70-tal, metallurgi och ett industrilandskap som sakta byggts upp och moderniserats sedan sent 1800-tal.
Bruksorter där generationer av arbetare bott i arbetarlängor, jobbat skift och formats av hetta och smuts, du värderades utifrån arbetsförmåga. Kvinnorna hade nu lämnat den traditionella hemmafru-rollen och kommit ut på arbetsmarknaden, sämre betalt och hos en del kallades de för ”pälsjägare”. Samhällsförändring gör alltid ont och när könsrollerna ändrades kände många män ett direkt hot mot rollen som familjeförsörjare.
Den självklara socialdemokratin var gungning, efter att ha förlorat valet-76. Jag har hört talas om arbetare som låg till sängs en vecka efter valet och vägrade gå upp.
Åren 76-77 jobbade jag ofta på övre bangården på det som då hette Domnarvets järnverk. Ub-loket stånkade från bangården upp mot Rivoliövergången och till Borlänge bangård. DJ:s egna lok var nere i verket och växlade. Vågen befolkades av karaktärer som Sven Vikman och bröderna Bruhn. Hbis-vagnar på 5:an, RS och O-vagnar på 4:an och 3:an, oljevagnarna ställde vi på ”Jösse”.. Slig, koks, kalk, grovplåt, räls. armeringsjärn, tråd och tunnplåt. På slaggen var det ett varmt fyrverkeri. Jag minns än och nästan i detalj hur det luktade och kändes. Många av mina arbetskamrater var födda på 10 – och 20-talet och jag var ”valpen”.
Synen på arbetet och livet var kollektiv, att förhäva sig i en tydlig egennytta var en dödssynd ”Nu håller du käften på dig pôjk, tills du växt färdigt i huvudet.
Att göra rätt för sig var rättesnöret hos arbetarklassens mindre bemedlade.
På den tiden jobbade drygt sex tusen tjänstemän/arbetare på Domnarvets Jernverk.
Det här var precis i skarven och innan alla visste vem Nils G Åsling och Tage G Pettersson var. Innan kriserna och fabriksnedläggelserna och fackliga krav på räddningsaktioner. Innan varvsindustrin och jernverk drabbades av personalminskningar och nedläggning. Innan gruvorna i Bergslagen stämplade ut.
Än idag snubblar jag omkring i tillvaron med dåtidens referensramar formade under min första stickprov i vuxenvärlden, jag kan liksom inte rå för det. Otidsenligt naturligtvis, men ändå med hållpunkter som bär och borde bära in i framtiden.
