Forts.
1870-talet
1872 fyller Thors Anders Ersson trettio år, hustrun Brita är tjugonio år, Kerstin är 5 år och lilla Erik är 3 år.
En liten familj som delar hushållet med Britas mor och dessutom fyra av hennes syskon. Därutöver bor Anders bror Lars Ersson med sin Anna nästgårds.
Att vara gårdfarihandlare är ett hårt liv, men ändå friare och med större möjligheter till inkomster, än att jobba i skogen och med flottningen.
– Jag trivs med att vara egen, brukade Anders säga.
Många Malungsbor var egensinniga sedan generationer. De var helt enkelt tvungna att lita på sin egen förmåga, inget kom gratis.
Brita var trygg hemma på gården, med sin mor och sina syskon.
Dessutom var mågen Thors Lars Ersson en duktig jägare och fiskare.
Men inkomsterna, de står Thors Anders för.
– Tänk här sitter vi, sa Bollnäs-Lasse. Jag minns när han kom nerför Långgatan första gången, mager i din skinnrock och jag tänkte ”hur ska det här bli”
– Gjorde han?
– Ja, han vet att jag har sett många gårdfarihandlare kommit och gått. En del har sålt bra, men supit upp pengarna. Andra har inte fallenheten och kommit tillbaka blåfrusna med ett par kronor på fickan. Människoöden som kommit hem utblottade och varit tvungna att gå från gård och familj. Hustrun på fattighuset och ungar som auktionerats bort. Usch och nej.
– Jo, jag har sett några på skogen, det är ingen vacker syn.
– Han vet att jag pratar en hel del med Pehr Larsson och där banan nu dras fram så växer det upp handelshus och handelsföreningar. Om jag vore Anders så skulle jag så snart det vore möjligt, kombinera gårdfarihandeln med att vara grossist, alltså hålla stora lager för dom firmor han redan handlar med.
– Säger Lasse det?
– Ja, jag hur ju sagt att Pehr Larsson har näsa för pengar, nu får Anders vara med när bantåget går.
– Det där säger han bara för att jag ska hyra mer här på magasinet.
– Var inte dum nu Anders, fortsätt att sälja från kärran, men bygg upp ett rejält lager samtidigt. Han kommer inte att ångra sig.
– Förtjänsten kommer ju att bli mindre, jag har inga stora marginaler.
– Om jag inte vore Anders vän, så skulle jag nu föreslå att han skulle ta ett stort lån av Pehr Larsson, men så illa vill jag han inte. Du ska var fri Anders, hörde han det, fri.
Bygg långsamt och målmedvetet, han har väl skaffat sig rabatt?
Jag har ju sett att han har fina varor.
– Jodå, jag har lite rabatt och köper jag mer är jag lovad större rabatter.
– Där ser Anders.
Anders sålde bra och blev under första hälften av 1870-talet en känd och etablerad gårdfarihandlare i Bollnäs, Ljusdal, Färila, Järfsö, Arbrå och Alfta, förtjänsterna var goda.
Anders byggde nu sakta upp ett lager och blev på så vis också en etablerad kund hos firmor som Skultuna bruk, FM Matsson, Stridberg & Biörk, Ernst Hellstedt & Company, med flera.
– Jaha Lasse, hur länge har han tänkt att gå här på magasinet och skrota då?
– Skrotandet har nästan upphört sedan baningenjörerna och rallarna har dykt upp här. Det är ett förbannat rännande efter grejer. Hurså, vill han bli av med mig?
– Nej, hur skulle jag klara mig utan Lasse.
– Hur skulle Bollnäs klara sig utan mig, vrålade Lasse så att hela magasinet fylldes av han röst. Allvarligt talat Anders, Pehr Larsson tjatar på mig om att bli polis. Han lovar att lägga ett gott ord för mig och då misstänker jag att det är i princip klart.
– Aj, aj kapten, eller vad man nu säger till en polis.
– Anders har som vanligt missuppfattat allting. Till en polis säger man, aj, aj, ta inte i så hårt.
Hemma igen
Hemma på Hindrikgården var det som vanligt när Anders kom hem från Bollnäs på vårkanten. Förväntningarna var stora och barnen och ungdomarna växte så det knakade. Kerstin sprang upp i famnen på Anders, medan Erik var lite blyg och stod mitt på golvet och bugade med ett efterföljande
– Goddag far.
– God dag Erik, hur är det med min alldeles egna pojk då.
– Braa snyftade Erik.
– Men kom till far då.
– Jag har längtat efter far skrek Erik och rusade upp i Anders famn.
Erik satt i sin fars knä hela kvällen och ibland fick Kerstin låna det andra knäet.
Förtjänsterna var som vanligt goda efter sammanräkningen på köksbordet.
Anders tyckte att Brita hade blivit tystare och att hon tydde sig alltmer åt svärmor. Ofta lade hon sig i sängen med koftan på och med ryggen mot Anders. Skratten kom inte lika naturlig längre och hon kunde bli riktigt sint på barnen.
– Hur är det Brita, jag känner inte riktigt igen hon.
– Hur skulle han det, Anders är ju aldrig hemma.
– Men nu är jag hemma.
– Det är bra Anders, men jag glömmer ju nästan bort Anders när han är borta. Jag ber till gud om min glömska och tappade tro.
Det slår Anders att han också glömmer Brita och barnen, när han är i Bollnäs. På gästgivargården och i magasinet har han sitt umgänge och när han är ute med kärran får han lita på sig själv. Han skäms när han tänker på hur skönt han tycker det är att lämna Hindriksgården och åka till Bollnäs varje höst. Dessutom har ungt kvinnfolk på gårdarna runt om i Hälsingland blivit allt svårare att slita blicken ifrån.
