänger till trappen upp till övervåningen fanns nu. En ny fin arbetsbänk hade installerats i köket och i sommarrummet stod nu en ny säng.
Huset hade två murstockar och i sommarrummet så fanns det en gjutjärnskamin.
Ett stort fähus hade Hindrikgården, med plats för åtta kor, ett par kalvar, två hästar och en svinstia, med plats för två grisar. En stor hölada och en mindre lada med plats för jordbruksverktygen fanns också. Till det fanns det mindre byggnad som var delat för getter och höns. Dyngstacken låg bakom fähuset.
Strax nedanför dessa byggnader låg ett mindre hus som kallades för Lasbet. Där bodde Anders och Britas dotter Thors Kerstin. Lasbet huset var ett litet hus, med ett kök och ett rum.
Strax öster om gården har Erik en liten snickeriverkstad, bestående av ett litet kök och en verkstadslokal.
Nedanför huset och i anslutning till Lasbetgården gick Åsbyvägen och därifrån var det ca. tvåhundra meter ner till älven och tvättbryggan. Brunnen stod mitt på gårdsplanen.
Erik hade snickrat ett utebord och en bänk och där brukade Brita och Anders sitta när gårdsplanen flödade i solljus mitt på dagen. Bakom huset hade Britta en blomsterodling med flox och en stor jasminbuske som doftade underbart. Det stod även en stor bänk vid Hindrikgårdens gavel och där kunde man sitta och njuta av kvällssolen.
Men nu var det den 4 februari och Thors Erik stod och trampade ute på gården i tjugo graders kyla och funderade varför det var så tyst inne i huset. ”Bara det inte har hänt Kerstin något. Men nu måste de väl ändå vara klara?”
Anders satt inne i verkstaden och värmde sig.
– Kom in och värm dig Erik, de ropar när de är klara.
– Nej, jag väntar här.
Efter två timmar kommer Thors Eriks mor Brita ut på trappen.
– Nu kan Erik komma in. Helje Kerstin har mist mycket blod.
Thors Kerstin kommer ut från Lasbetgården och Anders kommer ut från verkstaden.
Alla är nu samlade i köket. Den nyblivna modern Helje Kerstin är svårt medtagen och yrar. Blodiga lakan tas omhand.
Thors Anders får tvungen att gå ut. ”Jag tål inte kvinnoblod sedan den där gången med pigan Britta”.
– Kom in nu Anders, det blev en pojk.
Erik sitter med pojken i famnen och Erik varken ler eller skrattar. Helje Kerstin har man burit in i sommarrummet och stängt dörren, där inne hade kvinnorna samlats
Thors Kerstin, eller Lasbet Kesti, som hon nu kallas efter det hon flyttade in på Lasbetgården, sitter däremot vid spisen och tar sig ett pipstopp.
– Jag sätter på kaffe jag.
– Gör det, säger Anders.
Erik säger ingenting och barnet är alldeles tyst och grimaserar lite.
Till slut och efter kaffet, säger Erik.
– Vad skrynklig han är.
– Det var du också, svarar Anders.
– Vad liten han är.
– De är inte större i den där storleken, säger Lasbet Kesti.
”Nej, nu måste jag få sällskap av lite riktigt folk” hinner Erik tänka och i samma stund åker dörren upp.
– Nu Erik, kan du gå in till Kerstin med barnet. Hon är väldigt trött.
Helje Kerstin låg blek och medtagen i sängen och hennes mor satt bredvid och grät tyst.
– Vi höll på att mista henne Erik, mista henne, upprepade hon tyst.
Erik lade försiktigt barnet på Kerstins bröst.
– Vi har fått en pojk Kerstin, en liten Anders.
– Har vi?
– Ja, det har vi.
Dagen efter var det fullt av Helje – och Hindrikfolk i köket.
– Hur är det med Kerstin?
– Har hon varit upp än?
– Det var då för väl att det gick bra.
– Det var nära hörde jag.
– Syster min dog i barnsäng.
– Nu har allt gått bra, mera kaffe? Avbröt Brita.
– Jag visste att det skulle gå bra och en pojk blev det. Det var det jag sa till Erik, sa Anders.
– Kerstin är stark, sa Erik.
– Nej, vi måste väl gå.
– Ja, vi lär hemåt vi också
Helje Kerstins mor Fågel Britta satt också blek vid köksbordet, hon hade varit kvar på Hindrikgården sedan förlossningen.
– Nu ska Britta gå hem och vila en stund, så kan hon komma till kvällen och se till Kerstin, nu är faran över, sa Hindrik Brita.
– Tack för allt.
Drygt en vecka senare såldes Thors Lars och Annas hus på Holarna i Myckelby skifteslag för 2874 kr. 49 öre, som delades upp på de sju efterlevande barnen.
Anders fyller noga i barnens förmyndarbokföring med en tillgång för var och en på 410 kr. 64 öre. Maria som är yngst fick därutöver den felande ettöringen.
– Skönt, då var det klart.
– Ja, det var då för väl, sa Brita.
– Jag kan sakna min slarver till bror.
