Sonen och farsan Lindström
Vi har tappat språket, tron och därmed möjligheten.
Jag åkte till gammelgården och köpte en glassbägare, det blev två kulor i sommarsolen.
Efteråt gick jag en sväng på den populära Älvrundan, upp till Bullerforsen, för att titta på älven och återskapa gamla minnesbilder hur det en gång var att cykla över den gamla träbron, när vattnet till synes okontrollerat och vilt rusade under en.
Nuförtiden är bron av betong och kraftstationen är noga in stängslad, tryggt och säkert, utan liv, utan tillträde, alltså som det mesta nuförtiden i dagens industrilandskap.
Tittar man norrut ser man Kvarnsvedens pappersbruk, vänder man på huvudet, ser man Domnarvets Järnverk. Kraft, arbete, välfärd, allt inom några kilometer, mitt Borlänge.
Staden jag älskar, är orolig för och förbannar, för sin allt tydligare oförmåga att hålla ihop och skapa en framtidstro. Detta segregerade, ojämlika och orättvisa Borlänge som inte ger mig någon ro.
Nog är det väl själva fan?
Det värsta är inte att arbeten och branscher försvinner, sådant sker och har skett över hela landet och i alla tider. Det värsta är att vi har tappat språket, det politiska engagemanget och framtidstron, på allt detta är även förståndet borta och därmed har också de nödvändiga verktygen till ett nytt välfärdsbygge glömts bort.
Hur är det möjligt, i ett land och i en stad som i över hundra år byggdes av arbetare, ingenjörer, folkrörelser, som med en orubblig tro och övertygelse jobbade och arbetade hårt för att allt skulle bli bättre? Varför nöjer vi oss nu med att vara egennyttiga konsumenter och tillbakalutade recensenter? Vad blev det av oss, vi som skulle ta över? Hur har vi förvaltat vårt pund?
Nuförtiden tar vi hand om vårt eget, pensionssparandet, familjen, trädgården och fritidsintressena, var och en för sig och hos de som det går mindre bra för, där finns möjligheten att sätta upp riktade kameror på plats, det kallas för åtgärder, trots att inga åtgärder har vidtagits. Det påstås att man har ambitionen att skapa trygghet för de som är otrygga. Hos mig ringer det massor av varningsklockor!
Vem försöker man lura? Vem tror på sådant?
Det borde väl vara uppenbart för varje levande och tänkande människa, att det inte finns några andra än vi och vilka skulle i så fall då de andra vara?
Fattar ni nu vad femton minuter vid Bullerforsens kraftstation kan göra med en gammal mans politiska övertygelse, inneboende vrede och förtvivlan?
Men lugn, jag har både Bank-Id, betalkort och en bil som saknar CD-spelare och tittar man inte så noga, så kan man luras att tro, att jag numera både är reformerad, lydig och marknadsanpassad.
– Det är nya tider nu farsan!
– Ja, det är tydligt det.
– Jag och mina kompisar vill ha kul, resa, bo billigt, vara i naturen, jobba lagom mycket, träna, äta bra och chilla lite. Pappa, vet du vad chilla är?
– Snart är du i selen med ett par ungar. Det ska fungera då också. Nej, jag vet inte vad chilla är.
– Äsch, det ordnar sig.
– Det är tur att inte farfar hör dig.
– Vad skulle han ha sagt?
– Jo, han skulle tittat dig i ögonen och sagt ”röstar du inte på sossarna pöjk, så får du ingen mat när du kommer hem”.
– Sossarna? Finns dom kvar?
– Jag vet ärligt talat inte.
