Forts.
Jordbruket
Anders klev upp tidigt på midsommarmorgonen, spände för dyngkärran vid hästen, slängde upp ett par grepar och inväntade sin yngre bror.
En kvart försenad dyker Lars upp, blek om nosen och påtagligt fyllsjuk.
Anders låtsas som ingenting, men säger
– Nu kör vi tjugo lass innan det blir mat.
Lars börjar med att spy i dyngstacken.
Efter de tjugo lassen så går de in och äter. Lars har nu återfått lite färg i ansiktet, men bleknar igen när Anders säger
– Nu kör vi tjugo lass till och Marit får också hjälpa till.
Marit ska snart fylla fjorton år, tystlåten och lite butter.
– Jaha, då får det duga för idag, säger Anders och torkar pannan med dyngiga hand.
– Samma tid i morgon Lars, säger Anders innan han leder in hästen i stallet.
Men arbetsdagen är inte slut än. Han ropar på Brita utifrån gården och hon kommer ut och torkar händerna i förklädet.
– Hur ser sättpotatisen ut?
– Nu kommer du in och lugnar ner dig, nu blir det kaffe.
Brita hade en mycket god hand med Thors Anders, som utan hennes tömmar hade en benägenhet att skena iväg i sina sysslor.
Det var ingen vacker syn, gott om sättpotatis fanns det, men skrumpna och alltför långa groddar.
– Nu är det bråttom och få ner dom i jorden, annars kan det här bli en helvetesvinter, konstaterade Anders.
Det hade blivit långa arbetsdagar för Anders sedan han kom hem, men efter en veckas slit, så gick de mantalsskrivna på Hindrikgården på åkern med varsin potatishink och siktade rätt i fårorna med de föga förtroendeingivna sättpotatisarna.
– Om gud vill och värmen kommer, så får vi potatis till hösten, sa Anders och sträckte på ryggen.Värmen kom så sakteliga till Malung och Åsbyn och i början av juli så var också havren, kornet och vetet i jorden. Grönsakslanden var i ordning med lök, havrerot, bondbönor, märgärt och grönkål, plantor från vitkålen stod i fönstren. Det stora rovlandet hade såtts.
– Vi är en månad sena, sa Anders, som trots allt kunde pusta ut. Det blev ingen vår i år.
– Ska ni med till Backselen, sa Anders till Marit, Ingeborg och lilla Olof.
– Plocka lite mask, så kanske vi kan steka lite abborrar till kvällen, får vi braxen eller någon stor id, så kan vi röka den och ha på smörgåsen.
Anders spände för hästen, som gick under namnet Åsp-märra och sedan bar det iväg mot fäboden. Det var stenigt och uppför mot Holarna och fram till fäboden. Väl framme så lastade han ur lite hinkar och handdukar. Sedan gick färden mot Löddersjön i riktning mot Venjan. Anders släppte av ungarna vid sjön och sa,
– Se nu till och fånga lite fisk, jag är tillbaka om ett par timmar.
Olof började fiskafänget med att ta fram sin smörgås och mjölkkrukan.
Anders öppnade stugan, borstade ut lite råttskit och fick huka för ett par fladdermöss som bosatt sig där under vintern. Fönster och dörrar fick stå öppna. Anders gick runt på fäboden och kunde snabbt konstatera att snön hade gått hårt åt gärdsgården. ”Här skulle jag behöva vara en hel dag” tänkte hemmansägaren och pustade högt inför en tyst skog som såg ut att längta efter koskällor, skuttande getter och fäbodskratt. Marken var gråbrun och även fäbodlivet fick skjutas upp några veckor jämfört med förra sommaren. ”Ja, ja, vad ska jag kunna göra åt det”.
När Anders återvände till sjön grinade Olof och Ingeborg skrattade triumferande med tio stora abborrar och ett par braxar liggandes i blåbärsriset. Marit satt för sig själv en bit bort och tjurade.
– Har ni haft roligt, sa Anders med Olof klängande vid sitt ben.
– Den som är gladast får mest fisk, sa Ingeborg och sneglade åt Marits håll.
– Riv lite björkris, så lägger vi fisken i korgen innan flugorna äter upp den och den gladaste fiskaren rensar fisken när vi kommer hem.
Plötsligt log Olof och räckte ut tungan åt Ingeborg.
Lite enris till rökningen plockades på hemvägen.
Fisken äts nu med stor aptit på Hindrikgården och lilla Kerstin ligger i vaggan och ler mot sin far.
– Det är bara magknip, säger Marit.
Svärmor Brita Olsdotter konstaterade att Olof är den yngsta morbrorn hon kände till på bygden och att
lilljäntan var då en guds gåva i dessa mörka orostider.
Att Karl Marx givit ut första upplagan av Das Kapital i samma veva som Thors Anders sopade råttskiten ur stugan på Backselen, den där sommaren 1867, var både skinnare och bönder i Malungs trakten lyckligt ovetandes om.
Det kom knappt en regndroppe under Juli och av sandjorden i Västerdalälvens dalgång vid Åsbyn dammade det. Djuren var uppe vid Backselen tillsammans med kvinnorna, förutom svärmor och hemma på Hindrikgården gick Anders mest och tittade upp mot himmelen. ”Det lär inte hjälpa, men jag måste vattna både rov och potatislanden”.
Sagt och gjort, under två dagar kördes vatten från älven upp på åkrarna. Solen stekte och det kändes som att den idoga vattningen var en droppe i havet. ”Det måste komma regn” var en tanke som ekade Anders arma skalle, samtidigt som oron skapade giftig galla i magtrakten.
”Vad åratal av dynga på åkrarna har tagit vägen begriper jag inte” tänkte han när han i ärlig förtvivlan sparkade runt i den rödbruna jorden.
Mer vatten hämtades från älven och nu koncentrerade sig Anders enbart på potatislandet.
Efter ytterligare ett par dagar kunde han ändå trösta sig med att flera små potatisrosetter började spräcka den torra jordskorpan.
Svärmor Brita Olsdotter hade för första gången stannat hemma från en fäbodsommar i Backselen. Nu satt hon hemma och jämrade sig över det uteblivna regnet och om svälten som väntade på Hindrikgården. Anders orkade inte höra tjatet, utan gjorde nu bara korta ärenden in i köket.
