Han var min morfars farfar.
Thors Anders Ersson
Hemmansägare och gårdfarihandlare från Åsbyn i Malung.
ROMAN
Dan Andersson beskriver den resandes längtan hem och kanske också behovet av att få åka, bort.
Jag här tänkt mycket på dessa textrader när jag skrev boken.
Broder Joachim, du reser dit där vilda aplar glöda,
och där åbrodd vissnar sakta invid hundraårig gård –
Du skall hälsa alla gamla, unga, alla levande och döda,
du skall hälsa sparv och trana, du skall hälsa räv och mård.
Broder Joachim, vi sutto vid vårt mörka öl och drömde
om de silvervita källorna vid Rökstubackens slog,
och vi sågo liksom syner så att stadens damm vi glömde,
och det vart en kolarkoja utav Tullens svarta krog.
Broder Joachim, du reser dit, där rönnar digna tunga –
hälsa varmt till Luossas gula halm och glesa korn.
Hör hur Hagaparkens almar till ditt avsked sakta sjunga,
och det ringer varmt till vesper ifrån Masthuggstemplets torn!
Du skall hälsa alla Paisos, gula kärr och svala floder,
du skall hälsa alla hässjor, alla flyn och vilda snår.
Alla höns och svultna skator skall du hälsa från en broder,
som med själen tung av minnen uti främlingslandet går.
Men, o broder, när du sitter ibland träd som evigt sjunga,
när du bygger dig en koja mitt i Mattnas mörka skog,
bed för dem som staden kväver att de länge må bli unga
och om troll och högland drömma uppå Tullens svarta krog. Bed för dem som staden kväver att de länge må bli unga och om troll och högland drömma uppå Tullens svarta krog.
Dan Andersson
Thors Anders Ersson
Född 24/11 1842 i Myckelbyn Malung socken.
Död 6/7 1927 i Åsbyn Malung kommun.
Hemmansägare på Hindrikgården i Åsbyn och Gårdfarihandlare i Bollnäs.
Hindrikgården 1867.
På Hindrikgården var det trångt och efter svärfar Åsp Mats frånfälle, så var Anders äldsta karlen på gården. Det var både uttalat och outtalat att han nu var ansvarig för jorden, skogen och allt det som skulle garantera livets nödtorft och överlevnad för Hindriksläkten. Han var hemmansägare!
Ända sedan han träffade Hindrik Brita hade drömt om att ta över gården. Han var van i skogen, den magra Malungs jorden kände han väl sedan barnsben, fiske och jakt fanns där och markerna kring Malung var bekanta.
Ändå hade han känt sig som en dräng bland andra, trots att han kunde läsa och räkna väl.
Det var ofta tolv skålar att fylla vid varje måltid. Britas syskon och mor, till det någon fästman eller fästmö. Ja, till och med Anders bror, Thors Lars hade under en tid och till och från trängts vid matbordet, efter det att han slagit sig i lag med Hindrik Britas syster Anna.
Åsp Mats och Brita Olsdotter hade fött åtta barn på Hindrikgården, två söner och sex döttrar. Olof var yngst och Carin var äldst, de skilde tjugotvå år mellan dem. Anders maka Hindrik Brita var näst äldst och den äldste av syskonen som var kvar på gården, efter det att Hindrik Carin gift sig med sin Per och flyttat hem till hans föräldrar i Storbyn.
De andra var fortfarande barn eller i tonåren, alla arbetsföra.
Det var alltid ont om pengar. Därför hade Brita och Anders kommit överens om att Anders ska göra som många andra Malungsbönder i en liknande situation. Nämligen att ge sig ut och bort som gårdfarihandlare under vinterhalvåret. Anders skulle börja med en halv säsong i Bollnästrakten, för att känna sig för.
– Jag åker i Mars, sa Anders.
Av Britas syskon hade Anders hade ett särskilt gott öga till Marit och Ingeborg, som såg upp till honom och gärna satt i hans knä och bad nu honom att få följa med till Bollnäs.
– Snälla Anders, kan inte jag få följa med till Bollnäs.
Marit och Ingeborg skulle långt senare komma till Bollnäs, men det är en senare historia.
Anders svärmor Brita Olsdotter var vid den här tiden i femtioårsåldern och satt nu för det mesta vid spisen och värmde sina söndervärkta händer. Hon höll av sina barn, men mellan blossen på pipan vid spisen kunde man höra henne tyst klaga
– Hur ska det bli, ja, hur ska det bli och nu när Mats är borta, gode gud, hur ska det bli.
– Mor, det kommer att bli bra ska du se och tänk vilken tur det är att vi har Anders, brukade Anders maka Brita säga som var en handlingens kvinna, urstark och duktig med både barn och djur.
