Tony Samuelsson vann Augustpriset 2024 i kategorin Årets skönlitterära bok för sin roman ”Kungen av Nostratien”.
Tony bor i Orsa, är författare och kulturjournalist.
Jag stannar bilen, uppe på höjderna över Rättvik tycks solen alltid lysa. Jag stiger ur och tittar ut på det vidöppna landskapet från Söderås. Siljan gungar makligt i sin bergiga meteorform. En gång var det en meteorit som med måttet fyra kilometer i diameter färdades genom rymden och slog ner just här. Det inträffade under devonperioden för 366 miljoner år sedan. Konsekvenserna av kollisionen utplånade förmodligen de flesta existerande livsformer på jorden men såret i jordskorpan har – på outgrundliga evolutionära vägar – varit en förutsättning för just vår livsform, de upprättgående homoninerna, det talande djuret, Homo sapiens. Och här står jag nu, 366 miljoner år senare, på randen till meteorens runda nedslagskrater som vi döpt till Siljansringen, ett av världens största synliga astroblem.
Den bländande utsikten är något vi har gemensamt med de första jägarfolken som kom hit efter inlandsisen för elva tusen år sedan. Under historiens gång har människor sedan vandrat och stannat just här och låtit blicken förlora sig över sjö, skog och berg. Skönheten i landskapet inger en känsla av frihet och hembygdskänsla. För några har det varit hem.
Fyra miljarder livsformer har existerat och dött ut på vår planet. Oavsett orsaken (stora vulkanutbrott, meteoritnedslag) har ett snabbt massutdöende alltid berott på en radikal temperaturökning och sabbade ekosystem.
En dag kommer också vårt släkte försvinna för att lämna plats åt något annat. Det finns framstående forskare som menar att vår stund på jorden kommer att bli anmärkningsvärt kort. Vi är redan nu är mitt inne i ett massutdöende som vi själva är skuld till: miljöförstöringen och rovdriften av jordens resurser.
Människan är ett blodtörstigt djur, vi tar livet av och utrotar art efter art, det har vi gjort sedan vi började gå upprätt. Och nu är vi dömda till undergång eftersom inget kan hindra oss ifrån att ta livet av oss själva. Det kommer att ta sisådär femtio år, eller några hundra år, kanske tusen, vilket är raketfart med geologiska mått mätt.
Människan har utvecklat en stor hjärna och ett avancerat språk så att vi kan förstå och uttrycka detta. Vi kan, som ingen annan före oss, gå samman kring en idé och förändra vår framtid. Vi kan välja att ge upp ett förödande ekonomiskt system och en tärande livsstil som förstör vår existens och planeten. Vi försöker också göra detta, men det går för långsamt enligt de flesta forskare.
Varför? Det är svårt att få människor verkligt medvetna om klimathotet och förändra sitt beteende. Problemet tycks för långt borta, för abstrakt. Vi tror inte på allvar att det kommer att drabba oss i den rika världen, utan mest fattiga människor i fattiga delar av världen. Vi är rationella egoister. Kanske sätter vi vår tilltro till att vetenskapen och teknikutvecklingen ska rädda vår biosfär. Många tror att klimathotet inte alls existerar och hävdar att det är en myt eller en bluff.
Fast klimatförändringar är ju bara ett symtom. Egentligen borde vi tala om kapitalism-hotet. Det avlägsna klimathotet räcker uppenbarligen inte till för att störa vår nattsömn. Kapitalism-hotet är däremot konkret och nära. Kanske är det så att ett kapitalistiskt system byggt på evig tillväxt inte kommer att låta sig övertygas, eller förändras. Inte innan det är försent, och kanske inte ens då. Den rika världen kommer aldrig att ge upp sin makt, sin förödande konsumtion och sina privilegier.
I litteratur och film speglas våra rädslor för framtiden och mänsklighetens utplåning. Pandemier, klimatkatastrofer, kärnvapenkrig. Dystopier där ett fåtal exemplar av Homo sapiens hankar sig fram i en laglös, ofruktbar värld. Eller dystopier om hur människan i en totalteknologisk tillvaro lyckas föra arten vidare till nya nivåer av ”framsteg”, men där idén om ett jämlikt samhälle regredierat till ett elitistiskt, totalitärt styre och en fascistisk människosyn som blomstrade före det demokratiska genombrottet. Moralen har inte hängt med tekniken. Eller så är det precis det den har gjort.
Kommer demokratin att överleva det globala kapitalism-hotet? Vad händer med de idag starka idéerna om humanism, människovärde och mänskliga rättigheter? Har vi ersatt dem med något annat mer ändamålsenligt om tjugo-trettio år? Till vilket pris för jordens fattiga, maktlösa människor? För kommande generationer?
Demokratin krisar i USA och Europa och det är skrämmande. Eftersom vi inte kan tygla kapitalismens tillväxt som driver klimatförändringarna, vänder alltför många blicken mot de faror, hot och ideal som högerpopulisterna pekar ut. Och dessa faror har sällan med klimatet eller kapitalismen att göra.
Jag tänker att demokratins nedgång i själva verket är ett klimathotets första synliga offer. Beror högervågen på klimathotets verkningar och det faktum att vi blundar för det? Kan vi också snart nå en ödesdiger stjälppunkt, en politisk ”tippingpoint”?
Tony Samuelsson