Däremot gjorde han nästan dagliga turer upp till Backselen i små ärenden. Alla bekymmer lättade då han satt ute på farstubron med lilla Kerstin i famnen
– Du ska se Kerstin att det ordnar sig innan far ska åka till Bollnäs igen och lilla Kerstin såg storögt på sin far.
I slutet av juli kom regnet och som det regnade. ”Jaha, nu får man så man tiger” tänkte Anders och räknade ut att växtsäsongen kräver en varm augusti och värmen ska helst leta sig in en bra bit in i september.
I slutet av augusti så blommade potatisen, grönkålen såg fin ut, likaså gjorde rovorna, bönorna och ärtorna var småvuxna, vitkålen hade inte knutit sig, löken var liten, havreroten växte som vanligt och havret, kornet, vetet var en månad försenad.
– Jadu gud, i är har du svikit varenda bonnjävel i dom har trakterna, trots att vi sitter som jon i kyrkan varje högmässa och lilla Kerstin tycks du inte ens se.
Han kunde inte rå för det, en förtvivlan vilade i Anders bröst och nu hade han smädat gud och ytterliga vikter lades därför på Anders axlar. När han såg svärmor så bad han om ursäkt, utan att förklara ärendet.
– Har du en liter till bror din.
– Ja, det ska jag väl kunna ordna hos någon av Gråbergs pojkarna.
– Jag behöver sinnesro, jag finns i fähuset om du vill mig något.
– Men snälla Anders samla ihop dig nu, tänk på Brita och lilla Kerstin.
– Jag behöver en dag utan tankar och ansvar, seså hämta litern nu och du Lars.
– Ja.
– Du är en bra bror och jag vet att far har varit hård mot dig och jag kan också vara hård, förlåt. Vad ska du göra till vintern?
– Jag ska hugga åt bolaget och åt far, behöver du någon hjälp i skogen?
– Ja, vi skulle behöva ta ner några grova granar och sedan måste vi ordna med veden.
– Det ordnar sig.
– Lars, jag ser att du är snäll mot Anna och det är bra, men vänta med att skaffa barn. Det är inte dom tiderna nu. Vi får se om vi klarar Kerstin till vintern.
Anders fick sin liter och gick in i fähuset.Kvälls – och morgondaggen var den tillförsel av vatten Hindriksgården fick i september. Det vore som om grödorna hade stannat i växten och snart var frosten här. Sädessådden var hälften så stor som vanligt, potatisarna blev små och få, rovorna hade klarat sig skapligt, vitkålen var klen, grönkålen hade av någon anledning växt till sig, bönor och ärtor var små och insektsätna, fodergräset hade man bara slagit vid ett tillfälle och så vidare.
När allt var upptaget och skördat, förutom grönkålen som stod kvar, insåg Anders att det skulle bli svårt att behålla alla kor, två skulle kunna gå till slakt. Älgjakten skulle kunna ge något, men det var högst osäkert, det var ont om älg i Malungs skogarna. Till harjakt behöver man en hund och Hindriksgården var olyckligtvis utan hund sedan några år, efter det beagletiken Grynet hade drunknat sedan hon lockats ut på isen av någon anledning. Men hund kan man låna.
Två tomma silltunnor fanns det och nu blev det överenskommet att nätfiske skulle ske i omgångar fram till det att isen lade lagt sig. Det fick bli saltad gädda, abborre och mört som nödproviant.
Det skulle gå!
I slutet av oktober kom snön och en bit in i november var det rejält kallt.
Två kor var slaktade, den ena kons kött sålde man och den andra var nu efter styckning både saltad och till stora delar rökt. Eftersom de flesta Malungs bönderna var i samma situation som Anders så var förtjänsten av en såld ko försumbar, men höet och rovorna skulle kunna räcka till de sex kor som blev kvar.
– Vi får hoppas på en tidig vår, sa Anders.
En älgkalv var skjuten och skulle delas på två gårdar.
Två grisar fanns i svinstian. En gris slaktades i god tid före jul.
Det blev en december med mycket snö och kallt var det, ofta mellan tjugo och trettio minusgrader på morgnarna. Som tur var så låg bolagshuggningen bara en mil bort, så Lars åkte skidor både dit och hem varje dag. På söndagarna sjöng han ofta vid högmässan
Julen kom och det blev ett nytt år. Lilla Kerstin kröp nu på golvet och fick hela tiden passas så att hon inte kom åt spisen.
Carin var för det mesta hemma hos sin fästman Britt Per Olsson i Storbyn.
Anna höll ihop med Anders bror Lars och åt på Hindriksgården för det mesta, det bodde i Lasbetgården, alldeles intill Hindrikgården.
Hindrik var i lag med Bonjers Karin Nilsdotter och de åt allt oftare hemma Hindriksgården.
Kerstin Matsdotter var dotter i gården och var tillsammans med Gråbergs Per Andersson, ofta matgäster.
Marit och Ingeborg bodde stadigt hemma och växte så det knakade.
Lille Olof var alltid hungrig.
Till det Anders, Brita och svärmor.
Vid ett tillfälle i januari efter helgerna skulle femton personer utfodras i Hindrikgårdens kök och Anders såg sig omkring och sa
– Med den här tillgången på matgäster efter århundradets sämsta skörd, så tycker jag att varje vuxen kvinna och man ska fundera över vad vi ska äta i februari.
Bonjers Karin föll i gråt och Gråbergs Per fattade humör
– Du är allt en stor man du Anders, som låser in dig på fähuset och dricker brännvin när det inte passar. Jag har hållit dig med harar flera gånger i vinter och därför tycker jag nu att storkarlen ska hålla käften på sig.
Gråbergs Per var trött, fattig och rejält hungrig efter en dag i skogen och tålde inte att bli uppfostrad mitt i maten.
Lars som kände sin bror Anders häftiga humör hoppade nu blixtsnabbt in framför Anders och häll fast hans armar, de bruna ekorrögonen på Thors Anders Ersson var nu svarta och ur munnen kom det ramsor som fick kvinnorna i rummet att hålla för öronen. Hindrik Kerstin Matsdotter fick snabbt ut Per ur huset och man hörde hur dom trätade när dom sakta försvann i vintermörkret.