Vid spisen kunde man ändå dagligen höra långa besvärjelser om guds beskydd och böner om potatistillväxt och om god hälsa.
– Det har blivit värre med mor sedan far gick bort, brukade barnen säga.
Fähuset var också fullt, tack och lov. Åtta kor, ett par kalvar, en häst, två grisar, höns och två getter. Potatis fanns det gott om, likaså lingon, rovor, morötter, vete och korn, hö och halm, torvströ och rejält med ved var det kvar, trots att vintern gick mot sitt slut.
Skinnarna från Malung gick som vanligt sina handelsresor och kom visserligen hem på vårkanten magra och slitna, men med välfyllda penningpungar.
Många andra i Anders ålder, han var född -42, hade redan utvandrat till Amerika eller satt i trånga fattiga kök och längtade dit. En del av dem var som besatta av tanken att flytta för gott, trots att vintrarna i skogen på långt när hade gett inkomster som räckte till resan. Det rådde Amerikafeber på bygden.
Man sålde det som gick att sälja och ofta också gården och sedan for man, med vetskapen att troligtvis aldrig få återse hembygden.
Anders hade gift sig med Brita sommaren 1866 och nu var hon med barn.
Det hade fått Anders att tveka något inför hans första Bollnäsäventyr, han ville ogärna lämna henne på gården trots långa förberedelser inför resan.
– Åk du, jag har både mor, Ingeborg, Marit, Kerstin och Anna här på gården och du vet att vi behöver pengarna, sa Brita.
– Jag åker på söndag den 3:e mars efter högmässan, sa Anders.
Skjuts till Kättbo var ordnat, men sedan?
Skulle han tjäna några pengar? Det var inte givet.
Det fanns ett stort åtagande för Anders och det var Hindrikgårdens överlevnad.
”Vi får se hur det här slutar” tänkte Anders.
Avresan.
Det var kallt utanför kyrkan och Brita som var krasslig hade stannat hemma från högmässan.
Ersa från Kättbo ropade på en frusen Anders
– Kom nu din förbannade Malungs nasare, så åker vi. Ska du ha en snus?
Anders slängde upp säcken på trillan och klev upp,
-Tackar som frågar, en snus framför guds boning är nog vad jag och han behöver just nu.
– Vill du ha en sup, så får du vänta tills vi kommit ut på skogen.
Ersa var några år äldre än Anders och jobbade på Siljansfors bruk, men nu var det som sagt söndag.
Anders klev av i Kättbo och Ersa hade under färden noga beskrivit körvägen till Siljansfors.
– Om du går nu, så hinner du fram till kvällen, sa Ersa innan dom skildes åt.
– Behöver du en kälke, så ta min så länge. Pojkarna tar hand om kälken när du kommer fram
Med kälken och ett par supar innanför västen, så kände sig Anders väl till mods när han började gå mot bruket i Siljansfors. Det var tyst på skogen och ibland så satte sig Anders på kälken i svaga nedförslut. Han hade slängt av sig sin tunga skinnrock och var sig lite trött och sliten när han kom fram till bruket.
– Har ni någon plats för en ensam vandrare, sa Anders till några Malungs pojkar han tycktes känna igen hemifrån.
– Vi ligger här i närheten av masugnen, sa en av grabbarna.
Dom delade på ett stort rågbröd, som Brita hade skickat ner i matsäcken. Unga pojkar, skitiga och hungriga, med en blick som man bara möter bland gammalt folk i utmarkerna.
-Fy-fan, man borde inte klaga, tänkte Anders när han lade sig ner på en ledig svartsolkig halmmadrass.
– Före fem måste du vara härifrån, då kommer basen.
– Det står en spade lutad mot väggen där, med den slår vi ihjäl storråttorna, om det blir för närgångna, sa en liten pojk, han kunde inte vara äldre än tio.
– Känner ni Ersa från Kättbo, jag ställer hans kälke här utanför.
Masugnen låg i anslutning till hyttdamen, som sin tur var en del av Jugån som var ett tillflöde till sjön Jugan.
Siljansfors bruk låg naturskönt, men vid ugnen var det skitigt. Alla pratade om bristen på kol och vad som skulle hända om Fagersta bruk hittade en annan leverantör.
Folk slet ont vid bruket, det blev tydligt för Anders.
Måndag morgon nalkades och kring bruket kom det och gick folk. Hästar frustade och några fruntimmer sågs skynda mot mässen.
– Är det någon som ska till Mora, ropade Anders.
En liten karl med ett stort förkläde i skinn kom fram.
