Tobias Hubinnette forskare och vänsterdebattör blandar arv och uppväxt som orsaker till betydande insatser som vänsteradikala inom politik och kultur i 68-rörelsen.
Så här skriver Hubinnette:
”SvD:s söndagsbilaga innehåller idag en stor intervju med Mikael Wiehe som Karin Thunberg ligger bakom och som fr a handlar om Wiehe som åldrad vänsterikon i egenskap av att vara en av de sista riktigt stora kändisarna som en gång tillhörde 70-talsvänstern.
Wiehe är märkligt nog barn till en dansk man, Adam Wiehe, som verkar ha varit emot den tyska ockupationen då han arresterades av Gestapo i februari 1945 när han var journalist på Berlingske Tidende och en svensk socialgrupp ett-kvinna, Estrid Wråke, som under kriget var medlem i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland (RST – och åtminstone fram till 1943) medan hennes far disponent Lorentz Wråke (d v s Mikaels morfar) verkar ha varit medlem i både RST samt högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) och fascistiska Svensk opposition (SO).
Tillsammans med brodern Thomas och den framlidne Göran Skytte, som också han hade en högerextrem familjebakgrund, samt Hans Carling som likaså hade det (och som senare fortsatte att vara högerextremist livet ut) bildade Mikael ett jazzband på 1960-talet innan han på 70-talet bildade ett av Sveriges mest kända proggmusikband Hoola Bandoola Band som tidvis innefattade ytterligare andra medlemmar med en liknande bakgrund. När bandet sjöng om att de var emot rasism och stod bakom de s k ”färgade massorna” o s v så sjöng de m a o också delvis i protest mot sina egna föräldrar och familjemedlemmar.
Det är möjligen både faktamässigt fel och fr a djupt ”omoraliskt” och oetiskt att hävda att många av de vänsterradikaler som låg bakom den s k 68-revolutionen och som tillhörde den radikala vänstern på 1970- och även 80-talet hade en högerextrem familjebakgrund på ett eller annat sätt och när just jag gör det (och jag är nog den enda personen i Sverige att göra det), vilket jag har gjort ända sedan jag 2002 gav ut den famösa boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45”, så kan det handla om att jag förlorar mig bland den svenska extremhögerns 10 000-tals namn och därför ser mönster som kanske inte finns där överhuvudtaget (för det är nog typiskt ”nördar” att göra det).
Samtidigt går det inte att komma ifrån att detta verkar ha gällt särskilt de vänsterradikaler som härstammade från landets socialgrupp ett-släkter och att det i väldigt många fall nog kan ha handlat om att de gjorde uppror mot en högerextrem familjehistoria under 68-revolutionen och på 70-talet. Det förtar så klart inte allt annat som de har åstadkommit vad gäller politisk kamp och politiskt förändringsarbete för det går inte att säga något än att de s k 68:orna förändrade Sverige i grunden.”
Hubinettes betraktelse kan i bästa fall benämnas som populärvetenskap och det har naturligtvis sin givna publik.
Det är inte okänt att ledande socialdemokrater som Kata Dalström, Hjalmar Branting, Tage Erlander och Olof Palme kom från högborgerliga hem. Det är sällan du hittar snickare, tvätterskor, gruvarbetare och grovisar i arbetarrörelsens avantgarde, varken nu eller förr. Tidig retorisk träning, en given upphöjd plats i samhället från tidig ålder, tillgång till studier och kultur, resor och en beskriven framtid som bygger på ekonomiskt oberoende och fortsatt framgång formar en människa.
En 6-veckors kurs på Brunnsvik kunde vara betydelsefull för de som kom dit från arbetarklassen, men det förändrade inget när det gällde hackordningen ute i samhället och kursen tog ju slut och verkligheten krävde sitt. Men det skapade en trygghet när det gällde kunskap om mötesordning och möjligheten att fortsätta att förkovra sig på egen hand eller genom studiecirklar.
Det var ju inte på Lundsberg Palme blev socialdemokrat, inte heller reservofficersutbildningen på K1 (Östermalm) gjorde honom till socialist. Nej det var möten med studenter i Europa och med de fattiga i USA som var väckarklockan, inte hembiträdet under uppväxten. Därför blev gruvstrejken i Norrbotten för honom näst intill obegriplig och till och med en attack mot det han trodde på, den lojala socialdemokratiska arbetarklassen. När verkligheten inte stämmer, då håller en del hårt i kartan.
Då var det lättare att besöka kårhusockupationen på Stockholms Universitet, den intellektuella svetten luktar inte, ”där kan ett utbyte ske”, tänkte Palme.
Hjalmar Branting var klasskamrat med den blivande kungen Gustav V och han valdes in i riksdagen på en liberal lista, det fanns inte särskilt mycket revolution i den kroppen, han hade sitt på det torra. Branting sympatisera också öppet med den vita sidan i finska inbördeskriget. Branting var den typ av statsman som genom sitt ursprung kunde röra sig fritt i salongerna och på så vis också ge socialdemokratin en viss tyngd i parlamentet, ”dom är inte så farliga, dom har ju Branting”.
Erlander var son till en liberal folkskollärare och blev socialdemokrat under studietiden i Lund. Intellektuell med väldigt få eller inga erfarenheter av hårt kroppsarbete. Han fick läsa sig till kunskaper om arbetarklassen, men var aldrig en del av den.
Rönte däremot stort förtroende hos den arbetande klassen.
Kata Dalström var dotter till en gruvägare i Bergslagen. Hon lämnade socialdemokratin vid partisprängningen 1917, för att sedan återvända långt senare. Tillsammans med August Palm är nog hon socialdemokratis främst kända agitatorer.
Idag kanske alla fyra som jag nämnt bildat bolag och tagit ut vinst enligt 3:12-reglerna som många ur 68-vänstern gjort och inte minst f.d. ministrar i socialdemokratiska regeringar gör.
Om det har med ursprung eller ren girighet att göra vet inte jag. Jag är inte forskare!