Sedan blev det tyst i Hindiksgårdens kök, förutom lilla Kerstins kvävda gråt mot sin mors bröst. Svärmor hade tänt pipan och satt och puffade vid spisen.
Olof satt i Ingeborgs knä. Ingeborg var nog den ende som tycktes upplivad av det som hade hänt, det lyste djävulskap ur hennes ögon.
– Ha, ha, ha, jävlar i det lilla snuset vad Gråbergspojken fick bråttom. Bra Anders, visa vem som bestämmer.
Nu fick till och med Anders lov att skratta
– Jadu Ingeborg, vad ska det bli av dig när du blir stor?
– Gårdfarihandlare, jag ska bli gårdfarihandlare.
– Hur ska du göra till våren Anders, frågade Brita i mitten på februari.
– Jag stannar hemma, folk i Bollnästrakten och här hemma har fullt upp med att överleva och de som orkar tycks fara till Amerika. Det går inte att göra affärer som det ser ut nu.
– Det var skönt att höra, han behövs på gården.
Thors Anders Ersson stannade hemma, våren1868 hade varit kämpigt. Med fisk och gröt, hade man överlevt våren och försommaren. Brita och Anders var glada att dom klarat lilla Kerstin. De andra på gården hade också överlevt.
Brita var handlingens kvinna. Anders kunde inte begripa varifrån hon fick krafterna. Själv hamnade han ofta i grubblerier och drog sig undan, han orkade inte alltid axla ansvaret som hemmansägare på Hindrikgården.
Lika uppspelt och glad som han blev när något gick bra eller när det fanns förhoppningar, lika bedrövad och dystert blev han när allt gick emot.
Anders hade druckit på tok för mycket brännvin den senaste tiden och det samvetet strödde salt i såren.
Det är som om tiden har stannat och glädjen har krupit ner i en grå säck. Marken verkar så mager och död, så att till och med daggmasken tros ha flytt.
”Vi lever i skuggans dal” tänkte Anders.
”Hade det inte varit för lilljäntans leende, med de små grynen till tänder, så vet jag inte vad skulle ha gjort med mig själv”
Skörden -68 blev trots allt något bättre än året före, men
– Allt är ju så förbannat smått, sa Anders
Precis som förra hösten, så skulle nu de två silltunnorna fyllas med fisk från nätfisket och saltas ned.
Dessutom och med anledning av den klena rågskörden, så plockades det nu mossa och lav, både vitlav och skägglav. Svamp i mängder plockades också, framförallt kosvamp, som torkades.
Av 2/3 lav och och 1/3 råg så bakades nu bröd på Hindrikgården. Blandade man i mossa så blev brödet segt men ätbart. Av svampen kokade man soppa.
Blåbär fanns det nästan inget av, men lingon hade man lyckats skrapa ihop en ansenlig mängd.
– Vi går åter mot en svältvinter sa Anders.
– Vi klarar det, med guds hjälp så klarar vi oss, svarade Brita.
Ny säsong, våren 1869
Paret på Hindrikgården satt vid nyåret och räknade de kontanter som fanns på gården. Av den gamla förtjänsten från Bollnäs fanns det hundra kronor kvar, plus de hundra som Anders kallade för riskkapitalet. Till det hade man fått betalt för de stora granar man tagit ner på skogen. Allt som allt, fanns det trehundratvå kronor.
– Jag behöver hundrafemtio kronor för att komma igång igen i Bollnäs, deklarerade Anders.
– Så länge bror din Lars bor på Lasbetgården och bidrar här hemma, så ska det gå, svarade Brita.
Sagt och gjort. Anders beställde varor som han lät skicka till Bollnäs efter överenskommelse med Bollnäs-Lasse, som i ett brev välkomnade Anders med orden
”Välkommen i mars käre broder och var du glad att du slapp eländesvåren -68. Redan på hösten samma år som du var här började eländet med att Gästgivargården brann ner och efter det in på nya året i vårtid kom det skaror med folk ned till Bollnäs, många fortsatte mot Gefle, de svalt och var förtvivlade. Många av dom härbergerade jag här på magasinet. Som tur var så kom det nödhjälp från Finland som slutligen anlände med Ångbåten Warpen. Säden magasinerades hos mig och de scener jag bevittnade här är omöjliga att beskriva i skrift.
Banbyggarna har nu ett lite kontor här i Bollnäs och tyska mätinstrument upptar också en del av magasinsutrymmet. Dina varor är på plats och i säkert förvar.
Jag ser fram emot att åter träffa dig, en rejäl Malungs karl och vi får hoppas på bra affärer med goda förtjänster.
Vänligen Bollnäs- Lasse Stråhle.”
I början av mars avgick åter gårdfarihandlare Thors Anders Ersson mot Bollnäs och Brita var precis som vid förra tillfället med barn. Resrutten gick som förra gången, Kättbo – Siljansfors – Mora – Skattungbyn – Voxnadalen och slutligen Bollnäs. Tre dagar tog det, lika som förra gången.
Med säcken på ryggen och med raska steg nerför Långgatan kunde han se en välkänd profil utanför magasinet.
– Men här kommer han ju livs levande, skrockade Bollnäs-Lasse. Vi går in och gör klart.
– Ja, det gör vi.
– Fan, du har blivit gammal Anders. Hur har du det?
– Vi klarade jäntan, sa en hålögd och sliten Malungs karl.
– Fy för i helvete vilket år vi har lagt bakom oss. Förra året vid den här tiden förvandlades magasinet till fattighus och folk dog där dom låg och stod.
– Ja, svarade Anders och sedan blev det tyst en lång stund.
– Nej, det här går inte, vi gör väl som förra gången. Femtio kronor för magasinskostnaden, förra året bjuder jag på. Ska du bo här?
– Ja.
– Bra, du vet vad som gäller. Skriv under kontraktet nu, så bjuder jag på en sup eller kanske två.