-Gå till stallarna och fråga. Har du tur är det någon som ska hemåt, annars ska de flesta med göt mot Gesunda och ner mot Siljan.
Väl framme vid stallarna var det någon som sa,
-Vad gör en sådan fin Malungkarl, såhär nära helvetets port?
– Jag är på väg till Bollnäs och nu vill jag härifrån, och om gud vill så kanske man kan få skjuts till Mora?
En timme senare satt Anders bredvid på en hästtrilla med en tystlåten Morakarl, troligtvis i hans egen ålder med de största och skitigaste händer Thors Anders sett i sitt hela liv och han hade ovanan att tugga tobak oavbrutet.
– Jag lär hem, för att far är sjuk, var det en av de få meningar som kom ur hans tandklena trut, på färden mot Mora.
Anders hade under höst och vinter beställt varor och ordnat en kontakt i Bollnäs som kunde hålla ett lager, åtminstone fram till att Anders anlände, så var det sagt och lovat via korrespondens. Lars Stråhle var Anders kontakt, men alla sa Bollnäs-Lasse.
Men när han nu ändå hade vägarna förbi Mora, så skulle det passa utmärkt att besöka Frost Matts i Östnor, för att införskaffa sig ett tiotal extra fickur inför vårens affärsidkande.
Väl framme vid kyrkan i Mora, klev Anders på anmodan av, och gav den nästan stumme och i tankar grovlemmade mannen en krona i ersättning.
Utan ett tack förvann körkarlen i riktning mot Noret.
Marssolen visade sig nu från sin bästa sida och Anders letade sig till Östnor och klev in i Frost Matts verkstad.
– Jaha, vem har vi här då, sa en plirig liten gubbe med ett brett leende. Det visade sig vara Frost Matts själv och när Anders presenterade sig utbrast verkmästaren – Affärer och Malungs folk det är som hand i handske, det är min erfarenhet. Rejält folk!
Anders införskaffade tolv fickur och betalade tjugofem kronor kontant. Frost Matts sträckte fram näven och sa
– Nu bjuder jag på mat. Jag är säker på att Thors Anders och jag kommer att göra fler affärer i framtiden.
Anders kände sig lite besvärad av all hjärtlighet och det överväldigande mottagandet och tänkte för ett ögonblick tacka nej till materbjudandet, men ångrade sig i sista stund och sade
– Tack, tack direktörn, det ska bli trevligt.
Potatismos, fläsksås och till det en pilsner, Thors Anders kände sig redan som en köpman och synerna från Siljansfors ruskade han av sig i samma stund som Frost Matts utlovade en skjuts till Orsa.
-Vi ska ha upp lite varor till Orsa och sedan till finnmarken. Jag har hört mig för och det är bara och taga plats käre broder, som kund till oss vill vi inte besvära med några extra kostnader för skjutsen, sa Frost Matts och Anders kände hur han helt plötsligt och lite oväntat fyllde ut skinnvästen.
Det var sent på eftermiddagen när Anders anlände till Orsa.
– Nu har du en jävla tur. Vi kör fram till det där följet, så kanske du kan få åka med till Furudal, eller åtminstone till Skattungbyn, sa FM Mattssons utsände.
Det hade blivit kväll när sällskapet, nu med Anders i följe anlände till Skattungbyn och efter att ha utfodrat hästarna, så slog dom läger under ett par gigantiska granar.
Det var ett par minusgrader och efter det att granris och filtar bretts ut, så tändes en rejäl brasa av vana skogsmän. Anders hade fortfarande ett par råglimpor kvar i säcken och lite smör. Andra hade fläsk och kaffe. Någon hade en kagge med brännvin och en påse tobak. Det blev fest på skogen.
En timmerhuggare bröt av,
– Jag hörde du skulle till Bollnäs i affärer, men vad fan säljer du då?
– Jag säljer det folk behöver, utom mat, snus och brännvin, sa Anders. Repliken kom blixtsnabbt
– Vad fan ska du då till Bollnäs att göra?
När skratten lagt sig sa Anders
– Vad är klockan?”
– Det är mörkt och i morgon är du i Bollnäs, om du har tur.
En annan sa
– Gör dig inte märkvärdig pojk, det är ingen djävel som bär med sig ett ur här på skogen.
– Jag har fickur om ni vill köpa, undslapp det Anders, trots att han hade förstått att kundkretsen under granarna i Skattungbyn inte hade visat något intresse av affärer.
– Vad ska du ha för ett sådant ur då? Sa en av körkarlarna.
– Tre kronor, sa Anders.
– Ta hit får jag se, sa körkarlen och hämtade ett bloss från brasan.
– Nog vore det bra, sa körkarlen.