Men somrarna i Åsbyn och i Backselen vill han inte vara utan. Erik är han i hasorna vart han än går, han är en kopia av far sin, går lika och har samma minspel. Kolsvart kalufs och bruna ögon.
Kerstin har nu fått ett mer solblekt hår, men ögonen är bruna. Hon är mest med mor Brita eller moster Ingeborg.
Olof är ofta hos sin bror Hindrik och hans hustru Bonjers Karin Nilsdotter som fortfarande är barnlösa.
– Vi tränar på Olof, som Karin brukade säga.
Innan avfärd på hösten 1874 meddelar Anders syster Thors Anna Ersdotter att hon har fått plats på en gård i Bollnäs och att nu ville följa med Anders.
Anna var tjugonio år och ogift.
– Det är klar att du får följa med, var har du fått en plats?
– Hos distriktsläkare Rogstadius.
– Det var inte dåligt Anna, vad roligt. Och blir det något besvär så hör du av dig.
1875 följde Marit och Ingeborg med till Bollnäs för första gången. Marit var då tjugotvå år gammal och Ingeborg var sjutton.
– Nu får ni sköta kläder och tyg, så koncentrerar jag mig på verktyg, lås och hushållsartiklar, sa Anders.
Kom nu ihåg att det är många rallare i Bollnästrakten för tillfället, så håll er till mig.
”Bollnäs har förändrats sedan jag kom hit första gången” tänkte Anders.
Anders sålde huggjärn, strykjärn, betsman, sågblad, hammare, ljuslyktor, filar, bordsknivar, kammarlås, dörrlås, kaffebrännare, dörrgångjärn, skopor, krukor och kittlar, med mera.
Marit och Ingeborg försökte sälja kappor, rockar, tröjor och olika tyger.
Anders trivdes med sällskapet och Ingeborg var i högform och tog för sig på ett vis, som var ovanligt och det ogillades på sina håll. Marit var som vanligt tyst och lite tillbakadragen. Hon var beroende av Ingeborg, trots att hon var några år äldre.
– Ingeborg måste lära sig att visa respekt för våra större kunder på de stora gårdarna, sa Anders.
– Inga problem, i samma stund de visar respekt mot mig och Marit, så har dom min respekt.
Men gamla gubbar som äter upp en med sina ögon, är fräcka i munnen och klämmer på en när Anders inte ser, dom kan fara åt helvete.
– Ingeborg ska veta, att det har tagit lång tid för mig att bygga upp ett gott rykte som en hederlig gårdfarihandlare här på bygden och jag vill inte ha några scener.
Marit hade som vanligt varit tyst medan Anders och Ingeborg utbytte sina meningsskiljaktigheter, men nu trädde hon fram.
– Fy fan va ynklig du är nu Anders, både Ingeborg och jag kan både sköta oss och ta hand om varandra, men vi måste kunna lita på dig Anders, varför sa du inget i Östansjö när den där bonden Jönsson var fräck mot Ingeborg, när han frågade dig samtidigt som han tittade på Ingeborg om du hade något mer att sälja.
Nu blev Anders svarslös och tittade i backen, men sa till slut
– Ni vet, man måste vara rädd om kunderna.
Marits och Ingeborgs första säsong med Anders hade gått bra och det var redan överenskommet att till nästa säsong, så skulle Marit och Ingeborg ha egen häst och kärra, men dom skulle fortfarande sälja Anders varor.
Under tiden Marit och Ingeborg varit borta så hade Brita och Anders dotter Kerstin hemma på Hindrikgården fått lära sig att mjölka på riktigt. Hon var ju ändå åtta år.
– Hon är duktig den där jäntan, sa svärmor och så sitter hon bredvid mig på högmässan.
Somrarna på Hindrikgården var hektiska med gödselspridning, plogning, harvning, sådd, ogräsrensning, höskörd, till Backselen, mer ogräsrensning, skörd, blåbär-lingon-hjortronplockning, jakt och fiske, höskörd igen, reparationer på gården, vedhuggning och utfodring av kreatur och folk kring matbordet.
Somrarna gick fort och gårdfarihandlare Thors Anders säsonger i Bollnäs tycktes komma allt tätare.
Brita hade vant sig och tycktes inte vara särskild glad när Anders kom hem på vårarna, inte heller särskilt bekymrad när han for på hösten. Anders var både gäst och hemmansägare på Hindrikgården.
Erik däremot saknade sin far över de långa vintrarna och släppte sällan blicken på honom när han var hemma. Dom var som ler och långhalm och på byn skrattades det, när dom såg Anders och Erik tillsammans. Erik var en kopia av sin far och med sitt lillgamla uttryckssätt, så blev han en favorit bland de äldre. De bägge gick under benämningen ”Stor och lillanders.”
Bollnäs
Stambanan når Bollnäs och stationen invigs sommaren år 1878 av kung Oscar II.
Järnvägen kommer att förändra Thors Anders möjligheter att snabb få leverans av inkommande varor och distribution av utgående försändelser.
Postgången snabbas upp och möjligheten att telegrafera blir verklighet. Med andra ord, gårdfarihandlarens vardag blir lättare samtidigt som konkurrensen från det uppväxande stationssamhällenas handelsbodar och butiker ökar.
