Sahlgrenska sjukhuset Neurokirurgen avdelning 10 sal 4.
Tumören sitter besvärligt till, sa kirurgen och ”operationen kommer nog att ta hela dagen”.
Min dotter är stark och nästintill stridslysten när hon tar emot informationen.
Vi två Lindströmare tittar på varandra och vet att här finns det hållfasta band som har testats förr och med det finns en ömsesidig respekt byggd på erfarenhet.
Kärleken den är given och för alltid.
Men hon tycker att hennes pappa börjar bli lite seg och jag önskar i vanlig faderlig ordning att hon borde lugna ner sig något och tänka på …
Tjänstgöringen som kurator på BUP får nu ta en ofrivillig paus, rehab tiden kan bli lång och hästen ”Strumpan” får nu bli en angelägenhet för sambon under en tid.
Den strikta moderna livshållningen med alla sina måsten och önskemål sprack, det kom en hjärntumör emellan.
Inte nog med det, den ”sega pappan” påminner om att hjärntröttheten kan komma att sitta i under ett helt år, efter en sådan här omfattande operation.
I sängen bredvid på salen, såg vi en man som med trevande och darriga händer försökte fånga en mugg vatten. Han såg nyopererad ut.
Tänk alla de, som lever sina kämpande dagar med heroiska insatser utan rubriker, medaljer och framskjutna placeringar i den här märkliga ”tävlingen”, som många vill förvandla livet till.
Operationsdagen.
Sambon till min dotter och jag sitter i deras kök på Hisingen, det blir inte mycket sagt, ”vi borde äta något”. Jag går ut och gråter.
Operationen beräknas ta åtta till tio timmar. Oro utan svar och påverkan gör att tiden står stilla och i min arma skalle slåss motpolerna ”det kommer att gå bra” med ”tänk om kirurgen gör ett misstag”. Runt om i landet brottas naturligtvis många fler med samma tankar och oro i liknande situationer med sina nära och kära och med livets förlopp och gåtor, alla med sina specifika utmaningar.
Läkaren/Kirurgen ringer efter nästan nio timmars operation och säger ”allt har gått enligt plan”. Jag tror jag sa TACK!
Sedan blev huvudet alldeles tomt och tyst, andetagen hördes rytmiskt, tacksamhet och ödmjukhet fyllde sakta sinnet. Verkligheten bröt igenom det overkliga och plötsligt gick det att sträcka lite på benen igen. Älskade unge, ska du skrämma livet ur far din?
Den enda krishantering jag har lärt mig kommer från mitt yrkesliv. Det går kort ut på följande:
Börja med att skala en mandarin, sedan betar du av den uppkomna situationen/problemet metodiskt och bit för bit utan att störas av något ovidkommande.
Vaknar till en viss lättnad och därmed till alla känslorna som omedvetet hållits tillbaka.
Sådana här situationer är inget för ”hårdingar”, dom klappar ihop direkt.
Längre fram på dagen kom ilskan. Jag blev plötsligt tvärförbannad på alla samhälleliga lögner, lurendrejeriet och hästhandlarfasonerna. All falsk glättighet och mobbing, Jag ville slåss.
Promenaden tog slut vid Rambergsvallen och först där rann ilskan av mig. Skönt!
Sedan kom tröttheten.
Besökstid bland slangar och morfinsprutor. Jag håller hennes hand och dom passar lika fint nu som när vi en gång gick hem från dagis. Den där ungen (nu en ung kvinna) är stark som få och fadershjärtat fylls av stolthet och av tacksamhet. Jag har lärt mig mycket av dig.
Ny besöksdag. Vi pratar stilla med varandra, hon är svårt medtagen.
– Jag åker hem i morgon.
– Gör du det pappa. Tack!
– Jag kommer tillbaka.
– Mm.
Jag har aldrig lovat mina barn guld och gröna skogar, inte ens lycka och hälsa kan jag vägleda dem till. Att livet kan vara hårt och oförsonligt vet de redan.
Jag har inte alltid varit något föredöme.
Men en sak har jag lovat dem, att vara på plats när de behöver mig.