– Bra och bra, du vet ju för fan inte hur gammal du är, än mindre vem far din är, vad ska du med en klocka till, sa en av Furudalskarlarna som snedtänt på brännvinet.
– Du borde smaka på kniven din osnutne tattarjävel, sa körkarlen och reste sig upp och med ens hade gemytet vid brasan och under granarna förbytts till olust och rädsla.
Mitt i tumultet reser sig han som suttit tyst under hela resan och trots allt stim under kvällen inte yppat ett ord.
– Nu håller ni käften på er, annars kan det hända att ni sitter här som flådda harar vid vägkanten, när vi andra reser vidare i morgon bitti.
Något mera blev inte sagt den kvällen, vare sig om oäktingar eller eventuella klockaffärer. Anders sov tungt den natten och drömde om Brita och Hindrikgården.
Det blev morgon och det bar av mot Furudal. Anders såg in i skogen och tänkte ”det är grov skog i dom här trakterna, jämfört med hemma”.
Väl framme i Furudal kom körkarlen fram och sa
– Var det tre kronor du sa?
– Jajamän, finns det fler som vill veta vad klockan är?
På en halvtimme så hade Anders sålt fyra ur och på så vis hade resan redan gått med vinst.
Nu skulle han till Bollnäs och sälja, de här gick som smort..
Anders hamnade i samspråk med Gunnars Jon som hävdade att han var en av Jesus lärjungar, med placering i Furudal.
-Det får vara hur det vill med den saken, men vet du om det går någon skjuts till Bollnäs under dagen, sa Anders lite trött på Jons förkunnande.
– De som vandrar i Jesus fotspår, vandrar aldrig förgäves, fastslog Jon samtidigt som han meddelade att posten avgick från Furudals bruk vid två-snåret, med tänkt slutdestination Bollnäs.. Det var en möjlighet, god som någon.
Ute på Oresjöns is så stod störarna tätt efter nätfisket. Anders gick upp mot bruket, även om det var några timmar innan postdiligensen skulle avgå mot Bollnäs. Han öppnade matsäcken och insåg att festen igår var dyrköpt. Tja, det får bli en sista måltid innan ankomst Bollnäs och sedan lär dig väl ordna sig med mat.
Posten kom och gick, Anders var med och skojade under färden med postverkets utsände om han behövde en klocka.
– Nej du min gode vän, här har du en klocka som går i ur och skur, sa den uppenbart stolte statstjänstemannen och visade upp sitt glänsande tyska ur, som satt fast med en kedja i postrocken.
”Herregud, jag måste ju ha kedjor till mina klockor. Varför sa han inget, tänkte Anders. ”Frost Matts trodde säkert att jag redan hade kedjor till klockorna”.
Bollnäs.
I marskvällens skymning framträdde Bollnäs efter en lång resa genom Voxnadalen. Först spridda hus och sedan en mer sammanhänga byggnation kring bygatan och lite längre bort, på andra sidan Ljusnan såg man kyrkan.
Skinnstövlar värmer dåligt när man sitter still, i övrigt är Anders varm, trött och hungrig, det har han varit förr. ”Nu ska vi se vad näringsfriheten kan vara värd såhär tre år efter sitt införande, var har vi butikerna, lagren och framtidens herremän?” tänkte Anders, samtidigt som han förstod att han som gårdfarihandlare skulle få utgå från en högst ordinär bondby.
Bollnäs låg där i sitt kvällsdis, luktade det något, så inte var det pengar. Anders kände sig som en herrelös kringstrykande hund, det var både sent och mörkt. Han skymtade två luffare som smet in i något som såg ut som ett båthus, Anders följde efter och samtidigt som han tänkte på säcken och dess innehåll, pengarna hade han i och för sig insydda i fodret till skinnrocken, de lösa mynten från klockförsäljningen låg däremot lösa i penningpungen.
”Nej, jag söker mig någon annanstans för natten”.
Solen tränger igenom ladans glesa dörrar och väcker Anders. I samma stund hör han hur det ropas från gården
– Det ligger en karl i ladan.
Onekligen är det så och efter lite hej och hå på gårdsbacken, så har Anders presenterat sig och sitt ärende i Bollnäs.
– Kom in, han är säkert hungrig och gröt har vi, med lingon.
Köket är stort, mycket större än på Hindrikgården, allt verkade större, lador, fähus och åkrar.
Anders tar mod till sig och frågar om det möjligtvis går att hyra ett rum för några nätter, till han eventuellt har hittat något annat boende. Det skulle tydligen gå bra och husbonden verkade i övrigt§ vara en hygglig karl.
Det såg ut att bli en fin dag. Den där torsdagsmorgonen i mars, nådens år 1867.
