Henrik Johansson är författare/översättare och ordförande i Föreningen Arbetarskrivare.
Jag jobbade på en stor internationell hotellkedja som det gick jättebra för. Chefen sa att nu är du en del av familjen. Vi håller ihop i det här företaget. De startade nya hotell, expanderade. Stora vinster. Ägaren, Petter Stordalen, satte över 25 MILJARDER kronor till sina barn.
Vi hade ett fantastiskt resultat, berättade Fisköga, vår VD och satte upp en tjusig kvartalsrapport. Då tänker man ju att nu, nu, nu blir det bonus, löneförhöjning, såna där gummimattor på golvet, så att man inte har så jävla ont i fötterna efter en långpanna på 14 timmar. Städ, reception och kök skulle få sitt. Vad tror ni? Blev det så? Nej, vinsten gick till aktieägarna istället. Hoppsan!
Däremot fick vi beröm. Chefen kom fram till att vi nog var duktiga att två av oss kunde sköta tre personer arbete. Bredvid den där fina rapporten kom nämligen nästa schema upp. Men det var något konstigt med det. I vanliga fall var vi två fasta och en timanställd på kvällarna. Nu skulle timmisen bara vara inne på fredag och lördagskväll. Nu skulle vi bara vara två fasta. Vi gick på köksmästaren direkt. Det här kommer inte funka.
Han slog ifrån sig: ”Säg inte det till mig. Det här kommer uppifrån.”
Här skulle historien kunna sluta. En klassisk snyftis om elaka ägare och förtryckta arbetare. Men så spelar inte klaveret i den här orkestern. För oss fasta skulle det innebära att vi hädanefter fick göra tre personer arbete på två personer. För samma lön. För timmis var det värre. Hon skulle få för få timmar för att försörja sig på. Okej, då fick vi väl VISA att det inte funkade istället. Vi bestämde oss för att de skulle få vad de betalade för. Vi tänkte inte jobba hårdare för att täcka upp nedskärningen och underbemanningen. Det skulle så klart drabba gästerna. På kvällen var våra arbetsuppgifter dels att skicka ut maten till vanliga gästerna som kom in och beställde, men vi skulle också förbereda luncherna. Det var för det mesta konferensgäster. Tyvärr skulle serveringspersonalen också drabbas, eftersom gästerna skulle bli sura på dem. Det minsta vi kunde göra var att berätta om våra planer. Jag och en äldre servitris träffades i disken för att konspirera. Varför disken? Jo, där är det högt och bullrigt och inga chefer i närheten.
– Det går ut över vår dricks, konstaterade hon. Kunde vi dra ner på tempot så det gick ut över lunchen istället? Då fanns också cheferna inne och kunde höra klagomålen personligen.
”Det kan du få ta med min chef.”
Jag och de andra kockarna gav varandra tillåtelse att varandra i skiten. Ledsna lappar: ”tyvärr – vi hann inte preppa lunchen. För mycket att göra!”
Till en början kändes det som att det inte skulle funka, men de som jobbade dag tyckte vi skulle fortsätta. De berättade att köksmästaren fick vara ute och jobba i köket varje dag för att det skulle gå ihop. Något han inte alls uppskattade. Köksmästaren var nämligen inte av gamla skolan utan en ekonominisse som jobbat några somrar i restaurang.
Men så kom fredagen. Veckans samlade felprioriteringarna gjorde att allt blev försenat. Det var en gigantisk konferens just den dagen. Mycket pengar. Länsstyrelsen. Vi hade inte förberett något på hela veckan. Köksmästaren klarare helt enkelt inte att få ut all mat i tid. Konferensen skulle lyssna på ett föredrag om Regional kustsamverkan. Föredraget skulle hållas av Beredskapsdirektören från Länsstyrelsen i Skåne. Det fick ställas in på grund av att alla inte fick lunch, och att lunchen som kom var försenad. Beredskapsdirektören var ursinnig och skällde ut Köksmästaren och Food and Beverage Mastern efter noter. Även Fisköga.
De ville inte betala för lunchen! Annars skulle de aldrig mer boka in sig på hotellet.
När jag kom in för kvällsskiftet var det fullständigt kaos. Såg ut som en krig i köket. Köksmästaren var svettigt och såg helt förstörd ut. Han var hade halkat på väg ut med extra bearnaisesås och fått bea över sig. Inte hunnit byta. Han såg på mig med trötta hundögon och sa:
”Det här funkar inte. Vi får sätta in timmisen igen.”
Där kan man vara givmild tycker jag. Låta honom tro att det var något han kom på själv:
Ja, men nu när du säger det. Det har faktiskt inte funkat!
Och så gick det till när vi fick tillbaka vår timmis.
Henrik Johansson
