Min väg till jobbet, om den kan bara skrivas i semestertid, eller helst efter pension egentligen. men dit är det ännu lågnt. För det är som Hegel skrev om Minervas uggla; den flaxar bara i skymningstid. Dagen kan bara summeras när den är över.
Här finns dungen där rådjuren brukar stå tidiga morgnar, då klockan kan stå på 03:20, om tid finns hoppar jag av cykeln och gör dom sällskap en stund. Men tid finns nästan aldrig, allra minst tidiga morgnar. Med kirurgisk precision är vägen till jobbet utstakad för att jag inte ska vara på jobbet på fritiden i onödan, jag tar mellantiden vid affären, först då vet jag om jag kan slå av på takten eller om jag måste stå på i sista uppförsbacken.
Till jobbet känns det som svagt uppför, fast det faktiskt är tvärtom. Men så är det nog för de allra flesta, oavsett vilket färdmedel vi använder. Åtminstone för dom som ibland måste ställa klockan innan 04. För vi finns, även om vi aldrig sitter i någon morgonsoffa i TV, sommarpratar eller får komma till tals i debattprogram.
Min väg till jobbet är fri från högerpropaganda, den jag inte hinner riva ner på ditvägen, tas på hemvägen.
Längs vägen vet jag vilka träd som är först med att slå om till höst och vilka som har mest brått att skvallra om vår’n. Sånt hinner man ju se, oavsett hur bråttom det är. Sånt kunde stressa förr, att riskera gå miste om naturens skiftningar. Men nu vet man ju hur kort tid det är emellan. Ena stunden midsommar, sen klagar någon på hur små kräftorna var i år, sedan är det gult och orrange där nyss var grönt och frodigt. Sådär håller det på.
Det enda konstanta är förändringen själv. Så ock med vägen till jobbet, för i björken strax innan Röda Vägen är nu ett skatbo, eller har det alltid funnits där? Oavsett vad så stämmer tesen; allt är i ständig rörelse. Om så inte skatornas bobyggande, så kanske min syn, eller än bättre; kanske mitt sätt att se?
Efter jobbet en gång, en regnig och sen torsdagskväll drog jag upp Ingvar ur diket, han satt rejält fast över knäna i kärret. Jag hade aldrig sett honom förr, men tydligen är min väg till jobbet också hans väg till stadens vattenhål, där jag vet att man kan krita bort en aftons glömska över tingens tillstånd. Sedan dess ser jag honom ofta, men han ser inte mig, även om vi tog följe en liten bit den kvällen. Efter att jag fått loss honom ur ett sorts kärr så han kunde fortsätta sitta fast i ett annat. Det var tur jag tog vanliga vägen hem den kvällen.
I höstas rev dom upp asfalten inte långt från halvvägs hem, ingen ny har ännu lagts dit. Det är nog någon upphandling som strandat, sagts upp eller överklagats. Det är nog i sin ordning, ja förutom att vi klafsar runt i lera och grus i onödan. Men marknaden måste ha sin gång, resultatet är sekundärt. Snart nog ligger nog asfalt här men knappast lagd av “marknadens osynliga hand” utan av händer vi faktiskt kan se, med tjärsvärta och allt. Händer som likt mina famlar efter snooze-knappen 03:20.
Nu tar jag semester och vägen till jobbet ligger där med ett annat sorts skimmer, ja det är inte samma väg än på fyra veckor, sammanhängande. Men sedan ska den börja luta lite märkligt uppför igen.