Men ute i hälsingeskogarna är fortfarande Thors Anders Ersson en välkommen och uppskattad gäst.
Anders, Marit och Ingeborg samarbetar men jobbar inte tillsammans. Samtidigt som de är ute på vägarna och säljer, så tar de upp beställningar åt varandra. Eftersom de två ekipagen utgår från Bollnäs fungerar det bra, de sammanstrålar åtminstone ett par gånger per vecka, endera i Bollnäs eller någonstans utmed vägarna.
Det är skönt att vara själv när man är ute, tycker Anders och han tror att Marit och Ingeborg instämmer.
Vid den här tiden så patrullerar Konstapel Stråhle, det vill säga Bollnäs-Lasse, på Bollnäs gator och torg.
– Jaha Lasse, hur är det att vara polis efter så många år i magasinet?
– Du vet, dom tog in mig som överårig och orsaken är att jag känner ju Bollnäs utan och innan, efter mina år i magasinet och jag har ju bra uppsikt på buset. Jag känner dig till exempel.
– Jo, jag förstår att det måste ha varit meriterande.
Hösten 1879 inköper Thors Anders stora kvantiteter till sitt lager, han storsatsar med ett inköp på tvåtusen åttioen kronor.
Ernst Hellstedt & c/o 850 kr.
W von Nolting 400 kr.
Edvin Bojenvinge Norge 625 kr.
FM Mattsson 206 kr.
Nu skulle det göras affärer. 80-talet skulle mötas med en stor offensiv.
1880-talet
Omsättningen ökar nu snabbt och redan till våren 1880, så var det dags för en större beställning igen.
Han säljer nu lika mycket till handelshusen och handelsföreningarna, som han gör ute på vägarna. Kontakten med Marit och Ingeborg, som nu också har sin yngre bror Olof med sig, blir mer och mer sporadiska, trots att dom alla fyra nu är verksamma i Bollnäs.
Det finns nu också möjligheter att skicka hem pengar i omgångar och därmed var perioden av hemkomstens sluträkning på köksbordet över, efter det att han traditionsenligt brukade tömma skinnrocken på sitt innehåll.
Brita skickar kontinuerligt brev till Anders och berättar om livet på gården.
Malung och Åsbyn 19/2 83
Älskade make samt fader
nåd och frid vare med dig och oss alla
Vi får härmed sända några rader och tacka för den skrifvelse som vi ricktigt bekommit. Hvari vi ser Herren har förlänat dig helsans dyra förmåner. Och vi har Gudilof får äfven sända dig samma samma glada ting vi har helsan om mår bra intill närvarande dag och stund. Och penningarna som vi skal få has Vinlöf så skal vi få idag så vi skal skicka dem nu idag om vi hinner. Så nu skriver jag inte till Harböle. Och så har jag glömt bort hur mycket säd vi skulle ha åt backselen. Jag vet ingenting vidare för denna gång utan önskar att dessa rader måte få träfva dig vid en god helsa.
Skrif svar med det första
Kärleksfullt Brita Matsdotter.
Thors Anders svarade alltid på breven och skickade instruktioner tillbaka till Hindrikgården. Han gladde sig åt något enda brev ibland, men kom de för tätt, så blev han orolig och irriterad. ”Brita måtte väl kunna sköta gården när jag är borta. Hur mår hon egentligen?” Våren 1883 kom breven tätt, det hade kommit flera efter jul och flera kom.
Malung Åsbyn den 2/4 83
Älskade make samt fader.
Guds nåd och frid vare med dig.
Vi får i korthet sända några rader och tacka för din skrifvelse som vi har bekommit och det var roligt att höra att han var med helsan begåvfat vid ditt brefs-daterande. Och vi gudskelov får sända dig samma glada helsning att vi er med helsan begåfvat intill nuvarande dag och stund. Och jag får omtala att morbror i Utsjö har varit hit och jag har lemnat igen mitt som jag fåt så jag är qvit alltsammans. Och Lars har kommit hem nu och blef utan arbete. Och här är lika mycket snö och kallt än. Och vi har ingen tin vidare att skrifva om för denna gång utan önskas att dessa rader fingo träfva dig vid en god helsa.
Och är det så att det passar få han kanske få i några skinn för jag vill ha mig en pels till hösten för här är fårskinna så dyra. Så du kunde få i några för betre pris. Jag har ingenting vidare för denna gång utan vi alla önska dig helsan.
Kärleksfullt din tagna maka
Brita Matsdotter med därtillhörande barn. Skrif svar med det första.
Önskar hälsning från mig Lars Ersson och mina anhöriga och från våra föräldrar i Myckelbyn och alla har helsan och mår bra och önskar dig detsamma.
Även om Anders visste att det nu bara var dagar kvar innan han skulle åka hem, så var dessa brev som balsam för själen, samtidigt som det fanns en oro över vad som inte hade hunnits med, eller vad som saknades när han kom hem. Säsongerna för gårdfarihandlare Thors Anders Ersson var långa och slitsamma och att då få känna att man var välkommen hem, fick hjärtat att slå lite snabbare. Han både längtade hem och gruvade sig för arbetet med vårbruket.
Under de år Anders hade varit i Hälsingland, så var det nu tydligt att rättsväsendet och polisväsendet blivit alltmer effektivt och att Hälsinglands brottslingar och busar befolkade Gefle stadsfängelse i allt högre utsträckning.
På fängelset satt dom egendomslösa, de förtvivlade och maktlösa.
Det fick Anders snart brutalt erfara.
