Det är som om mänskligheten inte riktigt får fatt i det som kan anses vara rimligt eller orimligt, gränserna är flytande.
Samtidigt känns det som varje frågeställning har tappat sin bestämda form och adress.
Det tidigare ansvarstagandet som naturligt föll på oss eller jag/du, är nu ett uppdrag för någon annan.
Är det här något som numera lärs ut på högskolan eller i s.k. moderna organisationer, att varje uppgift eller problem, börjar med den öppna frågan, ”vem”?
Jag inbillar mig att i gruvor, i skogen, på järnvägen och i bruk, så var frågan om vem, aldrig ett spörsmål. Hederlighet, moral, tillit och en bestämd och känd arbetsordning, var en förutsättning för att de skulle fungera, motsatsen kunde vara en dödsfälla. Ordningen kring var och ens ansvar upprätthölls av kollektivet, mer eller mindre uttalat.
Med den ordningen och de tankegångarna byggde vi en gång ett välfärdssamhälle, fostrades våra politiker, var och en gjorde sitt för kollektivet och de som föll utanför dessa ramar, platsade inte riktigt i skiftlag, eller som förebilder eller ledare. Agnarna skildes från vetet, i en tid där vi var uttalat beroende av varandra.
Dagens oklara roller, gränslöshet och lättsinne har ett pris. Känslan av orättvisa, utsatthet, uppgivenhet, ensamhet och misstro, gör att vi backar hem till något som vi på egen hand tycker oss kunna kontrollera, vi blir egennyttiga.
Jag försöker förstå, men det är inte enkelt och undantag och avvikande exempel på det som jag ovan försöker beskriva finns naturligtvis.
En som ändå har åtnjutit förtroende och ansetts vara rejäl och rättskaffens, är Borlängesonen och politikern Peter Hultqvist. Han har tagit rollen som den efterfrågade, tagit ansvar, klivit fram och satt tonen utifrån ett arbetarrörelseperspektiv. Talen har varit många, säkert kan vi räkna dem i tusental. I takt med att han har gjort politisk karriär, så har han blivit kallad pamp, av sin politiska motståndare, men anses nog allmänt som en ”hygglig grabb” här i Borlänge. De politiska insatserna genom åren, har varit många.
Den socialdemokratiska väljarkåren har troget röstat på sin Peter. Ofta de med låga löner eller pensioner och de som trott på rättvisa och jämlikhet. Leveransen har väl inte alltid varit tillfyllest, men Hultqvist har ändå ansetts vara ett trovärdigt alternativ för stora delar av arbetarklassen.
Men så händer det som är vanligt nuförtiden, reklamen ljuger. Hultqvist visar sig vara en girigbuk och någon som inte har för avsikt att tacka sina trogna väljare, genom att visa god moral och politisk hållning.
Som försvarsminister erhöll Hultqvist ett arvode på 145 000 kr/mån. Med en ny regering, så tvingas Hultqvist gå ner i ”lön”, till den nätta summan av 71 500 kr/mån.
Möjligheten att förlänga statsrådsarvodet finns för ytterligare ett år, en omställningsmöjlighet för att söka jobb eller på något annat sätt hitta andra uppdrag/utkomst. Rimligt eller orimligt kan man diskutera.
Men Hultqvist är fortsatt vald riksdagsledamot, vilket innebär att hans försörjning, med god marginal redan är tillgodosedd.
Då väljer Hultqvist att begära ut sin statsrådslön.
I samma stund klev han ur bild, ur sitt sammanhang, ur sin bakgrund och förvandlades till en hycklare och ett egennyttigt praktexempel på en orimlig och gränslös tid.