Magasinsföreståndaren och gårdfarihandlaren blev sittandes inne på kontoret en god stund. Bollnäs-Lasse hade en förmåga att både vara lättsam och allvarlig i en blandning som Anders trivdes med.
Anders visste samtidigt att omsorgen om Anders inte bara var kamratlig, den var affärsmässigt betingad också.
– Nej, jag går och lägger mig, det är en dag i morgon också så Anders, han tog sedan trappen upp till sovsalen på magasinets övervåning.
Det var torsdag den 9 mars, då Anders återigen var på vägarna med varor på sin lånade kälke. Det var märkligt tyst på bygden, de han mötte var
avmagrade och såg fattigt håglösa ut. ”Vad ska det här bli” tänkte Anders.
Veckor kom och gick. Anders satt i magasinet och gick smått överraskad igenom kassaboken. Det var en skön och varm majdag, då solen lyste in i magasinet och på Bollnäsborna som var ute och flanerade.
Då ska vi se:
– Segersta, Pigan Marta i Fjärdingmans, en kappa på avbetalning, contant 7 kr.
– Segersta, Anders Pärsson, 4 alnar bommulstyg, contant 1,69 kr.
– Änkan Marta Pärsdotter, kappa på avbetalning, contant 11 kr.
– Heden, Skomakaren Hellqvist, väf och julklä, contant 6 kr
– Hamre, Pär Hindriksson, tröja, contant 4 kr.
– Björktjära, Nils Engvall, tröja och 1 ¼ aln förklätyg, contant 5,50 kr.
– Böle, Lars Hansson, 2 tröjor, contant 8,50 kr.
– Böle, Torparen Anders Olsson, 2 lång halsdukar, contant 1,58 kr
– Granbo, Pigan Anna Ersdotter, 1 järtevärmare, contant 2,25 kr.
– Granbo, Lars Olsson genom drängen, 3 aln kläde, contant 10 kr.
Sedan kom Anders till Järfsö och i kassaboken syns det tydligt att affärerna tar fart på riktigt.
I Järfsö görs det affärer, bra affärer med:
– Prostgården
– Snickaren Jon Persson
– Stene mjölnaren Pettersson
– Torparen Erik Persson
– A Forsmans dotter Anna
– Nybyggaren Per Ersson
– Bonden Hans Larsson
– M.fl.
Efter genomgången av kassaboken bestämde sig Anders för att ta sig hemåt till Malung.
Förtjänsten hade varit bra och att han skulle tillbaka till hösten stod redan klart.
I slutet av maj klev Thors Anders åter in i Hindrikgårdens kök och Brita såg på honom med oro.
– Du är hemma tidigt, hur är det?
– Det har gått bra, bättre än förra gången.
– Vad säger du, har det gått bra?
– Var har vi jäntan då? Jamen, där är hon ju och full fart ser jag.
– Ja, hon gick ett par veckor efter det att Anders hade åkt.
– Kom till far då. Å hej och hå vilken fin Kerstin jag har. Lite mat önskar jag och sedan ska jag tvätta av mig.
Anders var på ett strålande humör och till och med svärmor var spänd på att höra mera om förtjänsten, när han nu åter hade varit ute och ”nasat kjoltyg på skogen”. Marit, Ingeborg och Olof var lika förväntansfulla dom.
– Då ska vi se, sa Anders och började gräva innanför fodret på skinnrocken.
Kronor och ören staplades på köksbordet och sedan kom en hel del sedlar.
Brita skrattade och sa
– Inte visste jag att jag var gift med en sådan fin herre och affärsman.
– Jodå Brita, det är inte utan att man vill spänna lite extra i hängslena. Alla räkningarna är betalda och om jag har räknat rätt så finns här fyrahundrafjorton kronor och till det har jag att fodra en hel del skulder.
– Tack gode gud och nådig herre, sa svärmor och tillade, här ska firas, nu blir det kaffe på nya bönor.
Marit och Ingeborg tog på pengarna, samtidigt som dom såg på Anders.
– Försiktigt nu, sa att inte slantarna hamnar på golvet.
Olof smög upp i Anders knä och där blev han sittandes och såg andäktigt på när gårdfarihandlaren sörplade det heta kaffet från sitt fat.
Hindrikgården hade bara på några timmar bytt skepnad. Korna tycktes fetare än någonsin, hästen verkade vara i bra kondition. Hönsen värpte som aldrig förr och den magra jorden gav löften om digra skördar. Till och med grisen såg slaktfärdig ut.
Nyheten om Anders något överraskande framgångar i Bollnästrakten spred sig snabbare än vinden. På kvällen var det fullt i köket av Hindrik-folk med sina respektive. Till och med Gråbergs Per var närvarande och log brett när han nickade åt Anders håll.
– Vi glömmer det som hände sist, eller hur Anders
– Jag är inte långsint, men glömmer det gör jag aldrig, svarade Anders, samtidigt som han hade svårt för att hålla sig för skratt.
Ingeborg fyllde i med
– Så går det när man försöker sätta sig på Thors Anders Ersson, jag hoppas att Gråbergarn har lärt sig en läxa.
Nu exploderade köket i ett unisont gapskratt. Den enda som grät var lilla Kerstin, som aldrig hade hört så många högljudda skratt på en gång.
Hindrikgården var inte den fattigaste gården på bygden, inte en av de rikaste heller. Det var en gård bland många andra och med liknande utmaningar.
På somrarna sov barnen och de halvvuxna på övervåningen, på vintern sov alla nere. Brita och Anders sov i utdragssoffan, Svärmor bäddade en mindre soffa åt sig själv varje kväll, hon satt nästan, där hon sov. De övriga låg på golvet.
Gröt varje morgon och ibland ägg, när det fanns gott om dom. Till det ofta ett rågbröd med smör. Till middagen var det nästan alltid potatis och till det var det oftast det som fanns tillgängligt, fisk, rökt kött, någon hare ibland och så vidare.
Pannkakor med syltade lingon ibland och det hände allt som oftast att det bara serverades potatis och lingon, eller med någon sås till. Mjölk och smör fanns det alltid.
Efter huvudmålet mitt på dagen hade svärmor Britta Olsdotter som vana att läsa högt ur bibeln.
