Löser man integrationsproblem, gängkriminalitet och en skola i fritt fall genom att återinföra fläsk på skolmatsedeln och obligatoriska kyrkobesök vid jul? Nej, det hävdar inte den danske skolledaren Marco Damgaard. Däremot menar han att sådana symbolfrågor kan vara viktiga pusselbitar i ett större arbete för att skapa en gemensam kultur och tydliga förväntningar.
När Damgaard tog över skolan i Tingbjerg utanför Köpenhamn 2013 var den en av Danmarks sämsta. Resultaten rasade och de familjer som kunde valde andra skolor. Tio år senare gick samtliga avgångselever vidare till gymnasiet. Den resan beskriver han i sin bok om hur en skola i ett utsatt område kan vända utvecklingen.
Tingbjerg byggdes på 1950-talet som en del av den danska Fingerplanen. Området var tänkt som en modern grön stadsdel, men kom med tiden att präglas av segregation, arbetslöshet och kriminalitet. När det officiellt klassades som ett ”hårt getto” hade många redan gett upp hoppet om stadsdelen, bara en kvarts cykelfärd från Köpenhamns centrum.
Damgaards utgångspunkt var att skolan skulle vara just en dansk offentlig skola. Demokratiska värderingar, jämställdhet och barns rättigheter var inte förhandlingsbara. Samtidigt handlade arbetet om att höja förväntningarna på både elever och föräldrar. Tolkar användes de första två åren, men därefter förväntades vårdnadshavarna kunna delta i utvecklingssamtal på danska. Alla elever skulle delta i simundervisning, sexualundervisning och klassresor. Misstankar om “negativ social kontroll” (danska för hedersrelaterade problem) anmäldes konsekvent.
Men lika viktigt var det som byggde relationer. Skolan satsade på språkutveckling redan i förskolan, lät äldre elever bli mentorer och såg till att alla barn fick tillgång till organiserade, kostnadsfria fritidsaktiviteter. Rasterna, där många konflikter uppstod, fylldes med en mängd planerade aktiviteter. Föräldrar och närområdets aktörer involverades systematiskt i skolans arbete. Man bröt ner hierarkier och delegerade beslut och ansvar. Man rensade undan uppsplittrade detaljmål och fokuserade på att alla elever skulle komma in på gymnasiet och fullfölja minst 15 månader där. Man vågade lita på personalens kompetens och engagemang.
Det är också det som gör Damgaards berättelse intressant. Framgången vilade inte på en enskild reform eller ett politiskt utspel, utan på ett långsiktigt förändringsarbete där höga krav kombinerades med stort stöd. Skolan fick resurser, politiskt mandat och ett tydligt uppdrag. Men framför allt förändrades kulturen. Damgaards slutsats är att det inte finns några genvägar. Det krävs både tydliga ramar och ett uthålligt arbete för att bygga tillit, gemenskap och framtidstro.
Nästa steg enligt Damgaard, som nu är socialdemokratisk borgmästare i Herlevs kommun, är att alla danska barn ska få ta del av de satsningar som parallelsamfundsloven öppnade upp för.
Det är knappast en slump att det är Diamant Salihu som bidragit med förordet. Det som tydliggörs i hans journalistiska arbete kring gängkriminalitet är att det både behövs generella, materiella, långsiktiga satsningar och ett arbete som handlar om krav, sanktioner och målgruppsanpassning. Den politiska högern och vänstern har båda rätt, men vägrar alldeles för ofta att inse den andra sidans poänger.
Så tack Marco, för inspirationen. Det är nästan så att jag vill tillbaka till skolan igen – även om vi kanske står över det där kyrkobesöket.
Den som har dansk TV kan följa realityshowen Tingbjerg-eksperimentet som följer några danska familjer som flyttar in i några av de nybyggda radhus som ska bidra till ökad integration i området.
Abe Bergergårdh
