Svensk glesbygd är oftast något man driver med, gör narr utav och pekar på från storstädernas bättre bemedlade TV-soffor. Det är “Smala Sussie” i Värmland, karaktärerna ur “Uti Bögda” från västgötaslätten med flera, harmlös underhållning kanske? Men det är ett symptom, ju längre ifrån maktens korridorer vi kommer, desto mer märkliga blir karaktärerna.
Men gäller det verkligen all glesbygd? Givetvis inte, det är som alltid, en klassfråga. Tällberg och Leksands kommun är någonting vackert med kurbits och midsommarstång och duktiga är dom ju i hockey dessutom, i Grängesberg finns bara stackars satar som varken kan hålla i pengarna eller har vett nog att flytta därifrån. Inte ens ett badhus kan vi uppenbarligen unna dom.
Nu senast kunde vi läsa hur den ansedde journalisten Peter Kadhammar förundrades över de lågbegåvade alkoholisterna i Filipstad, i Bergslagens västligaste delar. Filipstad är en avfolkningsbygd, en gammal bruksort som så många andra av dess slag kämpar för sin existens. Hela Sverige ska ju leva, det verkar hela politikerkåren överens om? Problemen måste således förklaras av helt andra orsaker de klassmässiga.
Inkomsterna är låga och skuldsättningarna höga i Filipstad, inget ovanligt fenomen, det är i mångt och mycket så det ska fungera, reallöner och ersättningar hålls nere, medan låga räntor ska stimulera köpkraften och därmed hålla ekonomin vid gott liv. Systemet kräver alltså skuldsättning. Vi bombarderas ständigt med propaganda om att låna pengar. Det är så det hela är upplagt.
Mounir Rabhi är en filipstadsbo, som läste Kadhammars text. Han har också skrivit ett väldigt uppskattat svar på texten som publicerats i Aftonbladet.
Jag ställer den ganska platta och sportjournalistiska frågan; -Hur kändes det att läsa Kadhammars åsikter om din stad?
“-Det är sällan jag reagerar känslomässigt på en text. När jag läste Kadhammars text om Filipstad var det dock något som träffade mig djupt. Det var något mer än att min släkt funnits i Asphyttan, söder om Filipstad, i generationer. Det var något mer än att det handlar om platsen jag valt att leva på.” Säger Mounir med emfas, han fortsätter; “-Kanske handlade det om det nakna klassföraktet och den fullständiga oförståelsen för samhällsutvecklingen. Det kändes som att han åkte hit för att leta efter inavlade rednecks och sökte med ljus och lykta och felciterade människor för att bygga sin artikel. Filipstad har fått oförtjänt mycket negativ publicitet. Kadhammar verkade söka en genetisk förklaring till landsbygdens problem. Det är fruktansvärt unket och historielöst.”
Med vetskapen om att Mounir har en djup förankring på orten, så är jag nyfiken på om han snappat upp några reaktioner ute på byn?
“-Det har varit väldigt starka reaktioner i Filipstad. Både i Filipstads Tidning och på sociala medier. Jag har inte hunnit med att ha koll på allt. Jag skrev ett svar till Kadhammar, som publicerades på Aftonbladet Kultur, och fick enbart positiva reaktioner. Någon delade artikeln i Facebook-gruppen”Diskutera Filipstad” och flera hundra gillade. Kommentarerna var rörande. Det intressanta är att mitt svar till Kadhammar till stor del handlar om ägande, planering och privatiseringar. Om socialism. I Filipstad är det väldigt tydligt hur det privata ägandet påverkar utvecklingen. Knäckebrödsfabriken Wasa ägs av italienska Barilla och snackstillverkaren OLW ägs av norska Orkla. Skogen ägs av Wallenberg och finska staten (Stora Enso).
För ett par år sedan flyttade Barilla produktion till tyska Celle. 100 arbetstillfällen försvann i Filipstad. Jag fick frågan från italienska fackföreningskamrater om vad vi gjorde i Sverige för att förhindra detta. ‘Ingenting, det är den svenska modellen’, svarade jag skamset.”
Men vad är då de verkliga problemen i Filipstad, om det inte är befolkningens påstådda genetik det är fel på? Mounir pekar på större samhällsproblem som inte är specifikt för just Filipstad, bruksorter eller glesbygd överlag;
“-Jag tror inte att Filipstad har särskilda problem. Problemet är att vi har ett samhälle som sätter profit före människor och natur. Problemet är att arbetarrörelsen har tappat sin kompass. Problemet är kanske att vi knappt har en arbetarrörelse… För tio år sedan gick jag den fackliga kursen ‘Vald på jobbet’. Den innehöll en kort historielektion. Jag frågade varför inte Marx nämndes överhuvudtaget. SEKO-ledaren från Göteborg svarade ‘Marx ä la rätt stendö’ idag’.
Automation och ny teknik skapar problem när vinsten privatiseras. På 70-talet arbetade 1300 personer på Wasa. Idag arbetar ca 350 personer på Wasa. Egentligen är det ju fantastiskt! Maskiner har till en del ersatt slitsamt manuellt arbete. Produktivitetsvinsterna med ny teknik hade kunnat fördelas över samhället. Kortare arbetstid, lägre pensionsålder…”, förklarar Mounir, men kan konstatera att;
“- På 70-talet gick mervärdet från Wasa till familjen Lundström. Sonen, Carl Lundström, sålde Wasa till Sandoz och satsade sin förmögenhet på högerextrema rörelser bland annat Bert Karlssons Ny Demokrati. Bert Karlsson köpte fastigheter i Filipstad under den så kallade flyktingkrisen, då US-imperialismen bombade sönder Irak, Libyen Afghanistan, Syrien mfl. med Sveriges hjälp och Reinfeldt öppnade våra hjärtan så att al Qaida kunde ta över Syrien, och Filipstad fick ta emot en oproportionerligt hög andel flyktingar. Det privata ägandet blir ju knappast mer absurt än så. Nu går mervärdet som skapas i fabriken i Filipstad, uppbyggd av generationers slit till familjen Barilla.”
Mounir har analysen väldigt klart för sig han avslutar sitt långa och välformulerade svar lika träffsäkert som han inledde;
“-Men det här är ju liksom ingen nyhet. 1911 års socialdemokratiska partiprogram konstaterar: ‘Huvudorsaken till de lyten, som vidhäfta våra dagars civilisation, är nämligen det privatkapitalistiska produktionssättet…’”
Mounir utdelar en sista känga mot Kadhammars resonemang;
“- Jag förstår inte Kadhammars syfte. Hans artikel om Filipstad har snarare lett till en ökad misstro mot etablerade medier och Stockholmare och i brist på en stark vänster är jag rädd att det leder till en ökning av SD…”
Här sammanfattar Mounir Rabhi den stora utmaning som ligger på den idag väldigt defensiva arbetarrörelsen. Men själv håller han uppenbarligen inte tyst, han reagerar och slår tillbaka.