Efter händelserna julen och nyåret 1869 då Britta räddades efter att ha blivit våldtagen och Erik hämtades efter stor dramatik, så har Anders åtminstone en gång per säsong försökt besöka de bägge hos Wallmyr Erik Matssons gård i Färila.
På våren svängde Anders åter in på denna bekanta gård. Förra gången Anders var där var Britta både blek, tyst, medtagen och med barn. Thors Anders såg nu fram emot att få titta till Britta och ungen, som åtminstone borde vara halvåret vid den här tiden.
Vanligtvis brukade Britta och Erik snabbt möta honom ute på gårdsplan och hälsa honom välkommen.
Erik var skygg, Britta mer öppen och vanligtvis glad.
Men nu var det tyst, inte en människa syntes till.
Anders var i färd med att ge sig av, när Erik Matsson helt plötsligt står på trappen.
– Anders, kom in så ska du få höra.
Anders satte sig i köket och anade olycka.
– Vad är det som har hänt Erik?
– Vi har haft besök av satan själv här på gården och vansinnet har härskat och har haft makten över kärleken. Ondskan har klättrat på väggar och tak.
– Kom till saken Erik för fan, kom till saken, nästan skrek Anders av rädsla för besked.
– Brittas unge är död, dräpt av sin egen mor.
Anders rusade ut på gården, yr och illamående försökte han andas lugnt för att kunna behålla förståndet. ”Lilla fina oskuldsfulla Britta vad har du gjort” tänkte Anders.
Långt och länge gick Anders på gården, till och med hästen blev oroligt.
Erik stod på trappen igen och sa
– Hur går det Anders?
– Det är åt helvete, hörde du det, åt helvete.
– Britta fick livstid, hon sitter i Gefle.
– Var har du Erik då?
– Han skar jag ner från logen i förra veckan.
– Neej.
-Nu tar vi kaffe och en sup, sa Erik. Det behöver du.
Sedan läste de tillsammans.
Fader vår som är i himmelen.
Helgat varde ditt namn.
Tillkomme ditt rike.
Ske din vilja, såsom i himmelen
så ock på jorden.
Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo.
Ty riket är ditt och makten och härligheten
i evighet.
Amen.
Nu ville Anders hem till Bollnäs och under hemfärden återupplever han i sitt inre hur Britta kommer springande, blödande och skräckslagen över gärdet och hur han och Lasse redan dagen efter hämtade Erik. Varje gång Anders såg sitt ärr i pannan, så tänker han på det.
Glädjen och stoltheten över att en gång ha räddat dessa ungdomar, hade nu förbytts till djupaste sorg och förtvivlan.
” Jag måste berätta för Lasse, jag måste”
Anders berättade för den förre detta magasinsföreståndaren Bollnäs-Lasse Stråhle om besöket i Färila och det besked som lämnades där.
– Ledsen blir man och som konstapel så är det lätt att tappa tron på mänskligheten. Fängelserna är överfulla av levnadsöden som Brittas. Fattigdom och förtvivlan bygger ingen framtidstro och jag ser i blicken hos vissa av dom vi griper att dom är likgiltiga inför döden.
Vi gjorde det vi skulle när det begav sig Anders och det kan ingen ta ifrån oss. Livet måste gå vidare.
– Gå vidare, fattar han inte, hon dräpte sitt eget barn.
Anders och Bollnäs-Lasse hade utvecklat en unik vänskap under den tid Thors Anders hade verkat i Bollnäs. I början var Anders lite på sin vakt, rädd för att bli lurad och ledd bakom ljuset. Men med olika händelser och förtroliga samtal hade vänskapsbanden stärkts över tid.
Bollnäs växte så det knakade och Ljusdal likaså.
Den beryktade Willhelmina Skogh köpte det nybyggda järnvägshotellet i Bollnäs ur Pehr Larsson dödsbo och plötsligt fick Bollnäs ett hotell och restaurangverksamhet av yppersta klass. Vilket i sin tur lockade prominenta gäster till denna i förhållandevis lilla landsortskommun. Utflykter och fiske i Ljusnan lockade den nya skaran resande, som kallades turister.
Thors Anders Ersson var inte sen att förstå, att där det är människor och pengar i omlopp, där har till och med en enkel gårdfarihandlare möjlighet att göra sig en slant.
Men nu gällde det att finnas utan att vara påträngande. Ingen hotellägare, eller för den delen gäst, vill springa på en gårdfarihandlare strax utanför entrédörrarna.
Anders omdöme och näsa för affärer placerade honom cirka femtio meter från huvudbyggnaden.
Med stil och försök till elegans, krängde nu Åsbyns egen köpman med gott resultat både handskar, tröjor, kappor och rockar.
Att stå där varje dag ansåg Anders vara huvudlöst, en eller på sin höjd två gånger i veckan var de gårdsfararportioner som skulle vara tillgängliga för hotellgästerna.
Det skulle skapas en efterfrågan, det som finns hela tiden, tappar folk intresse för, det var Thors Anders affärsfilosofi. Vilken affärsfilosofi Marit, Ingeborg och Olof hade var svårt att veta, men det syntes att de hade det jobbigt.
– Vad gör vi för fel Anders, frågade Ingeborg.
– Ni är för ivriga, låt folk bli nyfikna.
– Nyfikna?
– Ja, låt de fundera och känna på varorna, innan ni börjar berätta och föreslå.
– Vi skall alltså uppträda som om det kvittade om de köpte något eller inte.
– Just det.
– Din snobb.
– Det är det som skiljer en gårdfarihandlare från en luffare.