Frambringe vattnet ett vimmel av levande varelser; flyge och fåglar över jorden under himmelens fäste.
Genesis 1:2
Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.
Predikaren 1:15
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok, ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan.
Job 19:23-24
Om man icke slippar eggen, när ett järn har blivit slött,
så måste man anstränga krafterna dess mer;
och vishet är att allt på bästa sätt.
Predikaren 10:10
När Brita och Anders var yngre och fästfolk, så tyckte Anders att rabblandet av bibelcitat var en plåga. Nu satt han godmodigt och lyssnade på svärmor och fann ett nöje i det. Brita satt med Kerstin i knäet och Marit, Ingeborg och Olof syntes ha fått löss på blindtarmen och hade därför svårt att sitta still.
Husförhören var en plåga, men på Hindrikgården kom de flesta undan anmärkningar och uppmaningar tack vare svärmors nära förhållande till gud. ”Gud ske lov” brukade Ingeborg säga när husförhöret var över och prästen Thunblad med följe hade lämnat gården.
Vid rensning av land, potatissättning, potatisupptagning eller vid höskörd var alla med. Till och med lilla Kerstin var med, hon satt på mor Britas rygg, invirad i ett tygstycke.
Mjölkningen skötte Marit och Ingeborg. Svärmor kärnade mjölken till smör och Brita brukade koka misu (messmör) och skötte all bakning.
Anders såg till hästen när han var hemma och olika åtgärder som behövdes på byggnaderna. Den här sommaren snickrade han på ett köksbord och en liten barnsäng. Tidiga mornar, eller innan skymning så metade han, satte ut långkrok och vittjade mjärden. Det fanns något att göra hela tiden och när det precis såg ut att kunna bli ledigt en stund, så var det vanligt att man fick hugga i vid någon granngård.
Anders trivdes på sommaren, att sitta på en stubbe och ta ett pipstopp, vifta bort någon närgången fluga, munhuggas lite med någon som passerade, ja, då trivdes han.
Den här sommaren hade det infunnit sig ett lugn på Hindriksgården, äntligen.
Hösten, vintern 1869-70
Allt var i ordning på gården och Anders förberedde sig för att åter åka till Bollnäs. En kväll så knackade det på dörren.
– God dag i stugan, har ni plats för en karl som ska ut i affärer.
Det var Enders Lars Larsson från Grimsåker som kom på ett överraskande besök.
– Kom in du Lars i vår enkla boning, får vi bjuda på något?
– Tja, finns det en kaffetår så tackar jag inte nej.
– Då får det bli kaffe. Brita ordnar du med kaffet, så får vi höra vad Lars har på hjärtat.
– Jo, jag ska strax ge mig iväg och har tänkt mig att åka ner mot Nyköping.
– Det verkar spännande.
– Var inte Anders till Gefle i våras. Jag hörde något sådant rykte på byn.
– Nej, jag har aldrig varit till Gefle, utan jag utgår från Bollnäs, hurså?
– Har Anders hört?
– Om vad då?
– Gefle brann ner i somras.
– Brann Gefle ner?
– Ja, hela staden är nedbrunnen och åtta tusen personer står utan hem.
– Det var det djävligaste, sa Anders och kastade snabbt en blick mot svärmor som inte låtsades höra. Jaha, jag undrar hur det kan påverka mina affärer i Bollnäs?
– Det är nog ingen fara sa Enders Lars.
Det blev en timme i septemberkvällen, där de båda gårdfarihandlarna som även kallades kramare, drack kaffe och gav varandra lite tips om olika varor som var aktuella och populära.
Brita är höggravid och vankar stönande omkring i köket.
– Nej, nu vill jag föda. Jag är ju alldeles ofärdig och inte till någon nytta.
– Brita får säga till flickorna att dom ser efter Kerstin och gör dina vanliga sysslor, vila nu.
Den 24 september på kvällen står Thors Anders Ersson ute vid Hindriksgården och hör ett gällt barnskrik inifrån köket. Han vill genast gå in, men vet att kvinnorna vill göra allt klart först, innan han får komma in. Han vankar av och an, ”men snälla någon tänker han, blir dom aldrig klara, det har väl inte hänt Brita något?”
– Nu kan du komma in Anders.
Britta låg med den lille sonen på bröstet och lilla Kerstin strök honom över huvudet. Thors Erik Andersson var född.
Två veckor senare åkte Anders åter till Bollnäs.
Väl framme i Bollnäs så hyrde Anders en häst med vagn och när han lastade varorna ur magasinet, så stod Bollnäs-Lasse utanför och skrattade, samtidigt som han drog i mustascherna.
– Jaså, det blir ingen kälke till Stockbo i år, ser jag
– Det blir aldrig mer en kälke till Stockbo, sa Anders, och hoppade upp på vagnen, tog tömmarna och smackade åt hästen. Såja, nu åker vi till Ljusdal
– Sehr gut, sehr gut, sa en av de tyska baningenjörerna som också hade sina grejer i magasinet.
Han passerade det nya gästgiveriet som Pehr Larsson hade byggt upp efter den olycksalige branden två år tidigare.
Ljusnan flöt lugnt och stilla vid hans högra sida, luften var hög och klar.
Anders kände i hela kroppen, att det är nu det börjar på riktigt.
Han stannade i Järfsö för att äta och inne där på gästgivargården hörde han någon ropa
– Är det Thors Anders som är tillbaka?
– Ja, det är jag i egen hög person, vad kan jag hjälpa dig med?
Det visade sig vara bonden Hans Larsson som han hade gjort affärer med i våras.
– Jag skulle vilja se vad Anders har att sälja den här gången.
– Hela kärran är full i saker som ingen kan undvara. Är det något särskilt hemmansägare Larsson tänker på?
– Jag skulle behöva ett par skeppsskrapor, en halmstacksknifv och två skyffelblad.
-Jajamän, det ordnar jag, nyligen beställt från Stridsberg & Biörk i Trollhättan Ska inte en sådan fin herre ha en fin snusdosa i mässing från Skultuna bruk?
– Ja kör i vind, jag är på ett särskilt gott humör idag.
Anders satte sig på hästkärran och tog fram sin bruna kassabok och en pennstump, få se nu, Järfsö, bonden Hans Larsson … Contant 25 kr.