Gårdfarihandlaren
Anders gick Långgatan fram, lite osäker och vilse, men samtidigt fanns det en uppsluppen tillförsikt som han som sagt inte var van eller bortskämd med. Under hösten hade han beställt varor som hade magasinerats hos en av Pehr Larssons underhuggare, han gick under namnet Bollnäs-Lasse och skulle enligt ryktet vara en man att lita på. Nu gällde det att hitta magasinshållaren och därutöver skaffa någon kontakt som kunde ge fler tips om husrum och mat.
Hemma i Malung hade Thors Anders ryktet om sig att kunna tala för sig och aldrig vara svarslös, men det var som sagt hemma det, nu vandrade han på okänd mark och bland främmande människor.
– Hej, vet du var han Bollnäs-Lasse har sitt magasin? Frågade Anders en som såg ut att vara militär.
– Jaså, han är här i affärer. Han hittar magasinet strax före bron, på höger sida, vid Tunonska gården.
”Här måste det vara” tänkte Anders, som nu stod framför en stor timrad byggnad i två våningar. Det var gott om folk framför byggnaden, det var nästan som ett litet torg, till synes en samlingsplats för luffare, gårdfarihandlare och nyfikna Bollnäsbor.
Det var högljutt och stimmigt, samt några hästar som frustade i marskylan. Vid de två stora magasinsdörrarna stod en lång mager karl med stora mustascher och gestikulerade. ”Det måste vara Bollnäs-Lasse” tänkte Anders och gick fram för att presentera sig.
– Jaha och här kommer det en redig Malungkarl ser jag, fy fan vilken fin skinnrock du har på dig. Thors Anders förstår jag. Följ med in här så undslipper vi gaphalsarna.
Bollnäs-Lasse uppträde med stor auktoritet, men var i själva verket bara föreståndare, magasinet ägdes som sagt av en av Bollnäs förmögnaste män, nämligen Pehr Larsson.
Magasinet kändes svindlande stort och i två våningar.
– Sätt dig, så ska vi gå igenom ordningen här och dom varor du har skickat efter. Allt ska vara på plats.
Det visade sig att fler hade hyrt in sig i magasinet, både hantverkare och köpmän av olika slag, även banbyggarna hade en liten del av magasinet nu när stambanan med all sannolikhet skulle planeras förbi Bollnäs, nu väntade man bara på ett riksdagsbeslut. Allt kändes lite omtumlande.
– Hur länge stannar du?
– Till midsommar.
– Har du någonstans att bo och äta?
– Nej, inte än.
– Jag tar 50 kronor för magasineringen, mottagning av varor och säkerheten.
– Jaha.
– Behöver du häst och trilla, eller en kälke, så kan jag ordna det mot ersättning.
– Vi avvaktar med det.
– Om du vill, så kan du bo här på magasinet tills du hittar något annat, det ingår i magasinskostnaden. Kom bara ihåg att det är förbjudet att röka inne för brandrisken. Fylla och slagsmål innebär att du har förverkat rätten att bo kvar. Några frågor?
– Var kan man ta sig ett bad?
– Ha, ha, ha, Kjellgrens kärring har en badinrättning bakom frisörshuset. Hon tar trettio öre om du har egen tvål.
– Du har ditt bås på övervåningen och lås får du hålla med själv. Sovsalen är också på övervåningen. Där står det ett par spann med vatten, fyra pottor och en spegel. Halmmadrasser finns det också, ni är för tillfället fyra karlar med dig.
Efter det att Bollnäs-Lasse och Anders burit upp varorna till båset och säcken också var på plats, så undertecknades kontraktet och betalning ordnades.
– Nej, nu måste jag ha mat, sa magasinsföreståndaren och Anders slog följe med honom.
På Gästgivargården beställdes strömming, potatis och smält smör.
– Jaha Thors Anders, du hade tänkt dig ut på skogen och tjäna dig en slant?
– Ja, jag provar en sväng få se hur det går, jag har ju bra varor.
– Det må jag säga och möjligheten att handla här i Hälsingland begränsas ofta till er gårdfarihandlare.
– Är det många som är ute och säljer?
– Just nu har du tur, det är få som är ute. Mest skrothandlare. Så har du bra varor och uppträder trovärdigt, så kan du göra dig någon krona.
– Det låter bra det och tack för att jag kan övernatta på magasinet.
– Kom ihåg att det är kallt på magasinet, så kom gärna ner till mig vid kaminen, innan du går och lägger dig.
Efter ett varmt bad hos fru Kjellgren och efter det att Herr Kjellgren tagit itu med skäggstubben med sin rakkniv, kände sig Anders renad som Jesusbarnet. Uppe på magasinet var han nu ensam och lade sig tillrätta, sträckte på benen och drog en filt och skinnrocken över sig. Anders somnade direkt.