Man kan i slutet på 1880-talet se hur antalet leverensedlar ökar och hur kassaböckerna fylls av anteckningar, det är nu full fart i Hälsingland.
Anders beställde exempelvis tjugofyra kappor från firma Edwin Rosenvinge Fredrikshald i Norge som han sålde slut i ett nafs utanför järnvägshotellet i Bollnäs med god förtjänst.
– Folk är som tokiga i de här norska kapporna, så Anders.
Anders bygger nu upp små lager även i Loos, Jerfsö, Woxna och Ljusdal, det har blivit omöjligt att transportera allt från Bollnäs
Stationssamhällen växer fram, industrin har fått ett uppsving, folk flyttar in till de större järnvägsorterna, det byggs som aldrig förr, mejerier och bryggerier startar sin verksamhet och så vidare.
Mitt i all detta står Thors Anders Ersson och minns nödåren i slutet av 1860 talet, då han svalt, frös och kämpade för sin familj överlevnad.
– Och här står han och hänger. Passa dig så vi inte tar han för lösdriveri, skrattar konstapel Stråhle.
Hur är det med han gamle gosse?
– Jovars, det är synd att klaga. Jag rör mig lite sparsamt på skogen nuförtiden. Det mesta kan man ju sälja här inne i samhällena, det inte klokt vilken rusch det har blivit. Få se hur länge jag orkar, om några år så fyller jag femtio år.
– Det är väl ingen ålder på häst. Förutom ärret i pannan så ser han ju riktigt skaplig ut.
– Om magasinsföreståndaren hade varit lite snabbare i sitt beskydd av mig vid tillfället, då hade jag varit vackrare än jag nu är.
– Han får duga Thors Anders, jag och min kollega måste vidare. Hej på dig.
– Hej.
Thors Anders Ersson har nu en hektisk tid, inte bara i Bollnäs. Han löser ut sin del ur sitt föräldrahem, han förvärvar en del skog för dessa kontanter och ordnar samtidigt, så att hans bror Thors Lars Ersson kan köpa ”en stuga med mur och innanrede, jämte en trösklada och uppföra detta på Myckelbyskifteslags allmänna undantag”, det vill säga vid Holarna.
Kontraktet är signerat den 1 september 1886.
Affärer, köpekontrakt och lagfarter dominerar slutet av 1880-talet. Barn och syskonbarn börjar bli stora, föräldrar är gamla eller har gått bort och så vidare. Förändringens vindar råder, både på Hindrikgården i Åsbyn och i Bollnäs.
Thors Anders är mån om att behålla Hindrikgårdens skogsbestånd och jordareal för framtiden, det skall finnas en trygghet den dagen han inte orkar att vara ute som gårdfarihandlare. Pengarna från handeln har gjort det möjligt att behålla gården.
Brita och Anders satt en fin sommarkväll på farstubron på Hindrikgården och resonerade.
– Brita, hur tycker hon att det går för oss.
– Jo, det går väl bra. Det blev lite ensamt efter det att mor gick bort, men på somrarna är ju både Anders, Marit, Ingeborg och Olof hemma.
– Jag förstår inte varför Ingeborg ska handla på hälsingeskogarna nu när hon har fått lilla Anna och någon far till barnet har vi ju inte sett.
– Kerstin är så duktig att se efter Anna. Våran Erik är det aldrig några problem med. Han snickrar i sin verkstad, men är nog lite dålig på att ta betalt.
– Ja, tänk hur olika syskon kan vara. Kerstin är det full fart på och Erik han går mest och drömmer, tar sin tid. Det är väl heller ingen som kan tro att jag och Ingeborg är systrar, säger Brita
– Ingeborg, det blev något alldeles extra det, det är tur att Marit har Ingeborg. Jag börjar känna mig lite sliten och kunde jag så skulle jag snart ge mig med gårdfarihandeln.
– Några år till får du stå ut Anders, vi klarar oss inte annars.
Vid kvällsmaten samma kväll, så harklade och samlade sig Anders för ett klarläggande.
– Nu när det är som det är med ditt barn Ingeborg, så undrar jag hur du har tänkt dig med flickans försörjning?
– Det ska inte Anders bekymra sig det minsta om.
De andra runt bordet tittade ner, det var tydligt att nu var det upplagt för drabbning och ett avgörande i en fråga som tidigare hade varit outtalat känslig. Bråk var något som Brita skydde.
Anders gjorde ett nytt försök.
– Vem är far till Anna, får jag nu ett ärligt svar?
– Oscar II, eller om det var stinsen på station, jag minns inte så noga, svarade Ingeborg med högburet huvud.
– Men det var då själva fan, menar du att Brita och Kerstin ska se efter din unge varje vinter när du är ute och nasar.
– Nu ska Thors Anders Ersson lyssna väldigt noga, om det nu är möjligt, eftersom jag inte är hans kund. Från den stund jag fyllde fem år, så har jag varit i fähuset varje dag, mjölkat, mockat skit, matat grisarna och skött om hönsen. Sedan fick jag och Marit följa med dig till Bollnäs när jag var sjutton. Före det hade jag också sett till både Kerstin och Erik när dom var små och vad jag förstår så är det dina ungar.
Nu var Thors Anders ögon sådär svarta som bara hans ögon kan bli. Brita spände nu blicken i Anders och budskapet var tydligt, det räcker nu!
Anders reste sig häftigt och gick ut. Efter en stund kommer Erik efter.
– Hur är det far?
