.
Ulf Lundén bjuder på ett utdrag ur hans pågående arbete med boken ”Till sista andetaget – kultur- klass – politik.
Ulf tillhör redaktionen på Dalarnas Arbetarblad.
Måndagen den 13 november 2023 klockan 13.00 kallades Dala-Demokratens redaktion till ett gemensamt informationsmöte. Det fanns illavarslande tecken i skyn, bland annat ett nytt mediestöd som skulle rita om kartan rejält för en liten regional dagstidning som Dala-Demokraten. Kalla vindar om en annalkande vinter svepte ned över landet från norr. Största nyheten den dagen var att muslimer och judar i Stockholm vittnade om ökad islamofobi och antisemitism efter kriget mellan Israel och Hamas och de förödande bombningarna i Gaza.
Jag var på väg till Stockholm i min roll som ordförande i Werner Aspenströmsällskapet. Mitt uppdrag var att dela ut vårt årliga litterära pris på Wernerdagen i ABF-huset i Stockholm senare på kvällen. Denna gång till poeten och Akademiledamoten Jila Mossaed.
Jag blinkade höger, bromsade in, växlade ned, svängde av från motorvägen och parkerade utanför ett tradarfik, kopplade upp mig via zoom på mobiltelefonen. Jag såg mina arbetskollegor sitta allvarliga och tysta, en för mig totalt okänd person högre upp i Bonniers chefshierarki ledde mötet och snart kom beskedet att tjänsten som kulturredaktör skulle försvinna och att kulturredaktionen bestående av en handfull frilansmedarbetare skulle läggas ned.
Så gick det till när jag blev uppsagd från min tjänst efter 25 år som anställd i företaget. Ett abrupt slut på en lång yrkeskarriär.
Jag hade förlorat det roligaste och viktigaste journalistiska uppdraget. Ett arbete som egentligen har varit en livsstil, ett uppdrag som jag burit med mig 24 timmar om dygnet alltsedan mitten av 00-talet. Jag hade haft den största förmånen som få är förunnade. Att få arbeta med mitt största personliga intresse. Jag pratar om böcker, konst, musik, teater, dans, film och inte minst politisk och kulturell samhällsdebatt med en radikal utgångspunkt, en hemvist i arbetarrörelsens grundläggande värderingar om solidaritet, jämlikhet och broderskap.
Är jag bitter? Både ja och nej. Tiden har gått vansinnigt fort. Det brukar det göra när livet är spännande, kreativt och roligt även om privata sorger, mörka tankar och andra svårigheter lurar bakom varje hörn.
Jag är född 1962 och har samtidigt börjat förbereda mig på att växla ned och lämna yrkeslivet i förtid. Därför var förlusten av mitt jobb ingen personlig katastrof – däremot sörjer jag att ingen blev utsedd till min efterträdare. Den tidning som stått mig absolut närmast hjärtat amputerade över en natt det som varit en av tidningens absolut vassaste och tydligaste profiler. Den stora och fina uppskattningen från läsare och kulturskapare har varit den största belöningen under alla mina år som kulturredaktör. Jag är också både rörd och stolt över de många namnunderskrifter som protesterade mot nedläggningen av kultursidorna i DD.
XXX
Jag är ett barn av 1960-talet, född i ett arbetarhem i bruksorten Smedjebacken i hjärtat av Bergslagen. Familjen flyttade från lägenhet till villa, köpte bil och åkte på utlandssemester till spanska solkusten i början på 1970-talet. Det var faktiskt ganska ovanligt. Jag minns ännu vilket äventyr det var att som elvaåring kliva ombord på ett flygplan för första gången. Då hade ingen hört talas om klimatförändringar och flygskam. Vad hade familjen för kulturvanor? Pappa och morfar spelade dragspel. Jag började också tidigt att spela samma instrument, kunde läsa noter redan före tio års ålder men slutade tvärt med det. Några år senare lärde jag mig i stället några ackord på gitarr. Det låg i tiden förstås. Dragspel var inget som imponerade i kamratkretsar på den tiden.
Dags- och kvällspress samt veckotidningar fanns i hemmet men däremot inte särskilt många böcker. Vi gick dock regelbundet till biblioteket. Morfar målade, tecknade och ritade men jag minns aldrig att vi gick på någon konstutställning. Familjen såg lokalrevyer varje år men aldrig opera eller seriös teater. Teven utgjorde lägerelden. Jag minns bland annat skräckfilmerna som gick sent på sommarkvällarna och tv-serien ”Din stund på jorden” som byggde på Vilhelm Mobergs roman med samma namn. Den inspirerade mig till att skriva en uppsats om döden i skolan som fick min lärare att undra om något djupt tragiskt hade hänt i familjen.