Anders vaknade tidigt på lördagsmorgonen och kylan höll fortfarande Bollnäs i ett stadigt grepp.
– Ska du till kyrkan i morgon Thors Anders, sa Bollnäs-Lasse och log med sin ciggarrfimp i ena mungipan.
-Det är Alftaprosten Steinmetz som håller predikan, det är ingen vanlig Bonn präst ska du veta. Det ger ett gott intryck om du går dit, det vimlar inte av gårdfarihandlare där, sa Lasse och lade ut ett högljutt skratt.
Under eftermiddagen gick Anders igenom sitt lager med ylletyg, rockar, kjolar, klänningstyg, hängslen, västar, byxor, tröjor, förklädestyg, sjalar, näsdukar, spottkoppar, snusdosor, lås av olika slag, FM Mattsson ur, och en del skospännen avsedda för skomakare. Sedan tog han upp beställning från firmor som:
W von Nolting Jerntorget Stockholm
Skultuna Bruk Westerås
Stridsberg & Biörk Trollhättan
Ernst Hellstedt & company Eskilstuna
FM Mattsson Östnor Mora
Aug. Swensson & company Stockholm
Rökt fläsk, bröd och åtta pilsner av Bayersk typ inhandlades för att möta söndagen och även början på nästa vecka.
Det blev söndag och det var dags för högmässa. Anders satte sig på en av de bakre bänkarna i kyrkan och när prästen förkunnade guds ord, så var han gud förbjude redan och i tankarna längst med Ljusnans dalgång.
Med ny smorda stövlar, matsäck och varor på en av Bollnäs-Lasses kälkar, gav sig Thors Anders Ersson iväg tidigt på måndagens morgon. Det var kallt, okristligt kallt.
Nästkommande lördag satt han i magasinet och förbannade både kylan och de skrala affärerna. Han hade varit ända till bonden Anders Ersson i Stockbo, enkom för att han hade hört på ryktesvägar att han ville köpa en rock. Att han samtidigt köpte två lås och ett ur gjorde det visserligen mödan värt, dessutom erbjöd han Anders sängplats och frukost.
Anna Persdotter köpte en kappa a 25 kr på avbetalning och betalade 5 kr.
Pigan Britta Hansdotter köpte sjalar för 5,50.
En kjol blev köpt redan i Bollnäs för 2 kr.
I kassaboken fyllde Anders noga i kundernas namn, bostadsort och erlagd summa med efterföljande ”Contant”.
Veckorna gick och kylan ville inte släppa, Ljusnan var fortfarande frusen och på åkrarna låg snön meterdjup. Det närmade sig månaden Maj.
Kassaboken fylldes sakta på och en vecka hade han sålt för hela femtio kronor, i övrigt var förtjänsten klen.
Men det var inte affärerna som oroade honom mest. Är det kallt i Bollnäs, så är det kallt hemma i Åsbyn, kanske kallare, Malung var et känt köldhål.
Alla pratade om kylan och Anders kunde inte påminna sig om att det någonsin varit så kallt och redan nästa lördag var det 1: a maj.
Om han kanske skulle prova att gå ner mot Hällbo och Kilafors. Det visade sig vara ett lyckokast. Både vid Järnverket i Kilafors och vid Masugnen i Hällbo så fanns det hos arbetarna intresse av både snusdosor, näsdukar, spottkoppar lås och en hel del FM Matsson ur såldes också. Visst var det skitigt och lortigt precis som i Siljansfors, men här skrattade gubbarna.
En bra vecka gick mot sitt slut och i Segersta köpte Anders sig en liter Brännvin av en dräng, som dessutom lovade honom skjuts till Bollnäs.
Väl framme i Bollnäs var flaskan halvtom och Anders och drängen tjoade högt utanför magasinet, så ljudligt så att den mustaschprydde Bollnäs-Lasse gav Anders onda ögat.
– När affärerna går bra, då kan man ta sig ett rus, skränade Anders.
Lasse ryckte in Anders i magasinet och sa
– Nu håller du käften på dig, annars har du inte en krona på fickan när det blir ny dag, här stryker det folk både från Delsbotrakten och finnmarken.
Du går inte säker om du skrävlar om affärer och pengar på fickan, hur kan du vara så förbannat dum?
Thors-folket från Myckelbyn var arbetsamma sedan generationer, men hade också ryktet om sig att tåla en sup eller två.
Så var det, Thors Anders hade med sin brännvinsliter, återigen lyckas framkalla guds ljus och lyssnat till en änglakör, när dom var på ett högst tillfälligt besök i hans huvud.
