En arbetarfamilj i början av 60-talet.
SJ:s personalbostäder, min syster, mamma och jag längst bak. Hyran var 100 :- / var 14:e dag.
Med ryggen mot framtiden.
– Varför kan man köpa tågbiljetter överallt i Europa, men inte i Sverige?
– Hur menar du?
– Jag menar biljettexpeditioner, biljettautomater, konduktörer, överallt kan man köpa, men inte i Sverige.
– Det är nog bara för att vi är bäst i Sverige.
En gammal arbetskamrat sitter mitt emot mig vid köksbordet och mellan kaffeslurkarna funderar vi över det land vi växt upp i, arbetat tillsammans i och inte längre känner igen oss i. Vi pratar om tillväxt begreppet, miljöfrågorna, en ny sträckning på E16 och allt som ter sig både nödvändigt, oroande och obegripligt.
– Fredrik, vi går med ryggen mot framtiden.
– Ha, ha, ha. Ja, vi går med ryggen mot framtiden och politikerna bryr sig bara om att bli valda till varje enskild mandatperiod.
Kan man vara vänster och värdekonservativ? Det är klart man kan, jag är ju det!
Jag tror på ”hel, ren och göra rätt för sig”
Jag tror på jämlikhetssträvanden och välfärdsreformer.
Jag tror på ordning och reda och hårda tag mot dumheter och kriminella handlingar.
I svaga ögonblick, kan jag till och med hemfalla till, att tro på söndagsskolan och allmän värnplikt.
Är det något fel på att försöka få vardagen begriplig, logisk och greppbar, där är jag väl ändå inte ensam?
Någon ordning, måste det väl ändå få vara?
Men sen har vi det där med självbilden. Vem f-n vill vara en gammal vrång bakåtsträvare med ideal, som bygger på en förgången tid?
Såklart inte, men man är präglad, vare sig man vill det, eller inte.
I riksdagsvalet 1968, när jag gick i tredje klass, fick Socialdemokraterna 50,1 % av rösterna. Partiet framstod som okrossbart, ungefär som det ryska landslaget i ishockey som rutinmässigt vann världsmästerskapen varje år.
I förstafemman spelade Palme-Petrov-Firsov i kedjan och backparet bestod av Sten Andersson och Ragulin, i mål stod Gunnar Emanuel Sträng.
Det var morgonbön och tramporgel i skolan och när färgkritorna kom fram, då var det fest.
1:a maj-tågen var långa och framtiden tillhörde det framväxande släktet, det vill säga mig och mina jämnåriga kompisar.
” Det är nya tider nu farsan” brukar grabben säga, när jag hävdar att det var bättre förr.
Nu är det black friday, hallowen, paddelhallar, kvartalskapitalism, bostadsbrist och på järnvägsstationerna kan man inte längre köpa en tågbiljett. Framtiden, har därutöver utvecklats till en allt kortare och aktuell resa mot slutförvaring, åtminstone för oss som gick i 3:dje klass 1968.
Mitt i allt detta ”gubbgnöl” dyker trots allt och ibland känslan av tacksamhet upp och spräcker den självgoda analytiska spegelbilden. Den tar tillfälligt udden av min samhällskritik och tar ner mig till möjliga sjukdomar och upplevd skröplighet.
”Nu Per-Olof ska du äntligen få komma hem” så en pigg värmländsk tjej, som med sin sjukbil skulle sköta transporten från Akademiska Sjukhusets ingång 85.
Hustrun som hade varit på ett läkarbesök och jag satt nu i väntrummet och väntade på bussen, som skulle ta oss hem till Dalarna. Per-Olof låg tärd i sin sjuksäng, med två plastkassar med tillhörigheter på magen, han sov.
Plötsligt slog det mig, att det kunde varit jag.
I övrigt är det bara bra och om gud vill och byxorna håller så finns det fortfarande en morgondag.
Ps. Kom ihåg att Sverige är bäst, det fick jag lära mig i skolan på 60-talet, så det så!