Jag läste serietidningar, serieklassiker, ungdomsromanerna om Åshöjdens BK, Astrid Lindgrens berättelser och nyttjade pekfingervalsen på en reseskrivmaskin. Under en period plöjde jag den så kallade ”kiosklitteraturen” i form av westernböcker och hårdkokta deckare. Från en dag till en annan gick jag från Bill och Ben till August Strindbergs Röda rummet och Tjänstekvinnans son. Strindbergs böcker och dramer står fortfarande kvar i bokhyllan. Jag förstod kanske knappt hälften vad de handlade om men berättelserna gav mersmak. Snart var det dags för Sjöwall & Wahlöö, Ernest Hemingway, Per Anders Fogelström Jack Kerouac, Ivar Lo Johansson och förstås Ulf Lundell. Hans tre första romaner Jack, Sömnen och Vinter i paradiset förblir hans främsta romaner och kan ses som en löst sammanhängande trilogi om just den revolutionerande tiden på 1960- och 70-talet. Sedan läste jag romaner och diktsamlingar av en lång rad kvinnor. Jag tänker bland annat på Moa Martinsson, Inger Alfvén, Kerstin Ekman, Kristina Lugn, Birgitta Stenberg, Aino Trosell, Kerstin Thorvall, Bodil Malmsten, Joyce Carol Oates, Alice Munroe och förstås Selma Lagerlöf.
Vi påverkas alltid av den tid som strömmar igenom oss.
Jag växte upp i svallvågorna efter den stora ungdomsrevolutionen, blev en ung sökare som slungades mellan stora känslosvall, från extatiska lyckorus och mörka avgrunder, landade någonstans mellan alla möjliga vänsterpolitiska ideologier, tog del av amatörkulturella och musikaliska korsningar, utövade och konsumerade allt från dansband, rock, pop, progg till punk. Det blev till slut ett rockband i mitt eget namn.
Jag blev redan under högstadiet medlem i SSU och började fatta att det fanns en historia om arbetarrörelsen som jag inte hört talas om i skolan. Vi fick lära oss grunderna i marxism och om den demokratiska socialistiska klasskampen. Det var ett uppvaknande på många sätt. Jag bekänner mig till samma ideologi än idag och för traditionen vidare till nästa generation precis som våra företrädare har gjort genom historien. Jag tänker på en sådan som Gerard Winstanley (1609-1676) som var en engelsk protestantisk religiös reformator, politisk filosof och aktivist under den engelska samväldsperioden. Han var också ledare och en av grundarna av den agrarsocialistiska gruppen Diggers som ockuperade och odlade på tidigare allmän mark som privatiserats. Diggers hävdade att Gud skapat jorden som en ”gemensam skattkammare” som skulle delas lika av alla. Gerrard Winstanley skrev följande rader 1649: ”Jorden skapades inte i syfte att ni skulle vara herrar över den och vi era slavar, tjänare och tiggare; utan den skapades till att vara ett gemensamt levebröd för alla människor utan åtskillnad.”
Kom ihåg att idag, mer 400 år senare, så har den procent av jordens befolkning som är rikast tillsammans mer än dubbelt så stor förmögenhet som 6,9 miljarder människor. Det visade en rapport för 2019 från hjälporganisationen Oxfam. Man konstaterade att den globala ojämlikheten var ”chockerande befäst” och att antalet dollarmiljardärer hade fördubblats det senaste decenniet.
xxx
Av olika anledningar har Smedjebacken förblivit min hemvist. Jag inser idag det fulla värdet av en tydlig rottråd att hålla sig till. Det har inte hindrat mig från att möta den stora kärleken i livet, bilda familj, förverkliga mina yrkesdrömmar eller att för den skull resa ut i världen och uppleva bland annat Australien, USA, Vietnam, Kuba samt se en liten bit av Afrika.
Jag har stirrat på blueslegenden Robert Johnsons grav i Greenville. Myten om honom är gigantisk. Ingen kan ens med säkerhet veta var han ligger begravd. Det finns tre gravplatser att välja på. Robert Johnson hör till den ryktbara 27-årsklubben. Det sägs att han blev förgiftad av en kärleksrival. Denne hällde stryknín i Roberts whiskyglas. Han hann med knappt 30 primitiva inspelningar (fonografiskt ljud). Jag klev ut på den till synes övergivna och fattiga kyrkogården. Marken gungade tungt av regn. Vita gravkors pekade härs och tvärs. Ett stort pekanträd slog ut sina långa och väldiga armar över denna bluesens heliga graal. Vad skulle Robert Johnson säga idag? Vem skulle kunna förklara för honom hur hans låtar 30 år efter hans frånfälle plötsligt blev hett musikmaterial för unga långhåriga och vita rockgitarrister? Att låtarna gjort folk förmögna. Själv dog han utfattig och okänd. Han poserade med hatt och gitarr på bilderna. Det fanns en låga i blicken som påminde om en annan sångbar diktare som vilar på betydligt närmare håll, nämligen vid Lyvikens kyrkogård i Ludvika. Dan Andersson och Robert Johnson. Den ene vit och den andre svart. Fattiga trälar med en längtan bortom bergen. Vad är Helgdagskväll i timmerkojan om inte en långsam malande blues från Grangärde finnmark. Vitt skilda världsdelar, vitt skilda levnadsöden men ändå så fascinerande nära en grundläggande själsfrändskap.