Inbäddad i rusets värme, säg han oanade möjligheter och oron över de på Hindrikgården var som bortblåst.
På lördagsmorgonen vaknade Anders hastigt på ett kallt magasinsgolv, flaskan var tom och av änglakören hördes inte ett ljud. Huvudvärken var däremot påtaglig och mäskstanken fick Anders att spy som en räv.
– Fy för fan, var det enda meddelande Anders kunde förmedla. Först långt in på eftermiddagen återgick han till att fungera som en människa.
Det var i mitten av april och Thors Anders kände inombords att Brita skulle föda vilken dag som helst ”och här är jag”, var en tanke som plågade honom.
Nu bad Anders till gud att Brita skulle klara sin första barnafödsel och att dom skulle få ett välskapt barn. Visserligen hade de därhemma lovat att skriva, så fort barnet var fött, men någon post till en nybliven far i Bollnäs hade ännu inte anlänt.
När sedan brevet kom, så smög Anders undan i magasinet. ”Grattis Anders, du har blivit far till en liten flicka. Jag mår bra. Hälsningar Brita”.
I samma stund var något som brast inom Anders, ”Vad har jag ställt till med, jag är inte hemma, jag fryser och jag gör dåliga affärer”. Han grät av lycka, av saknad och på grund av sin utsatthet och oro.
Han ville hem, hem till Brita och barnet.
Men nyktra och arbetsamma dagar väntade. Veckorna kom och gick, men vintern den bet sig kvar. Snön låg kvar i skogen i slutet på maj och på nätterna var det fortfarande fryskallt.
Fyra dagar innan midsommaraftonen var Anders på väg hem, solen stod klar mitt på himmelen och den senaste veckan hade tankarna bara varit hos Brita och det nyfödda barnet på Hindrikgården. Inte en åker var plöjd, där han for fram och tjälen var bitvis kvar efter forvägarna. Hur skulle det bli?
I kassaboken hade Anders noterat nittiotvå affärer sedan ankomsten till Bollnäs i början av mars. Femhundrasextio kronor minus de fakturor som väntat och övriga omkostnader, det var den klena förtjänsten efter många mil i Hälsingeskogarna. Thors Anders hade provats, lärt sig och var nu flera erfarenheter rikare. Det som inte hade sålts låg kvar i magasinet, efter löfte av Bollnäs-Lasse och de nya leveranserna skulle också kunna magasineras till nästa vår. Så var det sagt och lovat.
Reskassan från Malung hade varit hundra kronor och efter avslutad säsong kunde Anders konstatera att han hade tvåhundrafyrtiotre kronor i säkert förvar i skinnrocken. Det var inget att skryta med, men han hade överlevt.
Den här gången fick han gå från Kättbo till Malung och av Kättbo-Ersa syntes inte ett spår.
Han kände bygdens magra tallskog, dess myrar och talrika stenrösen. Öjesjön låg ny sköljd och stilla, häggen hade ännu inte slagit ut och luften var lika rå som den brukar vara i början av april.
Ett par timmar senare och i skymningen stod så Thors Anders åter på Hindrikgårdens trappa.
Väl inne i köket så skrek hustrun Brita
– Herregud Anders, du är hemma.
Svärmor Brita Olsdotter deklarerade tydligt, att på gården behövdes det karlar på plats och att det fick bli ett slut på att nasa tyg på skogen.
Marit och Ingeborg kastade sig om halsen på Anders och sa i kör
– Du måste berätta allt, allt, lova det.
Carin sa bara
– Hej, ser du hur det ser ut?
– Ja, ser du hur det ser ut? Upprepade Kerstin.
Av hustrun Britas bröder var det bara en hemma.
Olof var bara fem år och stod bakom Ingeborg, blygt plirande.
– Var är ungen, var är min dotter?
Brita lyfter upp knytet ur vaggan och sträcker över barnet till Anders
– Titta på Thors-näsan och det kolsvarta håret, Anders nog är det di jänta, det ser ju alla.
Anders blev sittandes en lång stund med sin dotter i famnen, som bara jämrade sig lite ibland.
Anders hängde till slut av sig rocken och tog av sig stövlarna, han kände själv att han luktade.
– Om du inte tvättar dig ikväll får du lägga dig ute vid grisen, sa Brita med ett snett leende.
– Ja, ja, jag ska tvätta mig, men finns det något att äta först.
-Duger det med inkokt gädda och potatis åt den nyblivna fadern, sa Ingeborg som var den som snabbast hittade orden på Hindrikgården.
Mätt och nytvagad satte sig Anders åter vid matbordet och började sin berättarkväll med orden,
– Nu ska ni få höra allt om Thors Anders äventyr i Bollnäs.
