Längst bak till höger syns min farfar Ragnar Lindström på Bro Ångsåg AB, i dagligt tal kallat Brosågen i Vansbro. Kortet är taget 1930
Före 1890 var Vansbro i stort sett en mosse mellan Västerdalsälven och Vanån, sedan kom järnvägen. Fyrtio år senare jobbade hundratals i sågverksindustrin, flera hundra jobbade på järnvägen, Järnvägsgatan var en paradgata med allehanda butiker. Vansbro växte så det knakade och planerna var stora och stolta. Den lite udda kombinationen frälsningsarmén och arbetarrörelsen stod varandra nära och när Kata Dalström besökte Vansbro så bestod välkomst-kommittén av frälsningssoldater, när Kata klev av tåget välkomnades med orden ”Välkommen kamrat”.
Vansbro kunde liknas vid ett Klondyke insprängt i gammal jordbruksbygd, människor kom främst från Värmland (farfar var född i Rämen) och Norrland. En vagabonderande arbetarklass som fick tränga ihop sig i hastigt byggda arbetarbostäder, det var fattigt och jävligt. Min farfar berättade att han tidigt fick ta sin mors cykel med en jutesäck på pakethållaren och tigga i byarna.
Resten av livet hatade han bönder ”Bonnjävlar har aldrig lärt sig att svälta”, de hindrade honom inte från att gifta sig med en bonnjänta.
Min farfars far slog ihjäl sig på Brosågen den 3 sept. 1928. En kort notis i tidningen. Han hade ändå haft det goda omdömet att teckna en livförsäkring några år tidigare, vilket gav änkefrun Elin 241 kr/år att leva på.
Med järnvägen kom möjligheten för sågverk, järnbruk, pappersbruk och andra industrier att få ut sina produkter i landet och den vida världen. Med stationssamhällen växte också handeln och därmed den produktion som var knuten till den och så vidare.
Vidare så knöts våra landsdelar ihop på ett sätt som inte varit möjligt tidigare. Nu snurrade hjulen, men inte av sig själv.
I Vansbro har jag mina rötter och när dagens fascister försöker att retoriskt kidnappa det Sverige jag känner och utan vetskap om de umbäranden som min far, mor och far – och morföräldrar fick gå igenom, då blir jag tvärförbannad. Dom verken vet eller begriper något om orsakerna eller vad som krävdes för att Sverige skulle bli ett välfärdsland.
Högern har alltid föraktat arbetarklassen, den sanningen tål att upprepas!
