Bernt-Olov Andersson arbetarförfattare från Sandviken.
Första maj
Janette och Pierre tittar båda ut genom restaurangens fönster. Det ger samma känsla som när ett åskväder sakta glider in, likt ett svart täcke över himlen, med tusen blixtar som fräser likt retade ormar. Kravallpolisernas bussar har samma blåsvarta färg som himlen. De kör sakta som likbilar i centrums utkanter. Svartklädda män i karavan med långa och hårda batonger vid höfterna, likt enorma dildos, går uppradade med exakta avstånd mellan sig. Alla är anonyma, skyddade med visir och skottvästar. Höger hand lyfter de mot kollegornas axlar för att mäta avståndet. Röda, gula och blå band runt hjälmarna. Det känns som om staden sakta håller på att invaderas av mekaniska zombies. Janette lutar sig ängsligt fram över det rangliga cafébordet. ”Vad är det som händer”, viskar hon till Pierre.
Övriga gäster reser sig upp från stolarna, men vågar inte gå ut genom dörren och vidare ut på trottoaren. Där är det alldeles för bråkigt. Folk springer fram och tillbaka. ”Det är väl någon slags övning eller avskräckning. Det är ju ändå första maj” viskar Pierre tillbaka. Alla gäster på restaurang Loulou börjar bli oroliga. Kockar och servitriser kommer ut genom svängdörren mot köket. De flesta av gästerna sitter bakom ett stort panoramafönster och ser det hela som en skräckfilm på en biograf. En grupp som liknar studenter är tydligen polisernas främsta målgrupp, men ibland kommer turister och åldringar i vägen för deras batonger. ”Vi måste ta oss härifrån innan det är för sent”, säger Janette. ”Det är redan för sent”, säger Pierre och pekar ut mot det lilla torget där en grupp demonstranter med röda schalar är omringade. ”Vi är nog tryggast här.”
Kravallpolisen omgrupperar sig. Ett befäl ryter med hög röst och polismännen lyder order, ställer upp sig i nya grupperingar. Kravallbussarnas bakdörrar öppnas och en liten grupp demonstranter jagas in i bussen med hjälp av de långa batongerna. Plakaten rivs sönder. En äldre man protesterar, men jagas därifrån med batongslag från en grupp kamouflerade poliser. Restaurangägaren kommer ut från köket. Dörren svänger fram och tillbaka. Han ropar ut i lokalen: ”Jag vill bara tala om för er gäster att kravallpolisen inte har tillåtelse att komma in i min restaurang… Det här är min egendom… Ni kan vara helt lugna. Ägaren ser sig omkring bland gästerna, som är oroliga och viskar nervöst mot varandra, när de ser det makabra skådespelet i det stora restaurangfönstret. ”Beställ in det ni vill ha, kära vänner. Ett glas Vin Rouge bjuder jag på. Jag kommer att försvara oss alla i restaurangen med den här, om polisen kliver över min tröskel”, ropar restaurangägaren och tar upp en stor revolver ur förklädsfickan, innan han vänder sig om och går ut i köket igen.
Om restaurangägarens syfte är att lugna gästerna, så har han misslyckats totalt. Gästerna pratar i munnen på varandra och en kvinna börjar gråta hejdlöst. En av stamgästerna försöker smita ut i vimlet utanför dörren men kommer, med skräckfylld blick, tillbaka efter ett par minuter. Några ungdomar springer också in i restaurangen, flåsande och rädda. Ett par minuter senare kommer en äldre man och en ung kvinna in genom restaurangdörren. Mannen haltar och blöder från huvudet. Kvinnan försöker stoppa flödet med sin röda schal. Nu kommer restaurangägaren, på nytt, springande ut bland gästerna i restaurangen. Genast låser han ytterdörren, trots att ett par ungdomar knackar hårt mot dörren med vädjande röster. Då lyfter ägaren demonstrativt upp pistolen ur förklädesfickan och demonstranterna springer mot nästa dörr som också är stängd.
Janette är blek och ser hela skådespelet utspelas utanför restaurangfönstret. Ett av befälen skriker högt och hans mannar rusar till platsen bakom befälet. De ställer sig i fyra led. De stampar hårt i asfalten och håller avståndet mellan sig. Det finns ingenting som skiljer kravallpoliserna i gruppen. De har svarta handskar på sig och deras ansikten är dolda av visiret som är fäst vid hjälmen. En ung flicka blöder från ansiktet och Pierre reser sig hastigt upp från stolen. Han ropar så att alla i restaurangen hör: ”Vi måste göra någonting, flickan förblöder ju om ingen gör någonting.” Janette slår ut med armarna: ”Ja, vad ska vi göra? Vi kan ju inte ringa efter polisen. Vilken mardröm! Hon kommer ju att dö, Pierre!” Alla i restaurangen följer det som utspelade sig utanför fönstret. Restaurangägaren och personalen kommer ut och ställer sig vid fönstret och ser kvinnan som blöder, ser en äldre man som misshandlas med batong, ser en demonstrant som ligger på marken och blir sparkad av de anonyma poliserna och som sedan blir bortsläpad till de blåsvarta polisbussarna, där de sätts fast i bussväggarna med hjälp av handbojor.
Plötsligt kör en av bussarna fram till restaurangen, med full fart och sirenerna på, och krossar dörren så att flisorna yr. Dörrbladet slår i golvet och träffar en av gästerna. Paniken sprider sig. En mörkhyad man försöker smita ut, men blir nerslagen och släpad till bussens bakdörr. Fem kravallpoliser rusar in i restaurangen. Går från bord till bord och kräver gästernas pass. En man har glömt sitt och leds ut till kravallbussen. Två mörkhyade kvinnor leds skrikande ut genom den trasiga dörröppningen. När en av kravallpoliserna lägger sin hand på en av kvinnornas bakdelar får han en tillsägelse och ett leende från befälet. Ännu ett par kravallpoliser tränger sig in och tillsammans rusar de, på ett kommando, in genom svängdörren. Kravallpolisen har sparat köket till sist. Gästerna hör hur restaurangägaren vrålar och skriker där i köket. ”Försvinn härifrån! Det här är min egendom, det har jag papper på! Här har ni stämpel från kommunhuset! Ni har ingenting här att göra! Här har ni mitt pass! Titta själv!” skriker restaurangägaren med sprucken röst.
Servitriserna gömmer sig bakom en disk, men avslöjas och trycks upp mot väggen där det hänger slevar och knivar. ”Försvinn… innan jag skjuter!”, vrålar restaurangägaren och drar upp sin pistol ur förklädsfickan. Alla i köket tystnar under några sekunder. Ute i restaurangen hörs skottväxlingen. Människor försöker fly. Janette och Pierre håller varandras händer hårrt. Janette gråter och en annan gråtande kvinna kommer fram till bordet och lägger sina händer på hennes axlar. ”Det är tur att man inte är invandrare”, viskar hon. Janette snyftar.
”Tänk ändå, att Sverige har förändrat så mycket på så kort tid.”