– När är Anders tillbaka?
– Jag har tänkt att vara i Ljusdalstrakten i en vecka. Så om en vecka står jag här igen och är hungrig på mat och affärer.
– Bra, då ska jag se till att få hit lite gubbar och kärringar.
– Utmärkt, då ses vi.
Två timmar senare var han i Ljusdal. Nu ville Anders ha en plats för hästen och honom själv. Han stannade en körkarl och frågade
– Finns det någon plats för mig och hästen över natten i närheten?
– Han kan ligga på tinget.
– På tinget?
– Ja det ligger en gård i Åkersta vid Kyrksjön, han ser det när han kommer dit.
Gästgivargården hade till och från använts som tingshus och kallades därför i folkmun för ”tinget”.
För en krona övernattade Anders och kärran låstes in. Hästen gick in i spiltan och fick både hö och havre.
”Jag ska koncentrera mig på storböndernas gårdar, där finns det gott om folk och bonden själv är förmögen” hann Anders tänka innan han somnade gott.
Det fanns stora bondgårdar i Hälsingland, riktigt stora och Hindrikgården kunde i jämförelse betraktas som ett litet torp. Bonden och hans familj hade oftast blivit rika på linodling och dess beredning, samt enorma skogsarealer.
Tidigt var han på benen och färden gick till den stora gården Kils i Storhaga.
Anders med sitt stora lass möttes av gårdens barn, gårdens drängar och pigor. Efter en stund kommer hemmansägare själv ut på trappan och säger
– Jaha, vad har vi här då.
– Jag har allt vad ett modernt hushåll behöver, svarar Anders.
– Ta av filten, så jag får se vad som gömmer sig. Har han pistol?
– Nej, men jag har kniv.
– Så han menar att han sitter ute på Hälsingeskogarna på allt som han ska leva på resten av året, utan att vara beväpnad? Dalfolket är duktiga att arbeta, men jag må då säga att dom verkar lite korkade?
Anders hamnade i försvar och sa.
– Jag gjorde då en bra förtjänst i våras.
– Jag är inte intresserad av att höra några skrönor om förtjänster under tretusen kronor. Men jag ska hjälpa dig på traven, din kramare.
Anders skrev i kassaboken samtidigt som varor packades upp och förevisades, det var fullt med folk kring kärran.
Det köptes stocksågar, spadar, olika sorters klätyg i många alnar, rullgardinsbeslag, en trearmars ljusstake och en kappa.
Pistolförespråkaren från Kils gård i Storhaga tog Anders i hand och sa
– Det var ett sant nöje att göra affärer med dig, han hade mycket fina varor. Jag önskar han goda affärer på färden.
– Tack och hej.
När Anders kom ut på skogen stannade han och hämtade andan och nyfiket öppnade han kassaboken, det visade sig att han hade sålt varor för sjuttiofem kronor.
Nu hade han Oppigården i Letsbo i sikte, där ska nämndemannen Sven Johansson bo. Vid ankomst märkte Anders att nämndemannen saknade bondens direkta språk. Lite högdraget undersöktes varorna.
– Ja hustrun och jag har behov av en hel av det gårdfarihandlaren åker omkring med. Jag går in och hämtar henne.
– Utmärkt sa Anders och försökte behålla lugnet och värdigheten.
– Gud vad roligt sa hustrun, äntligen händer det något. Har Sven plånboken med sig?
När affärerna var avklarade sa hustrun
– Kom in vetja, så ska han få se vad fint Hinriks-Olle och Anders Ädel målat gårdens väggar och tak.
Anders stod bara och gapade, han hade aldrig varit in i en sådan stor gård tidigare. Lite besvärad men överväldigad avslutade Anders besöket med
– Jo men tack då.
Paret på Oppisgården köpte varor för sextiosju kronor och Anders upptäckte lite till sin förvåning att han visslade på vägen till nästa mål.
Nu bar det av mot Järfsö och det stora hemmanet Stenegård, där ska det tydligen bo en riksdagsman.
Julius Brun stod på farstukvisten och rökte pipa när Anders svängde in på gårdsplanen
– Engelsk tobak, så förbannat gott. Ta fram tobakspungen, så ska han få en näve. Dalkarl, va?
– Ja, jag är från Malung, svarade Anders artigt.
– Förbannat duktigt folk. Har han skinnvaror med sig?
– Det jag har är några handskar i skinn.
– Få se, hmmm, jag tar tre par. Vänta lite, jag hämtar drängen så får vi höra om gården behöver några verktyg. Vad säger Pär, ska jag köpa några stocksågar? spadar? vedsågar? Men snälla karl, svara då.
– Ja, vi behöver allt vad herrn har nämnt.
– Seså, plocka på dig vad gården behöver.
– Har möjligtvis kramaren från Malung en ciggarknifv.
– Ja, jag har ciggarknifvar.
– Jaha, det var väl allt. Tack för idag och hälsa Malung så gott från riksdagsmannen Julius Brun.
Strålande tider, den fryntlige riksdagsmannen köpte varor för femtiotre kronor.
”Jag hinner en gård till, sedan måste jag ner till magasinet och Bollnäs-Lasse” tänkte Anders, som i bakhuvet också hade pistoluppmaningen i färskt minne. Han hade gott om pengar i skinnrocken.
Färden gick mot Stene och gården Kristofers.
Det blev goda affärer även där och hemmansägaren nämnde dessutom att Thors Anders var väntad. ”Hur visste han att jag var i trakten” tänkte Anders.
Vid magasinet i Bollnäs tog Lasse emot
– Hemma efter två dagar, börjar Thors Anders tappa stilen?
– Nejdå, men jag vill inte ha så mycket pengar på mig ute på skogen.
– Har han slagit i huvudet karl? Följ med in, här kan vi inte stå och prata pengar, berätta nu Anders.
Och Anders berättade om sina besök och de goda affärerna vid de stora gårdarna.
– Sa han pistol? Ja jävlar, ha, ha, ha.
Anders tog en dag ledigt efter en god natts sömn.
– Idag bjuder jag på mat, sa han till Bollnäs-Lasse.
