Vi läser krigsrubriker om mycket dålig läsförståelse och disciplinära problem i skolan. Just nu är det guldläge att anamma standarduttryck som ”att det var bättre förr” och ”var är föräldrarna?”. Alltså samma tongångar och uttryck som sades redan 1974 (då var jag 16 år) och säkert före det.
”Förr”, var vid min ungdomstid 20-talet, alltså med det spann som jag idag har att förhålla mig till de femtio åren ned till dåtidens erfarenheter och det selektiva minnet.
Hade någon sagt åt mig som sextonåring, att på 20-talet hade ungar förstånd att hålla f-n på sig, sköta sig och lyssna på föräldrarna, så hade nog budskapet tagits emot med den skepsis och de döva öron som gäller än idag.
Jag börjar bli lite smått stelopererad. Jag har ärvt och fullföljer traditionen med avståndstagande och en viss skepsis mot de yngre generationerna. Samtidigt är det mesta annorlunda idag, om man nu nödvändigtvis ska jämföra med 70-talet. Budskapet och normen 2024 tycks vara ”allt ska vara mig givet hela tiden”? Mamma och pappa får fungera som bank, snarare än gräns – och kravställare.
Kaos, gap och skrik, utpressning följer inte sällan i spåren av föräldrar som vägrar, eller helt enkelt inte orkar fullt ut ta ansvar. Det gäller särskilt efter separationer.
Barnen utnyttjar naturligtvis situationen, men är som bekant bara tillfälliga vinnare.
Kan det vara så att vi tillsammans, med kommersialismen och köpstressen och det faktum att bäst före datum alltid är nu, just nu och att det i sin tur förvandlar våra älskade ungar till den förödande ”generationen gökungar”?
– Nu får du ge dig Lindström, det finns många fina ungdomar också!
– Det är klart att det gör, men vad gör tidsandan med oss? Det går ju inte att köpa sig klok, nöjd och lycklig. Vad har hänt med företeelser som tid och tålamod?
– Ska du säga?
– Just så!
Den yttre kravbilden är extrem på föräldrar och barn idag, vilsenhet och dysfunktionalitet blir därför både en naturlig och samtidigt en olycklig verklighet. Känslan är att ingen riktigt räcker till och på fredag ska pappan tydligen vara i sonens klass på Gylleskolan?!
Jag har som förälder delvis levt i den här situationen, men eftersom jag (enligt barnen) både var snål och sträng, så lyckades jag och min hustru trots många övriga adrenalinstinna betygsättningar överleva känslokonkursen, men det var extremt jobbigt under en tid.
Våga stå emot och stå alltid kvar, hur det än ser ut! Det betalar sig på sikt, idag vet jag det.
Det får bli mitt råd i en vilsen tid.
Ytterst är föräldrarna ansvariga, om det bör det inte råda några tvivel.
Samtidigt är det onekligen så att andra vuxna och samhället ska stå för det ramverk som krävs för att leda generationer rätt in i en demokrati och in i det väntande vuxenlivet.
En gränslös konsument – och frihetslängtan måste kylas ned, så att den inte begränsar omvärldens möjligheter.
Att tidigt förstå, att man är en del av en större gemenskap, är tvunget om ett samhälle ska fungera.
Att i grunden vara en ansvarsfull myndig medborgare är något fint, att vara solidarisk är något eftersträvansvärt.
Jag ska bespara er jämförelser från 70-talet gällande skolan, men jag minns inga förslag på schemalagd föräldratid i skolan för att bringa någon ordning.
Lärarkåren borde väl rimligtvis och fortfarande vara de vuxna i klassrummet, eller?
Jag minns ännu kommentaren inför mitt författar-besök på Maserskolan, ”nej 7: orna får du inte träffa. Just nu försöker vi få dom att sitta stilla i klassrummet”.
Hur går det med undervisningen?
– Läser dom och skriver väl?
– Kan alla multiplikationstabellen?
– Är lärarna starka ledare och föredömen?
– Förekommer det mobbing?
– Hur är tillgången på böcker och tidskrifter?
– Fungerarar skolan kompenserande, eller förstärks segregationen genom dagens skolas försorg?
Vi får inte svika barnen!
