Vi står ofta mitt i flödet och fyller våra ”oskyldiga” sinnen med rapporter om kris inom äldreomsorgen, neddragningar i vården, en segregerad skola med marknadsinslag, massarbetslöshet, gängkriminalitet, bostadssegregation, höjda räntor, haltande elproduktion, inställda tåg, barnfattigdom, integrationsproblematik, ökad psykisk ohälsa, miljöambitioner sam fallit i glömska, ökat alkohol – och drogberoende, m.m.
Jag vill orosanmäla samhället, många medborgare far illa. Fatta!
Var skickar man blanketten?
På allt detta har vi ett obegripligt krig i vårt närområde. Almedalsveckan har blivit ett sömnpiller och vad ska man säga om regeringen?
Herregud!
Kan man göra något från åskådarplats?
För det är väl där vi har hamnat, maktlösa och bekymrade vågar vi inte längre hoppas och tro på ett samhällsbygge som steg för steg gör det bättre för folkflertalet.
Hur skulle marknaden reagera på en stor social reform till gagn för samhällets sämst ställda, det är idag en relevant fråga, tänka sig.
En del trodde på ”Northvolt-effekten”, andra tror på Gud eller Kombi-lotteriet.
Det finns också en hel del människor som tror på Sverigedemokraternas idé, det vill säga ett samarbete mellan ett oupplyst trasproletariat och en brun överklass, en riktig giftcocktail enligt min mening. Världen har upplevt den förut, hur hatet växer till något ohanterligt och livsfarligt.
Förr röstade folk med övertygelsen att det skulle bli bättre. Numera går rösten till partier med förhoppningen att det inte ska bli sämre, betänk skillnaden.
Samtidigt vet jag vad farsan skulle ha sagt om han överraskande skulle dyka upp på min veranda efter fyrtiofyra års frånvaro (död), ”F-n va bra du har fått det Leif”.
Utan omsvep skulle jag svara ”Ja, kan du tänka dig”.
Det finns med andra ord de som har betydligt större anledning att vara missnöjd än jag.
De är ofta tysta, tar sin roll och kanske inte orkar eller förmår sig själva att protestera mot ojämlikheten och orättvisorna. Så ter sig ett klassamhälle utan visioner, maktlösheten sprider sig, glädjen går in i en grå säck.
Är då allt nattsvart? Nejdå för sjutton!
Många ungdomar kommer att rösta vänster i årets val.
Många yngre väljer bort alkoholen, medan min generation håller på och super och är nu snorfulla 70-åringar (obegripligt)
Sakta växer alternativa sätt att leva, det kan vara odling, hantverk , naturupplevelser, träning, etcetera.
Eftersom jag inledde så samhällskritiskt, så må man kanske undra vad jag då tror på. Om jag som pensionerad lokförare besitter en politisk manual där allt kommer att lösa sig till det bästa?
Nej, jag gör inte det och även om jag är grundad i en idé, så tycker jag att det blir allt svårare med svaren. Det bekymrar mig inte särskilt, det kanske ändå är det rätta frågorna som leder oss mot en lösning?
Det jag vet är att ojämlikheten är samhällsfarlig, vänskap och humanism livsuppehållande.
