Järnvägsstationen i Skattungbyn, när det begav sig,
Jag står kvar.
Krönikan skriven dagen efter valsöndagen,
Om väljarkåren betraktar de politiska partierna på vänsterkanten som lastbilscentraler, där man kan beställa en körning och inte på något sätt vara inblandad i lastning och lossning, då får man det valresultat vi ser idag. Det finns en sorglig logik i detta.
Monteras folkrörelserna ned och kunskaperna kring demokratins beståndsdelar förfuskas och ersätts med förakt och hat, då går vi en besvärlig framtid till mötes, omöjlig att hantera med längre batonger och fler övervakningskameror.
Tjugofem procent av landets manliga väljarkår valde SD, ett brunt parti med nazistiska rötter, betänk detta. Alltså i ett land som gick från att vara Europas fattigaste, till ett utvecklat välfärdsland, med drivkraften och engagemanget i de kollektiva lösningarna och strategierna.
”Sörj inte organisera er” sa Joel Hägglund (Joe Hill) på sin tid och det är en ”sanning” som återigen känns högaktuell.
Som ni kan se, är jag besviken, men oron överväger. Oron över det Sverige, som jag själv ska bli gammal i och oron över hur de kommande generationerna ska slåss om vattvällingen, när kapitalet sätter agendan med syfte att ta ett rejält ”punggrepp” på arbetarklassen.
En dag hoppas jag, att de yngre inser att det var ”Pappa Sverigedemokrat” som försatta dem i den situationen.
Jag står kvar och det ger inga utslag på någon richter-skala och min röst avgör ingenting, men min övertygelse har ändå det positiva med sig, att jag orkar leva med mig själv.
Hundarna här hemma tittar medlidsamt på mig, men är egentligen mer intresserade av nästa mattillfälle eller skogspromenad. ”Husse lugnar säkert ner sig”, tycks dom tänka.
Jaha, hur har sommaren varit då?
Vi måste ju prata om något annat, eller hur?
På sommarens varmaste dag, så bestämde sonen och jag, att det skulle vara en god idé att gå från Furudal till Skattungbyn och tillbaka. Färdvägen var den gamla banvallen på nedlagda järnvägen mellan Orsa och Bollnäs. Google Map påstod att dagsutflykten skulle bli ca. 3,6 mil.
Med vatten och smörgåsar i ryggsäcken gav vi oss i väg. Efter en mils kryssande mellan slipers, gran – och tallplantor, så hade den tidiga entusiasmen sjunkit något, det var dags för rast.
Grabben tog sig ett dopp, själv funderade jag på mitt hjärtflimmer och de svullna fingrarna, överlever jag detta, vi ska ju tillbaka också!
När vi till sist kommit fram Skattungbyns gamla stationshus, så skulle vi bara ta Stationsvägen upp till byn.
Vimmelkantig av trötthet slog jag mig ner framför Tempo-butiken.
– Hur är det pappa?
– Du får bära mig tillbaka till Furudal.
En halvtimme senare doppade jag mig vid dammen och livsandarna återvände långsamt. I samma stund som vi var beredda att gå tillbaka till Furudal, så erbjöd sig en gammal busschaufför med hustru att skjutsa oss halvvägs tillbaka till Furudal, det erbjudandet gick det inte att säga nej till.
Väl hemma i Borlänge säger sonen ”Pappa kan vi inte göra något vanligt någon gång”.