En gång semestrade vi strax utanför Alice Springs i Australien, utanför hotellet kunde vi mata vilda vallabyer, mindre släktingar till kängurus. En kväll besökte vi byns lilla taverna. Utanför ingången låg en stor, raggig och skräckinjagande hund med en kedja runt halsen som vi var tvungna att kliva över för att ta oss in i lokalen. Därinne satt människor av olika sort och kulör, en del mer slitna än andra. Stämningen var god, öl och vinflaskor på borden, vi möttes av vänliga och lite nyfikna blickar. Detta var verkligen down under – på andra sidan jordklotet – men jag förnam en känsla av hemhörighet ändå. Hur lika är vi inte trots stora språkförbistringar, kultur och vanor. Det påminde om baren hemma med bullrande röster, hesa skratt, legender som kommer och går vid drinkborden, spelautomaterna, armen om midjan på damen bredvid. Samma längtan och törst, lika tappra själar med öl i glasen både i Alice Springs som i Smedjebacken. Jag lade in ett mynt i videojukeboxen, spelade The Doors ”Light my fire”, vände mig om mot främlingarna som följt mina steg till speldosan och sade på bruten engelska. ”This is a old swedish song.”
Som de skrattade.
Ok, jag är den förste att erkänna: när jag var ung fanns en frustration, en längtan bort och ett slags obestämbar stämning av underläge, en utkantsperson. Jag ville härifrån till vilket pris som helst men ett ytligt tillstånd av flykt förändrar inget i grunden. Du kan inte fly från dig själv. Det är ändå samma himmel överallt. De som sade sig veta bättre ansåg att bli kvarboende på sin uppväxtort var ett tydligt tecken på misslyckande. Att det för alltid skulle sitta som ett brännmärke i pannan. De hade inte läst Werner Aspenströms dikt Ikaros och gossen Gråsten och utifall de hade läst så förstod de aldrig vad dikten egentligen handlade om eller så valde man att bara citera en del av verserna.
Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
Önskar jag lägga ett ord för hans lantliga kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Jag talar också på en grästuvas vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.
Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske,
som glanslöst men evigt grönskar.
(Ur Dikter under träden 1956).
När jag hittade till författaren Werner Aspenströms mycket lågmälda, eftertänksamma och konkreta poesi fann jag styrka i ovanstående rader där han hyllar fotsulan, konsten att stanna och att äga tyngd i steget där vi står med båda stövlarna djupt förankrade i den jord som vi tillhör.
Han förskjuter samtidigt inte drömmen om Ikaros men det är lika viktigt att se den nära och lokala tillvaron, hur den ändå grönskar mitt framför oss och att livet är precis lika möjligt att utforska i sin helhet även om vi befinner oss på landsorten. Å ena sidan jordnära och konkret, å andra sidan drömmare, visionär, utopist. Båda sidor är lika viktiga att bejaka. Hur ska vi annars komma någonstans med våra drömmar om ett mer rättfärdigt samhälle?
Diktaren, essäisten och dramatikern Werner Aspenström (1918-1997) var född och uppväxt i byn Torrbo utanför Smedjebacken. Han gick den långa vägen via studier på folkhögskola, från fattig bondestudent till den motvillige ledamoten i Svenska Akademien. Han har länge varit en samtalspartner och inspiratör för mig. Werner Aspenströms pacifistiska hållning under kalla kriget, hans ständiga kluvenhet inför tingens ordning och människans stora påverkan på jorden gör honom till en ständigt aktuell samtalspartner.
Werner Aspenström förutspådde människans tidsålder, det vill säga antropocen som börjar med industrirevolutionen i slutet av 1700-talet. Människan påverkar i dag hela planetens klimat- och ekosystem. Uppskattningsvis hälften av jordens ursprungliga skogar har försvunnit och det mesta har skett under de senaste 50 åren (Källa: Världsnaturfonden, WWF). Människans massiva påverkan ser inte ut att avta – snarare tvärtom. Vår förmåga att anpassa oss har hittills visat sig vara mycket stor. Olika civilisationer har kommit och gått. Klimatkrisen är redan här och det är svårt om inte utsiktslöst att se någon lösning på det grundläggande problemet, mänskligheten måste radikalt byta värdegrund. Det behövs inte fler forskningsstudier som kommer fram till samma slutsatser. Människan blir inte lyckligare av att konsumera mer. Vi är manipulerade till att blint tro på ekorrhjulet, där samhällets framgång sägs bygga på ökad konsumtion. Det är inte så att välfärd och livskvalitet bygger på ekonomiskt överflöd som strösslas över en liten rik procent i världen.
Vi gör precis som många andra generationer före oss – skickar våra egna misslyckanden och tillkortakommanden vidare till framtiden och hoppas att kommande generationer ska lösa den gordiska knuten.
Alla mina samlade erfarenheter kan summeras med följande självklara korta rader:
Det finns gemensamma nämnare människor emellan oavsett klassbakgrund, land och härkomst. Vi har grundläggande mänskliga behov. Solidariteten förblir det enda sättet att nå fram till ett mer rättvist, jämlikt och människovärdigt samhälle.
Ulf Lundén