– Hur det är, det ser du väl för fan. Det går ju inte att prata med Ingeborg och Marit hon bara blänger.
– Jag vet att dom tycker bra om far.
– Tycker om? De tycker att jag är en fähund. Det är så det är.
Anders och Ingeborg gick och blängde på varandra några dagar och sedan rann det hela ut i sanden.
Det var till och med så, att när Ingeborg inför alla härmade några original från Bollnäs ute på gårdsplanen med sin mimik och kroppshållning så skrattade Anders så det tjöt över hela Åsbyn.
– Den där mänschan, hon är inte klok på en fläck, lyckades Anders ändå meddela mellan skrattattackerna.
Far och son satte inne i Eriks snickeriverkstad en kväll.
– Hur går det för dig Erik, köper folk någonting?
– Nja, jag har ju inte hållit på så länge. Men jag har väl gjort lite barnsängar, någon soffa och ett köksbord.
sedan gör jag leksaker åt ungarna häromkring.
– Du är duktig ser jag, men det räcker inte. Du måste lära dig att sälja.
– Det är så svårt att ta betalt. Folk har ju inga pengar.
Jag fick ett par harar för barnsängen.
– Vad säger du, sålde du sängen för ett par harar?
– Vad skulle jag göra?
– Vad kostar en soffa då, tre harar? Nä, det här går inte, du ska hädanefter bara ta betalt i pengar.
Annars kommer du att föräta dig på harar!
Då kunde inte ens Erik längre hålla sig för skratt.
Säsongen 1889–90
Anders hade frågat Erik om han ville följa med till Bollnäs, men han hade sagt nej. Han ville vara i snickarverkstaden sa han. Men Anders misstänkte att det var förälskelsen med Helje Kerstin som höll honom kvar i Åsbyn, men hon var ju så ung, bara femton år.
Erik var nu fyllda tjugo.
Brita och Anders dotter Kerstin var nu tjugotvå år och giftasvuxen. ”Vad ska det bli med jäntan” tänkte Anders. Kerstin var på ett sätt som Ingeborg, men ändå inte. Hon var tystare, mer inbunden. Hon var vacker, men pojkaktig. Det fanns många Malungs pojkar som hade krumbuktat sig för Kerstin, men de blev aldrig mer än vänner. Hon klippte sitt vackra hår kort och Anders hade i somras kommit på henne med att röka pipa i fähuset. Det blev snabbt förbjudet.
– Ska du röka pipa, så får du sitta vid spisen, hade Anders bestämt.
Anders anländer åter Bollnäs en fin höstdag i oktober och av de tvåtusen femhundra rallarna som byggde järnvägen finns det nu bara spår.
På bryggeriet och mejeriet är det full fart, likaså inne på hotellets tredje klass, eller annexet som det egentligen heter. En cigarrautomat sitter nu på hotellets vägg, man kan välja mellan fem, sex, åtta eller en tio öres cigarr.
”Jag tror jag köper en tio öres” tänker Anders, liksom för att fira ankomsten. Anders puffar på cigarren när han hör en bekant röst
– Det luktar herre, men jag ser ingen, säger konstapel Stråhle och lägger ut sitt bullrande skratt.
– Din förbannade, skrattar Anders till svar.
– Jaha, är det dags igen?
– Ja, det är väl det.
Innan Thors Anders spände kärran vid hästen och lastade fullt, så tog han sig en promenad i det nya Bollnäs som växt upp.
Han besökte olika handlare som Gunnard, Olof Ohlsson, Karl Lindberg, Janschuss Olle, Åkerblom, till och med konkurrenten grosshandlare Apelgren fick ett besök.
– Hej kära kollegor och vänner, inledde Anders i hopp om att de önskade köpa något ur hans breda sortiment.
Jodå, han fick napp i vanlig ordning och det som han inte hade på lagret i magasinet, det beställde han.
”Jag tror jag provar en åtta öres cigarr” tänkte Anders när han återvände till magasinet, hästen och kärran.
Även ute på Hälsingeskogarna var nu stämningen bättre och framtidstron större.
– Kan du tänka dig vad järnvägen har betytt, det är nya tider nu.
– Javisst, det är fantastiskt, svarade Anders artigt, trots att hans sätt att resa och handla inte hade förändrats nämnvärt.
När han kom till Kristofers i Järfsö så bjöd värdparet in honom på kaffe och mjukbulla.
– Kom in och sätt dig Anders, jag har ett uppdrag till han.
– Jaha, vad kan jag stå till tjänst med?
– Jag har mannar som ligger på skogen och hugger i Hamra och som behöver förnödenheter, dessutom har dom för dåliga grejer att jobba med. Sedan är det så att en bekant till mig planer på att starta upp en såg i Tandsjöborg.
– Då ska vi se. Jag har bra rabatt på Stridberg & Biörcks sortiment. Där har han allt som behövs i sågverktyg, dessutom riktigt bra kvalitet när det gäller skyfflar och spadar. Både cirkulärsågar och ramsågar finns till han som ska uppbygga en såg. Hur har dom det med yxor och barkspadar på skogen?
– Har Anders sortimentskatalogen med sig? Jo, vi behöver yxor och barkspadar också.
– Titta noga i katalogen och skriv upp vad han behöver.Yxor och barkspadar tar jag hem från Wetterlings i Storvik, det har jag hemma på ett par dagar.
Beställningar gjordes under tiden kaffet dracks upp, det blev påtår och fortsatt resonemang.
– Om jag har räknat rätt så har han beställt varor för drygt sexhundra kronor och då har vi inte kommit till den nyblivne sågverks ägaren än.
