En tisdagskväll i november 2024 var jag på kultur – och folkbildningsdebatt på Borlänge bibliotek. ”Det här kan bli rätt så skoj”, tänkte jag som kulturarbetare och dessutom föreningsaktiv sedan knatte-åldern.
Jag fyller sextionio nästa gång.
Efter att panelen ägnat första timmen åt att berätta för varandra vad kultur är för dem och vilken betydelse den har, så försvann sakta illusionen om en spänstig och inbjudande debatt.
Vi fick höra om en mamma som ägnade oerhört många timmar på ett bibliotek, någon annan ”kom på” att grottmålningar också är kultur, även om det uppfördes innan ABF bildades.
Sedan följde en obruten klagan när det gällde nedskärningar inom kultur – och folkbildningen i landet och länet.
Hur kommer det att sluta blev den öppna frågan?
Kommer sponsringen att ersätta den offentliga bidragen och vad kommer det att innebära?
”Varför sitter jag och lyssnar på dessa klämkäcka introverta rabulister i offerkoftor, tänkte jag och är det så här man diskuterar i bidragserfarna kretsar?
Regissören Maria Blom som satt i panelen och stack ut på ett positivt sätt, hon borde ha sagt ”stopp, ny tagning”.Är det något med vattnet eller maten, när vi i vår tid ideligen och i timmar, dygn och år analyserar läget utifrån hur det borde vara när det gäller fördelning av skattemedel till kulturen?
Finns det idag någon tydlig kravbild gällande titlar som verksamhetsledare, kulturansvariga, ordförande, konsulter och ombudsmän, eller är det så illa att man i åratal kan överleva i den allmänt hyllade, men djupt förrädiska bubblan av goda ambitioner.
Hur länge kan man återvända verksamhetsplaner utan leverans?
Hur naiva eller dåligt pålästa får våra politiker och tjänstemän vara?
Någon kulturplikt finns ju inte och kulturarbetaren, alltså den som faktiskt gör något, skriver, målar, spelar, etcetera, hittar ofta sina vägar och scener.
”Efter ett boksläpp, brukar det vara någon som släcker lyset och passa dig för ett stipendium, det dödar dig för gott”, sa en författarkollega till mig.
Det här inget som bekymrar den ofantliga offentliga panelerna landet runt, eller den seminarie-mätta halsdukssvingande kulturkonsulenten, eller för den delen den avmätta grånande experten med sina möbelglasögon. De bara minglar, deltar och bedömer, inte sällan med ett illa dolt förakt och avund mot den ambitiösa kulturutövaren som provar sina vingar.Efter den här skarpa inledande texten, så vore det direkt opassande och patetiskt att lyfta fram sig själv som ett föredöme, med insatser som författare, arrangör, mångårig fackförening – och politiskt verksam. Men en sak är uppenbar för mig och har varit så en längre tid, något måste ske, alltså en genomgripande förändring av långvarig betydelse.
De gamla förhärskande strukturerna måste rivas.
Kasta tiggarstavarna, lägg ner verkningslösa och slösande bull-föreningar, gör om och gör något som skapar hopp och framtidstro.
Nu är det ju inte bara kulturens – och folkbildningens föreningsliv som delvis ägnar sig åt självuppfyllande nonsens.
Alla har väl genom jobbet varit på en ”kick-off”?
En gång inledes en sådan tilldragelse med att klämma ”luften ur osten”.
Vi var påhejade av chefer som vi aldrig sett tidigare och som inte hade någon aning eller erfarenhet av de yrken som de tillfälliga ”ostklämmarna” hade. Efter det, så drack vi starköl.
Sedan åkte vi hem och började köra tåg igen, som om inget hade hänt och det hade det ju inte heller.