Lillgrabben Olof satt efter en sund och klippte med ögonen och somnade i Marits famn. Brita avbröt hela tiden med att upprepa
– Nämen, vad säger du Anders.
Svärmor satt vid spisen och muttrade något om ogudaktiga karlar.
Carin gick och lade sig, medan Ingeborg och Marit satt andäktigt kvar och lyssnade om människor Anders mött på sin resa.
– När jag blir stor ska jag följa med, ingen karl ska kunna hindra mig. Ska du med Marit, sa Ingeborg.
– Klart jag ska, sa Marit.
– Var är Lars, bror min, sa Anders
– Det tar vi imorgon, sa Brita
När alla hade gått och lagt sig och det blivit tyst på Hinrikgården, så kröp Anders ner till sin Brita och efter en stund hörde Anders åter guds änglakör, när han såg lyckan och njutningen i Britas ögon, samtidigt som han i kramper tömde sig i henne.
– Älsklingen min, nu sover vi, sa Brita
Midsommar 1867
Det blev en fin morgon, men när Anders gick runt på ägorna så sjönk modet.
”Här har det inte blivit mycket gjort sedan jag for” tänkte han och sparkade i gruset, ”nog är det själva fan”.
Brita möter honom med Lill jäntan i famnen och ett stort leende i dörren, men ser genast att något är på tok.
– Hur är det, sa hon.
– Det är midsommar och inte ens dyngan har kommit ut på åkrarna, ska vi ta upp potatisen i oktober?
– Men snälla Anders, för tre veckor sedan låg snön kvar.
– Det är åt helvete, nu får det vara midsommar idag, men i morgon måste vi i gång, alla som orkar hålla i en grepe får hjälpa till, nu får vi hålla ihop Brita, hör du det?
– Vi går in till djuren, sa Brita och Anders kände efter en stund att tungsinnet lättade. Att få prata med och klappa på hästen, se att korna hade det bra, titta till grisarna och ta in några nykläckta ägg gjorde susen.
Brita och Anders gick armkrok över gården och det var inte igår.
– Nej nu vill jag ha vitgröt och mjukbulla, sa han och tog tag i lillpojken Olof som tjöt av skratt när Anders satte in fingrarna i sidorna på pojken.
Flickorna i Åsbyn letade överallt och förgäves efter några blommor att sätta i midsommarstången nere vid älven,
– Det är tur att det finns gott om nyutslaget björkris, sa både Ingeborg och Marit.
In kom också Anders bror Lars Ersson, nu fyllda nitton år och i sällskap med Britas syster Anna. Han stelnade till när han fick se Anders och blev ståendes vid dörren.
– Kom in du Lars, jag har inte tänkt att slå ihjäl dig, åtminstone inte före det att vi har fått ut dyngan på åkrarna.
Lars hade stor respekt för Anders hårda nypor och hans häftiga Thors-humör, som bäst visade sig när något gick emot, eller någon hade en motsatt uppfattning.
– Här har du, sa Anders och slängde ett fickur över matbordet så att det landade på Lars bröst.
– Klockan sju i morgon bitti ska varje fyllhund i Myckelbyn och Åsbyn känna att bröderna Thors sprider dynga på sina ärbara ägor här på Hindikgården, är det förstått, sa Anders utan att förvänta sig något svar. Mycket riktigt så tittade Lars bara ner i bordet.
Anders hämtade andan med blicken mot Lars och var precis på väg att säga något när Brita sa
– Nu äter vi.
Det blev midsommarfirande i Åsbyn som tidigare och Britta Matsdotter och hennes make Thors Anders hade klätt upp sig och gått ner till midsommarstången och en värmande brasa i den kyliga eftermiddagen.
– Hej Anders, är du hemma?
Var den vanligaste frågan.
– Hej Anders, ska du ha en sup?
Var den näst vanligaste frågan.
– Usch, vad kallt det är, när kommer sommarvärmen?
Var den fråga som kom på tredje plats.
Anders berättade sparsmakat om sina Bollnäserfarenheter. Han tackade konsekvent nej, till varje erbjudande till en värmande sup och när det gällde den uteblivna sommarvärmen så var han lika orolig som många andra Malungsbönder.
– Nu går vi hem, sa Anders och tog sin Brita under armen.
Festen fortsatte och Thors Lars Ersson syntes inte ha en tanke på en tidig arbetes och morgondag, utan tjoade och rullade hatt som aldrig förr.
– Vilken jävla pajas, sa Anders.
– Jag tycker mig se likheter med hans äldre bror, sa Brita, som kunde vara slagfärdig när det behövdes.