– Jag får återkomma när det gäller honom. I slutet av november vill jag att Anders levererar till mina mannar och sedan får vi se hur det blir med Tandsjöborg. Han får en dräng med sig på finnmarken, det finns varg på skogen och drängen hittar.
När Anders lämnade gården så var han lite kluven.
”Visst är det en bra affär och man har väl inte råd att vara kräsen, men det här kan bli äventyrligare än vad jag önskar mig” tänkte Anders när han sakta fortsatte i riktning mot Ljusdal och ”varför åker han inte ut själv?”
Anders sålde bra, både utanför järnvägshotellet I Bollnäs och på vägarna upp mot Ljusdal och Färila.
Det fanns nu också ett järnvägshotell i Ljusdal, men det kändes som en blek kopia av det hotell som Willhelmina Skogh hade skapat i Bollnäs.
Nu var vi i slutet av november 1889 och Thors Anders Ersson stod ute på tunet vid den stora gården Kristofers. Hans egen häst stod i stallet och hans mindre kärra hade lastats ur. ”Greven” som hemmansägaren kallades i folkmun hade ordnat med häst och en större transportkälke för skogen.
Drängen Sven var vägvisare och vakt och vid tömmarna satt Anders. Det var en kall förmiddag och lasten bestod av kaffe, brännvin, bröd, mjöl, mjölk, fläsk, smör, tjugo ryska stocksågar, fem enmans fällningssågar, två ryska kransågar, femton yxor av högsta kvalitet, tjugo barkspadar och tio skyfflar.
Till sågverks ägaren i Tandsjöborg hade sex ramsågsblad med en längd av fem fot och en bredd av 7 tum lastats på. Drängen hade ordnat med färdkost. Så bar det av.
– Greven skickar dig, han törs inte själv, sa drängen
– Törs inte.
– Nej inte efter det som hände.
– Vad är det som har hänt.
– Förra året vid den här tiden så gav sig en bonde i Färila iväg till sina mannar som högg på hans skog för en spottstyver. Han kom aldrig tillbaka och inte hästen heller. Bonden ligger troligen nedgrävd i en myr inte så långt ifrån dit vi ska, i närheten av Rullbo.
– Fy fan, i en myr, grävde dom ner han i en myr, kommenterade Anders.
Sedan blev det tyst en lång stund och drängen satt lugnt med geväret i knät.
– Inte kommer vi att se varg, sa Anders.
– Nä, gråben häller sig nog borta, men vi har väl några heta finnpojkar på skogen.
” Här sitter jag mitt i ingenting, med en fattig drängpojk bredvid mig som är beredd att skjuta varg eller finnpojkar” tänkte Anders ”vad har jag gett mig in på för ynka hundrafemtio kronor i vinst, på sin höjd”
– Nej, nu blir det kaffe, det ett par timmar fram till Los.
Vid fyra bör vi nog vara framme i Hamra vid huggarlägret. Det är två lag som hugger och ett som kolar. De låg där förra vintern också, säger drängen.
– Jasså, så det är finnmarkens avkommor som sliter i skogen frågade Anders?
– Ja det stämmer, allt dom gör, gör de med besked. Så låtsas inte om brännvinet, när vi lastar ur.
Det kom till Los, som bestod av några utspridda gårdar och strax före fyra anlände det till huggarlägret som planerat.
Det hade börjat skymma och det var tyst, förutom ett nästan ohörbart sorl som hördes från en av de tre kojorna.
Hästen gnäggade till och dörren på en av kojorna for upp.
– Var fan har du greven då pojk.
– Han är hemma, svarade Sven.
– Vad har du för liten karl bredvid dig då?
– Han är gårdfarihandlare och mas.
– Det var det jävligaste, har du släpat ut en masjävel som är nasare ut till timmerskogen, medan greven sitter hemma och ruvar med kärringen?
– Ja, svarade drängen.
Just i denna stund kände Anders, att detta kunde sluta hur som helst och därför vill han bryta tonläget med att påpeka
– Jag har jobbat mycket i skogen när jag var yngre.
– Bra, skicka hem grabben med hästen, så kan du vara kvar här och hugga med oss. Få se på dina händer maspôjk. Tja, det var inte så illa, vi kanske ska bryta arm efter maten och ett par stärkande supar?
Det lugnade ner sig och gubbarna lastade ur stocksågar, yxor, barkspadar och all mat.
– Vad är det här då?
– Det ska ner till Tandsjön, till sågen
– Nähej, det är dags att ordna med maten.
Det fanns en kokspis i varje koja och pannor. Det blev snabbt kolbullar med fläsk.
– Ät nu försiktigt, sa huggarbasen. När magen är tom, så fyller man den bara till hälften första dagen.
– Hörru drängpotta, var har du brännvinet då, sa en av finnpojkarna?
Drängen tittade på Anders, som följde med ut.
– Nu tar vi in en fjärdedel, så att det blir lugnt ikväll.
– Men det räknar dom ut, sa Anders.
– Vi säger att dom får mer när vi har varit till Tandsjön och är på väg hem.
Då kom huggarbasen ut och såg ner på Anders, som med sina 1,66 meter över havsytan kände sig än mindre än i vanliga fall.
– Vad står ni här och viskar om, är det brännvinet? Ta hit! Det här tar jag hand om och ransonerar ut.
Saken var ur världen och Anders kände sig lättad.
Drängen och Anders fick sovplats i en av huggarkojorna. Hästen frustade och trampade och sikten var på sin höjd tio meter in i skogen.
