”Politiker idag talar till människors rädsla men vem tänder människors längtan?”
Citatet sitter på min anslagstavla. Jag vet inte varifrån det är hämtat, bara att vi är många som frågar oss vart utopierna tog vägen: drömmarna om fred på jorden, om rättvisa, jämlikhet, om ett samhälle som uppmuntrar människans goda sidor och förmåga till solidaritet istället för egoism? Vår tid känns så skrämmande fattig på alternativ, på förhoppningar och drömmar. Men historien har visat att när det börjar mullra underifrån, när människor går samman och kräver förändring, då kan allting hända.
En av alla människor som inte bara drömde om en bättre värld utan också gjorde vad hon kunde för att förverkliga sina drömmar, var en socialistisk agitator som hette Kata Dalström. Hon var på många sätt en unik person – och samtidigt bara en av många, många runt förra sekelskiftet som arbetade för förändring.
Anna Maria Catharina Carlberg
Anna Maria Catharina Carlberg föddes 1858, i en förnäm och förmögen familj. Att hon med tiden skulle bli den kända och ökända socialistiska agitatorn Kata Dalström var knappast givet. Hon växte upp i det lilla gruvsamhället Kopparbergi Bergslagen, gifte sig ung och fick sju barn.
Mot makens uttryckliga vilja, mot släktens vilja och till bekantskapskretsens fasa blev Kata 1894 medlem i det socialdemokratiska partiet – ett parti som ville störta det gamla samhället i gruset, ett parti vars mål var att arbetarklassen skulle ta makten och avskaffa kapitalismen! Vid det laget var Kata Dalström 36 år. Fram till sin död 1923 skulle hon ägna större delen av sin tid åt politik, framför allt som resetalare, alltså agitator.
1894 hade SAP bara fem år på nacken och bekämpades med alla till buds stående medel av det etablerade samhället. Rättsväsendet såg till att de ledande dömdes till fängelse, arbetsgivare gjorde sitt bästa för att trakassera fackligt anslutna arbetare och prästerskapet gjorde vad de kunde för att skrämma församlingsmedlemmarna för allt som andades socialdemokrati.
Det var alltså ett stort steg Kata tog när hon anslöt sig till partiet. Redan från första stund gjorde hon stora insatser i den socialdemokratiska kvinnoklubben liksom i Kvinnornas fackförbund och år 1900valdes hon in i partistyrelsen.
Samtidigt började hon på allvar sitt liv som resande agitator. För det var bara så budskapen kunde spridas – arbetartidningar var sällsynta och kostsamma, postgången usel och radion ännu inte påtänkt, det var mun till mun-metoden som gällde. Hon åkte på långa talarturnéer för att sprida kunskap om innebörden i ordet ”socialism”, förklara vikten av allmän rösträtt och facklig och politisk organisering, och så bjöd hon gärna på ett allmänbildande föredrag om konst, litteratur eller historia efteråt, som grädde på moset.
Och naturligtvis var hon även i Dalarna. Många gånger.
Kata i Dalarna
11/10 1904 skriver hon till Hjalmar Branting från Falun:
Här är gränslöst med arbete, möten hvar kväll och dubbelmöten på söndagarna. I söndags hade vi möte (frilufts) i Borlänge, 700 personer minst – hög stämning och allt hvad därmed hörer – jag talade i 1 ¼ timme och blef grundligt förkyld men är bra nu.
Enligt en notis i Dalpilen hade mötet hållits på tomten till det blivande Folkets hus i Borlänge. Det inleddes med Arbetets söner varefter Kata stående på ett bord hade talat om striden mellan arbete och kapital. Tidningen skriver om ”mustiga uttryck” men erkänner att ett och annat bravo hördes från folkmassan.
De kommande åren agiterade hon vid många tillfällen i Dalarna, som vid den här tiden präglades av konflikter mellan ungsocialister (”unghinkar”) och ungdemokrater. När gruvfacket arrangerade ett möte med henne i Ryllshyttan utanför Garpenberg drog det fullt hus. Eftersom Kata talade om ”Socialdemokrati och anarkism” gick det livligt till. Efteråt tog hon sig med sparkstötting till sitt nattlogi för att dagen därpå resa vidare till Avesta, Hedemora, Säter och så vidare.
Men hon var snart tillbaka i Dalarna. 1907 fick Älvdalen, Mora, Krylbo, Avesta, Grängesberg besök. I november 1908 rapporterar hon brevledes till partiledningen från Smedjebacken:
”Här ute i Dalarna är så gräsligt förstört af Hinkarna. Vid Borlänge supa arbetarna och slåss vildt och likaså i Westanfors och Hallstahammar …”
I juni 1910 gjorde Kata en flera veckor lång turné i Dalarna: Furudal, Nås, Vansbro, Ludvika, Falun, Linghed, Delsbo, Krylbo, Grytnäs, – det är krångligt, skriver hon, för alla vill ha möten lördag eller söndag eftersom karlarna under veckorna ligger ute i flottningen.
Svåra tider
Älskad av många i rörelsen, men knappast av partiledningen med Hjalmar Branting i spetsen eftersom Kata tillhörde partiets vänsteropposition som framför allt hade sin förankring i Socialdemokratiska ungdomsförbundet. Där, bland de radikala unga männen (jo, det var mest män), trivdes hon allra bäst.