– Hur mycket blir jag skyldig, svarade Lasse
– Men hör han inte vad jag säger, jag bjuder.
– Så inga gentjänster, då?
– Nej kom nu föreståndaren, så äter vi.
Pehr Larsson hade verkligen byggt ett fint värdshus och när Anders och Lasse klev in så stötte dom ihop med gästgivaren själv.
– Goddag, goddag och det här är Thors Anders Ersson från Malung förstår jag?
– Det stämmer.
– Jag har hört mycket gott om dig. Bor du kvar på magasinet?
– Ja, jag bor kvar, tills jag hittar något annat.
– Hittar något annat? Nu ska han inte vara en dum pojk, jag ordnar så att han kan bo här gästgivargården till ett bra pris fram till första maj. Ska vi säga hundratjugo kronor och då får han dessutom gröt på morgonen. Han måste ju bo som folk om det ska kunna bli en handelsman av han, eller hur?
– Jo, men det är mycket pengar.
– Då säger vi hundratio, här har han näven.
Anders och Lasse gick mätta och belåtna mot magasinet.
– Har han räknat fingrarna.
– Räknat fingrarna?
– Anders du har ju för fan tagit Bollnäs rikaste man i näven, har han alla fem kvar?
– Ja.
– Det är Pehr Larsson och Collini som slåss om herraväldet här på socknen, sluga som fan och nu vill Pehr att järnbanan och stationshuset ska byggas på hans mark och så ser det ut att bli. Collini däremot köper upp all mark där han kommer åt. Vi är småhandlare Anders, småhandlare.
Anders trivdes bra på gästgivargården, utsövd kunde han äta en rejäl frukost, åtminstone varje gång han var ”hemma” i Bollnäs.
Affärerna gick bra och dagarna innan jul kunde han räkna sina kontanter till niohundratvå kronor. Han hade beställt mer varor och en del hade redan anlänt. Anders var nöjd och andades tillförsikt, om det inte vore för det som nu skulle hända …
Anders satt på gästgivargården och väntade ut julen, han såg framför sig hur Brita och barnen, svärmor, Marit, Ingeborg, Olof och hans bror Lars Ersson med sin nyblivna hustru Anna Matsdotter gav sig iväg till julottan.
Hur dom skar tunna skivor av julgrisen och hur brodern Lars slafsade när han tog sig an de goda grisfötterna.
Dagen efter juldagen satt åter Anders på sin kärra och hästen drog frustande norrut. Det var en fin dag, tyst och stilla och Anders satt liksom i tankar i närheten av Wäxsjö när en kvinna kommer rusande över ett gärde och skriker i högan sky
– Hjälp, hjälp, husbonden har gjort illa mig.
Ingen huvudsjal, tunt klädd och i bara strumpor rusar hon mot Anders, som får stopp på hästen. Gården ser man på håll och det ser ut som om någon står utanför och viftar med armarna.
– Ta mig härifrån, skriker den unga flickan och som Anders nu känner igen som pigan Britta Hansdotter.
– Hur är det fatt?
I samma stund ser Anders att pigan blöder kraftigt från underlivet och att hon har färgat snön där hon farit fram.
Anders tar snabbt fram några filtar där Britta kan sitta och kastar över henne ytterliga några filtar.
Det är inte långt till Bollnäs, men nu är det bråttom och av nödvändigheter har färden gått över från skritt till galopp.
– Håll i dig Britta, skriker Anders.
Utanför magasinet står Bollnäs-Lasse som vanligt och suger på sin pipa, när ekipaget med Anders och Britta anländer, det ryker om hästen.
– För i helvete Lasse, försök att få hit en doktor, fort som fan.
– Men jävlar, bär in jäntan så springer jag efter doktorn.
Anders bär varligt in Britta och lägger henne på en madrass. Hon är blek och yrar om att ”han kom in, men hon ville inte och att han gjorde det ändå”
– Lugn Britta, snart kommer doktorn.
Efter en timme kommer Lasse med doktorn, som är långt ifrån nykter. Britta är nu ännu blekare och har tystnat. ”Hon måste ha mistat mycket blod” tänker Anders, som reagerar med ilska när doktorn dyker upp full.
Två lyktor tänds och doktorn undersöker snabbt Britta.
– Hon måste sys, annars förblöder hon.
Doktorn dränker in en näsduk i eter och Britta somnar. Hon blev nu dessbättre sydd av en doktor som snabbt hade nyktrat till.
– Jag vill att någon av er stannar hos henne tills hon vaknar och hela natten. Det är inte bara de fysiska skadorna som kommer att plåga henne. Det bör gå bra med henne. Håll henne under uppsikt i några dagar.
Britta vaknar redan efter en timme och jämrar sig. När hon får se Anders säger hon.
– Tack.
– Försök att sova nu Britta, så får vi prata mer i morgon.
Anders och Lasse sitter inne på magasinskontoret och tittar på varandra.
– Det var väl en jävla tur, att Anders kom så precis.
– Ja, jag hade knappt sett en människa, innan allt det här hände. Har han en skvätt?
– Lasse hällde upp ett dricksglas med brännvin och tillade, drick upp det här nu, sedan går Anders och lägger sig. Sedan får vi se hur det ser ut i morgon bitti. Jag kommer att vara här.
Anders vaknade av att Britta grät, hon grät så hon skakade.
– Det gör så ont, jämrade hon sig.
– Vi har ingen eter, men Britta ska få lite brännvin.
– Jag vill inte ha något brännvin.
– Du måste Britta, om hon ska klara dagen.
Anders såg till att ge Britta brännvin, så fort hon klagade över smärtorna, men mest sov hon. Det blev kväll igen och Anders frågade Britta.
– Hur gammal är Britta?
– Fjorton år.
– Varifrån kommer hon?
– Orsa och min bror är också där, på gården menar jag.
– Är din bror där?
. Ja, Erik är kvar.
”Herregud” tänkte Anders, ”det här är långtifrån slut”.
Anders berättade hela situationen för Bollnäs-Lasse som sa.
– Vi måste dit direkt i morgon bitti, innan bonnfan slår ihjäl pojken. Sedan måste vi få hit Brittas saker.