– Har ni sett varg här på skogen, frågade Anders högt.
– Ja, det går varg här, är hästen orolig.
– Ja.
– Vi drar fram lite kvist och ved för natten och tänder en brasa. Du och drängen får vara eldvakter. Vi behöver sova.
– Hörru masen, törs du bryta.
– Skulle vi inte ha en sup först
– Vad, ska du dricka ur brännvinet för oss? Det får bli en då
Armbrytning skulle nu ske i en fullsatt kolarkoja. Kombattanterna var en huggarkarl från finnmarken på 1,85 och en liten gårdfarihandlare på 1,66 m. från Hindrikgården i Åsbyn Malung.De andra huggarna skrattade segervisst, det här skulle bli en enkel match. Anders bar på en hemlighet, ingen hade tagit honom i fingerkrok, rövkrok eller armbrytning, när han var i sina krafts ungdomsdagar.
”Nu jävlar ska dom få se” tänkte Anders, samtidigt som han var högst osäker på dagsformen.
En domare var utsedd, det fick bli huggarbasen.
Två pallar och ett bord ställdes fram, gubbarna stod efter väggarna eller satt i kojans britsar.
Anders ärr i pannan blossade rött i fotogenlampans sken. Nävarna åkte ihop och huggarbasen fixerade de bägges armbågar. Reglerna var enkla, matchen var avgjord när någons näve var i bordet.
Det knakade till, det bröts och stånkades. Anders kände att det här ”ska inte vara omöjligt”. Kådan i huggarens händer gjorde greppet bra.
Anders höll emot och huggarna började bli otåliga.
– Ta i nu då för fan.
Anders kunde kosta på sig ett leende, trots att armen värkte.
– Ja, ta i nu då, sa Anders och huggaren började blekna.
”Lugn och fin” tänkte Anders ”håll bara emot nu en minut till, sedan tar du han”.
Huggarens hand åkte i bordet och Anders stod som segrare. Ingen så något, drängen tordes inte säga något. Tystnaden bröts av förloraren
– Det var det jävligaste, du var mig en seg sate.
Nu ville fler bryta mot Anders, men han nekade.
– Ni får bli gårdfarihandlare pojkar, så ni orkar bryta arm.
Anders tog första eldvakten i Hamreskogen och i mörkret bredvid hästen så knäppte det och knakade på ett sätt som det bara kan göra i en tyst skog. Pratet om varg gjorde att hjärtat slog snabbare än vanligt och att blicken flackade, fantasin stegrade och olustkänslan spred sig ända in i märgen.
– Ser du något, frågade Anders hästen.
Det blev morgon och det var dags att ge sig av mot Tandsjöborg och Tandsjön.
– Här har vi färska vargspår, ropade huggarbasen, när han kom ur skogen.
Anders rös och drängen klev upp på storkälken med bössan i knät. Det var drygt en timme till Tandsjön och skogen var tyst och stilla denna tidiga morgon.
Finnmarkens framtida sågverksbaron fick sina ramsågsblad och det bar av hemåt, eller åtminstone till Järfsö och gården Kristofers.
Klockan var ett när dom kom till Järfsö och när Anders anlände Bollnäs hade det börjat skymma.
Inne på gästgivargården basade nu Johan Larsson efter Pehr Larssons frånfälle.
– Hur går affärerna Thors Anders frågade Johan.
Anders berättade hela historien om varg och om armbrytning i Hamreskogen och att han var nöjd med att ha kommit undan med livet i behåll.
Då gick gästgivare Larsson in i stora salen, slog ihop händerna och sa.
– Hör upp. Här sitter en man som har brottats med vargar och vunnit över skogshuggare i armbrytning.
Jag vill utbringa en skål för gårdfarihandlare Thors Anders Ersson.
Sorlet inne på gästgivargården var öronbedövande och i centrum stod Anders.
– Vad säger du.
– Nähä
– Var det utanför Hamre.
– Tog du han i armbrytning
– Kom hästen med hem.
Alla ville skåla med Anders och själv mindes han inte dagen efter, hur han hade kommit i säng.
Anders var mest nöjd med att han hade kommit hem helskinnad, lite värk i armen kunde det vara värt, eftersom han nu lite överraskande fått ikläda sig en lokal hjälteroll.
Konstapel Stråhle patrullerade som vanligt Bollnäs gator och Anders krängde varor utanför hotellet.
– Tack, tack, det blir tolv kronor. Nej, jag vet inte när tåget till Gefle avgår, det finns en tidtabell inne i väntsalen.
– Jamen här står han ju, Bollnäs egen mästare i armbrytning, sa Stråhle. Det kunde man inte tro.
– Underskatta aldrig en Malungskarl, svarade Anders.
– Det är tydligt det. Jag hörde att det blev kalas på gården efteråt.
– Det vill jag däremot inte tala så mycket om.
– Det förstår jag, ta det lugnt med brännvinet Anders, tänk på familjen där hemma. Dåliga vanor slutar inte vid sockengränsen.
Plötsligt får Anders se Marit, Ingeborg och Olof med sin häst och kärra. Anders vinkar och dom vinkar tillbaka.
– Kom hit, ropar Anders.
– Vi kommer, svarar Ingeborg.
– Hur går det, frågar Anders.
– Bra, svarar Ingeborg
– Dåligt, svarar Olof.
– Jaha, hur ska ni ha det?
– Det blir någon krona här och där. Nej, jag vill till Amerika, säger Olof. Det här går inte.