Arbetarrörelsen hade haft stora framgångar men omkring 1908 vände det. Det blev lågkonjunktur och arbetsgivarna gick på offensiven för att ta tillbaka det som förlorats i maktkampen mellan arbete och kapital. 1909 års storstrejk blev en svidande förlust för den fackliga rörelsen, nästan hälften av medlemmarna försvann – nu var det arbetsgivarna som dikterade villkoren.
Det blev svåra tider också för agitatorerna; det fanns inga pengar i organisationerna och arbetarna var med fog rädda för repressalier. Men Kata fortsatte oförtrutet sitt resande, främst anlitad av det socialdemokratiska ungdomsförbundet. För henne var politiken viktigare än allt annat. Inte ens när en av döttrarna låg för döden kunde hon förmå sig att avbryta sin talarturné. Att ställa in utlovade möten var näst intill otänkbart.
Första världskriget
Världskrigets utbrott 1914 var ett hårt slag för socialdemokratin som ju var en internationell rörelse, organiserad i Andra Internationalen där fred och proletär solidaritet över nationsgränserna stod högst på dagordningen. En socialdemokrat skulle aldrig rikta sitt vapen mot en klassbroder i ett annat land – det hade alltid varit en självklarhet. Men när kriget bröt ut visade det sig att nationalismen var starkare än klassolidariteten.
Kriget bidrog till att motsättningarna mellan vänsteroppositionen och partiledningen med Hjalmar Branting i spetsen blev allt hårdare, vänstern tyckte att partiet hade byråkratiserats och slirade i frågor om fred och nedrustning. Under våren upprorsåret 1917 splittrades det socialdemokratiska partiet. Kata hamnade nu i ledningen för det nybildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, SSV.
SSV blir SKP
Samtidigt blev det revolution i Ryssland. Som många andra i SSV välkomnade Kata bolsjevikernas maktövertagande. Äntligen ett parti som ville fred och socialism!
Men 1917–18 års revolutionära vågor la sig, finska inbördeskriget slutade i blodbad, den tyska revolutionen slogs brutalt ner, medan den ryska revolutionen angreps, även militärt, från alla håll. Det nya vänsterpartiet hade inga större framgångar och präglades av inre motsättningar. En vattendelare var hur partiet skulle förhålla sig till bolsjevikerna.
För att göra en lång historia kort: SSV splittrades och majoriteten bildade Sveriges Kommunistiska Parti, SKP. Och Kata som tidigare varit en kritisk socialdemokrat blev nu en allt mer kritisk kommunist, djupt oroad över den splittring av socialistiska partier som Moskvas centralistiska linje ledde till, i land efter land.
Katas död
Det var mycket som gick fel under Katas sista år i livet. Hon fortsatte sina agitationsresor, trots att hennes kropp hade svårt att orka med de påfrestande färderna, hon drabbades av familjeproblem och privata sorger, hon blev allt mer kritisk mot bolsjevikerna i Moskva. Och själv fick hon både intern och offentlig kritik av ”oxkommunisterna”, det vill säga den moskvatrogna falangen inom SKP, dels för sin ”borgerliga bildningssyn” som nu ansågs förkastlig och kontrarevolutionär, dels för sin religiositet
Kristen hade Kata Dalström aldrig varit, men sedan länge hade hon öppet deklarerat sig inte bara som socialist utan även som teosof och buddist. Teosofin som var inspirerad av österländska vishetsläror ansåg att människan bestod av både ande och materia och att det gudomliga fanns i människan själv.
Det kan låta paradoxalt i våra öron men faktum är att där fanns gemensamma nämnare: I både socialismen och teosofin fanns visionen om en social gemenskap präglad av kärlek och solidaritet mellan människor. Här fanns tron på människans förmåga att höja sig andligt och moraliskt och övertygelsen om hennes förmåga att skapa ett bättre samhälle.
Socialist, folkbildare och buddist. För Kata var facklig och politisk organisering, bildning och människans andliga utveckling bara olika sidor av samma mynt – alla lika nödvändiga för att förverkliga visionen om ett annat samhälle byggt på rättvisa och solidaritet.
I december 1923 avled Kata Dalström, en vecka före sin 65-årsdag. Annars hade hon med all säkerhet blivit utesluten ut SKP – så som hennes kamrater och vapendragare Zeth Höglund och Fredrik Ström blev ett halvår senare.
Agitatorn som gick sin egen väg
2017 skrev jag en biografi om Kata Dalström. Boken är inget idolporträtt, istället ville jag förmänskliga henne, göra hennes vägval begripliga mot bakgrund av den tid hon levde och verkade i. Hon var en av den tidiga arbetarrörelsens mest framträdande personer, en kvinna som vågade tänka nytt, bryta mot normer både vad gällde klass och kön, vara besvärlig, gå mot strömmen, en människa som trots att hon själv fötts med silversked i mun drömde om ett samhälle utan klassklyftor, där män och kvinnor var lika mycket värda, där alla hade rösträtt och makten låg i händerna inte på de få, utan på de många.
Och hennes storhet låg inte minst i att hon gjorde allt vad hon förmådde för drömmarna skulle bli verklighet.
Gunnela Björk