– Jo, ja och det var kanske nu man skulle ha haft den där pistolen.
– Anders behöver ingen pistol, han har ju mig.
Redan klockan sju på morgon satt Thors Anders och Bollnäs-Lasse på en trilla på väg mot brottsplatsen. Strax före åtta stod ekipaget på gårdsplanen.
– Nu sköter jag pratet, sa Anders och han vill jag ha strax bakom mig.
– Okej.
Planerna om tillvägagångsätt hade knappt uttalats innan en stor karl rusar ut med en spade i ena handen och slår den rätt över pannan på Thors Anders som faller tungt till marken. Nu kliver Bollnäs- Lasse fram och ryar
– Nu tar vi det förbannat lugnt,
Bonden höjer spaden igen, då en ynklig pojkröst hörs.
– Släpp spaden innan jag slår yxan i skallen på dig. Jag lovar, piper han.
Bollnäs-Lasse är snabbt framme och tar spaden ur handen på en blek bonde.
– Ditt kräk, vrålar Lasse och spottar bonden Jersa mitt i synen.
Har han något rep, ropar Lasse ät drängen. Hämta det.
Drängen Erik och magasinföreståndaren binder bonden Jersa och sätter honom mitt på gården.
Anders blöder som en gris, men har kommit upp på benen. Lasse ropar åt Erik.
– Ta en säck och lägg i Brittas och dina saker i den och sedan följer han med här.
– Ska jag med? Får jag det?
– Han ska med.
Efter dramatiken är Anders, Lasse och drängen Erik på väg mot Bollnäs.
– Fy fan hur Anders ser ut, det tog mitt i pannan. Då ska vi se om doktor Borgman är nykter idag.
– Nää, det går väl att tvätta bort?
– Han har ett djupt sår mitt i pannan, Anders måste sys. Nej, nu måste vi hem och se hur det är med Britta.
Britta var lite piggare och blev glad när hon fick se sin bror Erik.
Anders låg på rygg i magasinet och blev sydd i pannan av doktorn.
När eterdoften åter spred i det gamla magasinet, sa Lasse
– Nu får det bli ett slut på operationer under mitt beskydd.
Syskonen Britta och Erik blev kvar i magasinet över nyår.
– Vad ska vi göra med dom Anders, dom kan ju inte åka tillbaka. Du får ta med dig Britta när han ska ut igen och Erik kan hjälpa mig här på magasinet så länge.
– Ja, jag får fråga om dräng och pigplats när jag är ute, svarade Anders bekymrat.
En bit in på det nya året fick både Britta och Erik plats hos Wallmyr Erik Matson i Färila. Affärerna gick fortsatt bra för Anders, men visst längtade han ibland hem till Hindrikgården, Brita och barnen.
Våren kom tidigt år 1870 och i början av april så avslutade Thors Anders Ersson säsongen, trots att han hade betalat för en månad till, på gästgivargården. Den sjunde april stod han åter på känd mark i Åsbyn Malung.
Hemma igen
Han följde tidigare rutiner vid hemkomst. Först mat, sedan tvagning och efter det skulle skinnrockens pengar fram på köksbordet.
Lilla Kerstin pratade oavbrutet om pappa som hade varit i Bollnäs och träffat farbröder och att nu när han var hemma så tyckte han mest om henne.
– Det är klart att jag tycker om dig Kerstin, men jag tycker ju om Erik, mor, Marit, Ingeborg och Olof också.
– Erik är för liten, svarade Kerstin.
– Jaha, då ska vi se hur rika vi är här på gården triumferade Anders.
Olof som nu var nio år sa
– Jag vill räkna, jag har lärt mig i skolan.
Ingeborg som strax var tolv år ville också räkna.
– Då gör vi såhär, Olof och Ingeborg räknar mynten och jag räknar sedlarna och när vi är klara så är allt en hemlighet.
Inkomsten plus fodringar var ettusen fyrahundratrettiotvå kronor, eftersom de flesta skulder redan var betalde så räknade Anders med en vinst på åttahundrafemtioåtta kronor.
– Då har Anders rösträtt, utropade Brita.
– Har jag rösträtt?
– Ja, alla som har inkomster över åttahundra kronor har rösträtt, det har jag lärt mig i skolan, sa Ingeborg.
Svärmor Brita Olsdotter som satt vid spisen och vevade kaffekvarnen kommenterade uppståndelsen med orden
– Ta nu inte i så att byxorna spricker, det kommer fler nödår oavsett penningar och rösträtt. Tillvaron här på gården får vi lägga i guds händer, han är vår frälsare och allsmäktige ledare, kom ihåg det.
– Få se, vad har Anders i pannan, frågade Brita.
– Det är inte så farligt, vi tar det sen när barnen har somnat.
På kvällen berättades en saga på Olofs madrass, om när Thors Anders hamnade i duell med att svärd när kungen och han följe besökte Bollnäs och hur han klarade sig med bara en skråma i pannan. Olof lyssnade andäktigt.
– Är det säkert, frågade Olof.
– Äsch, du har väl ramlat och slagit i skallen när du var full, det var Ingeborgs krassa slutsats.
Det var de vanliga sysslorna på gården. Olof hade som sagt börjat skolan och gick i första klass. Ingeborg däremot slutade skolan nu till sommaren. Bägge gick på Hole folkskola.
– Hur blir det Anders, får jag följa med till hösten, jag och Marit, frågade Ingeborg.
– Nej, ni får stanna hemma och hjälpa er syster med Kerstin och lilla Erik och eran bror Olof behöver också hjälp och sedan har vi ju korna.
– Typiskt, jag och Marit blir väl sittandes här på gården till vi blir alldeles skrynkliga.
– Nästa år när jag kommer hem så är du tretton år och Marit blir sjutton, om ni är alldeles skrynkliga då, så lovar jag att ni får följa med nästa gång.
Du Ingeborg, lova mig en sak.
– Vadå
– Ingeborg får inte gifta sig i vinter när jag är borta.
– Gifta mig, det finns väl ingen prins här i Malung.
– Ingeborg, du är allt lite ales (annorlunda).
– Jag är bäst, avslutade Ingeborg