– Och jag saknar min syster, sa Brita.
I slutet på mars kom Ingeborg hem från Bollnäs.
– Nu är det slut på friden, sa Anders.
– Det är tur han har oss, annars skulle det växa mossa på han, kontrade Ingeborg. Och farfar har Anders blivit?
– Ja, pojken ligger och sover, Kerstin passade på att gå till sin mor en sväng.
– Tänk varenda unge i den här gården ser likadan ut.
– Det är fina barn, det är bara Anna som ser ut som Oscar II.
– Lite blått blod skadar väl inte här på bygden.
– Ni är inte riktiga, någon av er. Hämta in Erik från verkstaden, så får det bli lite kaffe.
– Olof, har du hört något från Lars.
– Nej inte en rad.
– Han är död, sa Ingeborg.
– Nu räcker det, rev Brita i. Det är som om ni önskade livet av pojken.
– Det är precis tvärtom, svarade Ingeborg lugnt och i tankar.
I mitten av april kommer Erik med ett brev adresserat till Thors Anders Ersson Åsbyn Malung, poststämplat i Mora.
Till jernkramaren Thors Anders Ersson 10/4 97 Mora
Vi vilja visa vår uppskattning efter många års samarbete gällande handel, genom att inbjuda Thors Anders till Allmänna konst och Industriutställningen som äger rum mellan den 15/5 och 3/10 på Djurgården Stockholm.
Fribiljett till utställningen bifogas.
Venligen Frost Matts Mattsson Östnor Mora.
– Stockholm?
– Ja, det är en inbjudan till Stockholm far, säger Erik.
– Oj, oj, oj, säger Brita
. Jag lägger brevet här, jag lär fundera, säger Anders.
Inbjudan till utställningen i Stockholm blev ett givet samtalsämne på gården under några dagar.
– Det är klart att han ska åka.
– Vad ska han dit att göra, Anders har ju slutat med handeln.
– Vore det inte roligt att se Stockholm, jag menar innan han blir för gammal?
– Han ska resa och bo också, orkar han det?
Mitt i tvivlen och diskussionerna kom det ett till brev, med nästan exakt samma ordalydelse. Den här gången kom inbjudan från Skultuna Bruk. Inom två veckor, så hade Thors Anders fått fyra inbjudningar. De två sista kom ifrån Stridberg & Biörk Trollhättan och Ernst Hellstedt & company Eskilstuna.
Ingeborg var ressugen.
– Vi åker i slutet på september.
– Vi? Svarade Anders
– Jag har pratat med Marit, hon blir hemma i Bollnäs. Olof vill med och Erik vill också med.
– Eftersom biljetterna är utställda på mig, så kanske det finns en plats över.
– Ja, vi räknar med dig Anders.
– Det var skönt att höra.
Nu var det bestämt. Anders, Erik, Ingeborg skulle åka Olof skulle ansluta i Bollnäs. Tåg till Gefle och sedan vidare till Stockholm På hemvägen skulle Ingeborg och stanna i Bollnäs som vanligt och idka gårdfarihandel.
Anders och Erik skulle ordna hästskjuts hem till Malung från Bollnäs.
Sommaren -97 blev varm och på åkrarna växte det bra mycket tack vare återkommande åskskurar.
Helje Kertin och Eriks pojk Anders växte också och var nu rejält rund om kinderna.
Ingeborg odlade jordgubbar och potatis vid gården på Gärdet, dessutom hade de en väldigt fin rosenrabatt efter ena kortsidan på huset. Stora pelargoner prydde trappen.
– Hur kan hon få så stora pelargoner, undrade Anders.
– Det vill inte Anders veta, svarade Ingeborg.
– Få höra nu.
– Jag gödslar med skit från dasset, det är lika med rosorna och jordgubbarna.
– Så vi har ätit jordgubbar som växt i folkskit, fy för den lede. Du får ju ta gödsel hemma.
– Det här är enkelt och bra, avslutade Ingeborg.
– Jag begriper inte hur vi står ut med de långa vintrarna, när man kan ha det såhär, sa Brita.
– De har blivit längre, sedan jag slutade med handeln, svarade Anders.
– Då vet du hur jag hade det under alla vintrar han var borta. Hur som helst, det är i alla fall skönt att vi inte behöver bekymra oss över mattillgången i vinter och snart ska ni till Stockholm.
– Ingeborg, Erik och Olof är så ivriga, själv hade jag kunnat stanna hemma. Jag vet inte hur det har blivit, jag vill inget längre. Det räcker med gården.
– Vi börjar bli gamla Anders, det är bara så. Nu får vi hjälpa Helje Kerstin och Erik så gott det går.
En tidig morgon den 22 september står dom utanför Bollnäs järnvägsstation, det är mycket folk i rörelse.
Anders har köpt sig en tio öres cigarr vid automaten på järnvägshotellets vägg. Ingeborg är nyfiken och går framme vid loket, är det månne lokförare Lundén som ska köra?
– Lugna ner sig gamla människan, sno efter karlar i hennes ålder.
– Jag var bara lite nyfiken, får man inte det, svarar Ingeborg.
