Tankar i Havanna

Vi sitter och samlar ett par veckors intryck på en bar i centrala Havanna. Jag en värmlänning bosatt i Borlänge, en närking bosatt i Grängesberg och en chilenare från Ludvika.

Det är ett övermäktigt jobb just idag, att samla tankar från alla mil vi har rest runt på ön, alla dessa människor och organisationer vi träffat och utbytt erfarenheter med. Jag släpper tankarna en stund, smuttar på kaffet och cigarr. De andra två gubbarna ser inte heller försjunkna ut i några större grubblerier. De har varsin redig Mojito, i rediga glas, utan dekorationer eller pjåsk. Som om vi satt på Stopet i Grängesberg. Ikväll går flyget hemåt. 

En av barpersonalen, en stor grånad herre med pondus, med en sorts bisterhet blandat med nåt spjuveraktigt, stannar till vid bordet. Han är inte här för dricks eller lismande efter detsamma, han är tyst i vetskapen om att turisterna ofta är dåliga på spanska och hans engelska är nog kanske inte helt lysande. Något säger mig att han inte är någon större babblare överlag. Han tittar lite nyfiket på min cigarr, han gör en gest att han vill kika på den.

Det är bra grejer, en klassiker, en Montecristo no.2, så jag har inget att dölja. Jag räcker över den, han spanar in etiketten, nickar snett och gillande och ger tillbaka den. Sen rumlar han vidare bland glas och kvastar.

Jag drar mig till minnes de gånger jag suttit på barer i grannlandet bara några sjömil härifrån, i USA, där servicepersonal närmast slagit knut på sig själva i hopp om stor dricks. Det gör mig så jävla obekväm. Vi har såklart samma otyg hemma i Sverige; “-Smakade det bra? Är allting okej? Kan jag hämta någonting mer? Är alla nöjda? Låt mig ta hand om det där, ingen fara. Kan göra något för sällskapet?” Som strykrädda hundar svassandes på tå mellan borden. Inte alla, men många.

Ibland vill jag nästa bara säga att jag kommer inte ge någon dricks ändå, “du kan va som folk”, du behöver knappt vara trevlig, jag är bara här för att återställa koffein-nivån eller äta nåt gott, lön har du väl ändå särskilt sedan restaurangmomsen sänktes så drastiskt?

Nästa gång den kubanske bararbetaren kommer förbi sticker jag till honom en Montecristo no.2, han gör en uppskattande gest och bjuder på kvällens första och mig veterligen enda leende innan han sopar vidare.

Marx beskrev hur kapitalismen gör allting i samhället till en vara. Så även vår arbetskraft, och eftersom det värde vi därigenom skapar inte tillfaller oss så skapar det i längden en alienation, ett förfrämligande till det vi skapar och under själva skapandet av varan. I den rena varuproduktionen eller på ett lager kan det manifesteras i ett hemskt monotont arbete där vi mer eller mindre är reducerade till maskiner. Men alienationen märks såklart även i alla yrkesrelationer. Servicepersonal reduceras till en underdånig betjänt, i allt högre utsträckning ju mer deras inkomst baseras på dricks. Ändå är det svårt när kortläsaren hålls fram och jag ska välja 5, 10, 15 eller 25% i dricks. Men jag brukar kunna hålla på principerna, hyfsat.

I tillägg kan ju nämnas hur kapitalistiska produktionsmönster bankats in i stort sett överallt i samhället, vårdpersonal klockas och anställdas produktionskapacitet mäts på allehanda vis.

Vi tillåts inte “vara som folk”, på ren svenska. Kapitalismen är omänsklig.

Nu tänker läsaren att en Montecristo inte är någon dålig dricks, även för att vara Kuba där cigarrerna växer som maskrosorna på Sportfältet i Borlänge. Men jag gav den inte utbyte mot någonting, det var ingen del av någon sorts affärsrelation. Den gavs från en cigarrälskare till en annan. Mellan två som tilläts ”vara som folk” i sammanhanget.

Visst skapar vi samhället, men först efter det skapat oss.

Joakim Karlsson

joakim@dalarnasarbetarblad.se