Folkhemmet, en myt?

I mars -58 föddes jag.

Fortfarande var landsbygden levande, järnvägsnätet var omfattande, industrin blomstrade, folkets park runt om i landet var välbesökta och man kunde lätt förledas till att tro på SF:s journalfilmer

Det nya, det vill säga TV-apparater och bilar, visade på ett land som var på frammarsch. Arbetarrörelsen var stor och stark och fler välfärdsreformer var att vänta.
”Röstar man på Socialdemokraterna, så blir allt bättre”, sa pappa samtidigt som han hårdvaxade sin begagnade Volkswagen.
Barnen var blonda och vattenkammade och skolfröken spelade på sin tramporgel och överraskade ibland oss elever med att teckna med färgkritorna på svarta tavlan. Arbetslöshet var nästan ett okänt begrepp.

Några färgade barn såg jag aldrig under min uppväxt, bara en svart tiggarpojke i hårdplast som bugade när man lade i en 25-öring i hans huvud på Frälsningsarmens söndagsskola.
Barn med funktionshinder var lika osynliga. Föddes det inga barn med Downs Syndrom i Vansbro, Borlänge, Fagersta eller Grängesberg? Förekom det ingen hustrumisshandel i det rågblonda Sverige. Homosexualitet var ett okänt begrepp för oss barn och ungdomar och ingick säkert i begreppet ”det pratar vi inte om”.
Fyllgubbar fanns det däremot gott om, som vi barn endera skrattade åt eller var rädda för.

När jag blev lite äldre så förstod jag, att man inte skulle prata om sådant som var besvärligt.

Jag var äldst av en syskonskara som växte upp hemma, ansvar och förväntan fanns ”Du som är så stor Leif, det borde du begripa”. Något jag inte begrep, var varför min storebror växte upp hos farmor och varför mina kompisar fick fotbollsskor, men inte jag.
Men jag fick mat varje dag och pappa slog mig aldrig. De fanns de som fick stryk och inte sällan fick de gå hungriga, skolmaten var efterlängtad. Det fick men heller inte prata om.

1965 blev farsgubben tvångsförflyttad till Borlänge. Statens kaka var traditionellt liten, men nu också osäker. Järnvägsknuten Vansbro avvecklades och SJ erbjöd två platser att flytta till, Helsingborg och Borlänge. Som liten förstod jag inte riktigt den enormt stora urbaniseringsvåg som gick över landet och som jag blev en del av.Industrin skrek efter arbetskraft och familjer revs upp med rötter och allt.
Rotlöshet och anonymitet drabbade främst våra föräldrar ”Det är nya tider nu, det går bra för Sverige!”. Men hur gick det för människorna?


Så här i efterhand har jag förstått att propagandan (folkhemstanken) höll befolkningen i ett moraliskt järngrepp. I det här landet klagar man inte, man gör rätt för sig och bidrar till det gemensamma. Visst fanns det en och annan kommunist som tjatade om kapitalets makt, men de var så få (fast erkänt duktiga)
Borlänge och i andra bruksorter var Korporativismen levande, ett mycket ordnat kontrollsystem med fascistiska anor och på Borganäsvägen lyfte Röde Börje på hatten när han mötte trogna socialdemokrater och arbetare. Den enda politiska förebild som fanns på en bruksort på den tiden, var brukspatronen.
Wallenberg ägde bruken och Börje ”ägde” Borlänge, som den naturligaste sak i världen!

I år är det val, samhället har förändrats i grunden, men klassamhället består. En del längtar tillbaka, på endera grumliga eller populistiska grunder.
Makten lever däremot ohotad när medborgarna i allt större utsträckning är fullt upptagna med att titta i sina mobiler.

Vem vill ta tag i och bygga ett nytt samhälle, alltså ett sådant som har som mål att utplåna ojämlikheten och den växande fascismen?

Leif Lindström

leif@dalarnasarbetarblad.se